Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 35, 31 augusti 2007

Resurserna, industrin och oljekulmen, del fyra:

"Hur mycket behöver vi, sade ni?"

Läs tidigare delar i serien: 1 - 2 - 3

Men oljegruset i Nordamerika då?

Vi har outnyttjade fyndigheter av "okonventionell olja" i oljegrus. Tyvärr är den extremt oekonomisk att utvinna. Vi måste lägga ut mer än 20 gånger så mycket energi för att utvinna samma mängd olja ur oljegruset som för att uppnå motsvarande mängd ur konventionella källor. Finansieringsfrågan är akademisk, eftersom vi även med extrema tekniska landvinningar bara kan hämta futtiga 2,2 miljoner tunnor om dagen år 2015.

Mer optimistiska rapporter förutspår fyra miljoner tunnor om dagen ur oljegruset år 2020. Även om de stämmer är fyra miljoner inte mycket om man betänker vårt väldiga och ständigt växande behov i förhållande till den ytterst lilla tid vi har kvar.

För närvarande kräver vi 83,5 miljoner tunnor om dagen.

År 2020 väntas vi behöva 120 miljoner tunnor om dagen.

Vi förlorar över en miljon producerade tunnor om dagen per år, varje år, på andra sidan om oljekulmen.

Shell har ett experimentellt oljegrusprogram, men även Steve Mut - deras vd för Enheten för Okonventionella Källor - är pessimistisk angående oljegrusets möjligheter att mildra den kommande krisen. Han antog att utvinningen av olja ur grus skulle fortsätta vara marginell och att man möjligen kunde få fem miljoner tunnor om dagen år 2030.

På samma sätt har geologen Dr Walter Youngquist påpekat: "Amerikanen på gatan inbillas att USA inte har problem med oljetillgången eftersom oljegruset innehåller olja motsvarande mer än 64 procent av alla råoljereserver, och att USA när som helst kan dra nytta av den. Det är inte alls sant. Alla försök att utvinna olja ur grus har misslyckats ekonomiskt. Vidare motsvarar den utvunna nettoenergin ur gruset inte den energi som förbrukas i processen."

Mer problem med oljegruset har dokumenterats av ekonomiprofessorn James Hamilton: "En studie har nyligen visat att det tar minst tolv år innan en nämnvärd utvinning av olja ur grus blir möjlig. Detta är en teknisk uppskattning, inte en tolkning av miljöprocesserna. Om det tar 15 år att bygga och starta ett raffinaderi, trots att alla betingelser är välkända, är det orealistiskt att oljegruset i nämnvärd grad kan bidra till jordens energitillförsel inom den närmaste framtiden."

Men de officiella siffrorna ser ju onekligen mycket bra ut?

Olika länders geologiska undersökningar har reviderat sin uppskattning av oljereserverna uppåt. De som förnekar oljekulmen pekar ofta på detta som bevis för att oron för en världsomfattande oljebrist skulle vara ogrundad. Olyckligtvis är dessa uppskattningar rena pappersprodukter. Mängden tunnor de anger finns inte i verkligheten.

Så sent som 1972 påstod USA:s Geologiska Undersökning att inhemsk oljeproduktion inte skulle kulminera förrän långt efter år 2100. Detta trots att USA redan 1970 hade nått sin oljekulmen, precis som Hubbert hade förutspått. År 1973 krävde Kongressen en undersökning angående frågan om varför USGS hade misslyckats med att förutse USA:s oljekulmen 1970.

I mars 2000 påstod USGS att "reserverna hade växt". Colin Campbell påminde då om löjeväckande uppskattningar som USGS gav ut under 1960- och tidiga 1970-talen: "Låt oss inte glömma att McKelvey, då direktör för USGS, dukade under för regeringens krav att Hubbert skulle misskrediteras, trots att det 1970 stod klart att en oljekulmen hade nåtts helt i enlighet med Hubberts förutsägelser. USGS lurade då många ekonomer och planerare på ett ödesdigert sätt under åratal framöver."

Felaktiga uppgifter publicerades därför att USGS är en politisk organisation. Optimistiska prognoser betraktas med gillande såväl av politiker som av "marknaden".

Är inte det där rent bedrägeri?

Jovisst. Om en bolagsledning hade agerat på det sättet hade den blivit åtalad.

Så sent som 1998 hette det att oljereserverna hade växt. Bedömningarna påstods vara baserade på icke-tekniska bevekelsegrunder som stödde samhällets tillväxt till en grad som motsvarade de förväntade behovsnivåerna. På ren svenska betydde det: "Hur mycket behöver vi, sade ni? Jamen då är det inga problem!"

Under 1980-talet publicerade vissa OPEC-länder siffror som märkligt nog visade hur oljereserverna hade växt. Antingen var siffrorna desamma år efter år, eller också växte de plötsligt så att siffrorna exakt motsvarade den pågående utvinningen. Hur var detta möjligt? Svaret är viktigt eftersom det har att göra med administrationen Reagans strategi för att få Sovjetunionen på fall. Man sänker priset på olja.

Reagans rådgivare övergav avspänningslinjen gentemot Sovjet. I stället upprustade man massivt. Småkrig i Sovjets närhet underblåstes, samtidigt som Sovjet förvägrades olja och teknologi. Vid mitten av 1980-talet fick Washington så Saudiarabien att översvämma marknaden med billig olja.Under sin sista tid panikpumpade Sovjet upp olja och sålde för att finansiera kapprustning och fortsätta kriget i Afghanistan. När marknaden dränktes i olja tjänade ryssarna mindre ju mer de utvann. Två år efter sin oljekulmen kollapsade Sovjets ekonomi och regeringen föll.

Var det så enkelt?

I stort sett ja, men det fanns en hake. Oljan som en OPEC-nation kunde utvinna var avhängig av dess bevisbara reserver i jämförelse med de andra OPEC-länderna. Saudierna kunde bara översvämma marknaden till stöd för USA:s strategi genom att justera sina reservsiffror uppåt. För att behålla sin konkurrenskraft tvingades övriga OPEC-länder att ange motsvarande falska siffror. Därför finns det mesta, om inte allt, av Mellanösterns oljereserver bara på papperet.

Men om miljövännerna flyttar på sig kan vi borra i Arktis?

För all del. Bolagen som sköter själva borrandet kommer att tjäna pengar, men utvinningen kommer inte att påverka oljekulmen nämnvärt, av tre skäl:

• Den arktiska oljan kommer bara att sänka priset med cirka 50 cent per fat.
• Fälten i Arktis innehåller ungefär 10 miljarder fat olja. Det är USA:s årsförbrukning.
• Det kommer att ta cirka tio år för oljeindustrin att få ut sina Arktisprodukter på marknaden.

När detta sker kommer dess oljekulmen att vara ungefär 875000 tunnor per dag - men inte ända fram till år 2025. Vid den tiden kommer världen med nuvarande utveckling att kräva hela 120 miljoner tunnor per dag.

Kommer inte förhållandet mellan tillgång och efterfrågan att rätta till det här?

När något blir sällsynt går priset ofta upp. Då använder folk mindre av det och börjar leta efter alternativ. Olyckligtvis gäller det inte energi. Eftersom energi är grunden för alla verksamheter, inklusive eventuella kommande generationer av "alternativa" energislag, är det inte alls lika tänjbart som annat man kan köpa och sälja.

Horden av analytiker och "experter" står inför problemet att bevisa hur ökande priser minskar efterfrågan; antingen direkt eller genom att dämpa den ekonomiska tillväxten. Tyvärr sker detta inte i verkligheten. Sedan 1999 har oljepriset stigit med ungefär 350 procent. År 2004 ökade efterfrågan på olja å andra sidan med nära fyra procent, vilket var den högsta siffran på 25 år. Dessa enkla fakta står direkt i strid med alla teorier om ekonomisk tänjbarhet. Den globala efterfrågan på olja tenderar att underblåsas av "höga" energipriser till dess att en "extrem" prisnivå har uppnåtts.

Om människor insåg betydelsen av oljekulmen skulle de definitivt vidta mått och steg för att skydda sig själva och sina familjer - genom att minska sin energiförbrukning - och de samlade åtgärderna skulle matta av den nedåtgående kurvan. Detta vore "marknadens" klassiska svar på ny information. Oljebolagen kan inte tillåta att detta händer om de vill fortsätta tjäna pengar. Om alltså folk fås att tro att oljan ymnigt kommer att flöda för all framtid och att oljebolagen bara lurar dem på priset kommer de i stället att vänta sig att regeringarna när som helst kommer att agera räddande änglar. De kommer inte att ha några motiv för att minska sin energiförbrukning.

Tyvärr finns det inget som säger att regeringarna plötsligt ska träda fram i vita vingar och nystärkta nattskjortor. De är alltför förorenade av olja.

Håkan Larsson

Håkan Larsson är filosofie doktor i kulturhistoria. Nu äntligen på rätt sida av 60-strecket. Verksam på olika håll i samhället. Har frånsett facktexter skrivit en stor mängd kåserier och föredrag samt litteratur och musik för ungdomar i olika åldrar.

Vad som framförs i artiklarna om Oljekulmen är, enligt författaren, inte åsikter utan systematiskt presenterade fakta som lätt låter sig kontrolleras, och rimliga slutsatser av dessa fakta.