|
Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 34, 24 augusti 2007 Resurserna, industrin och oljekulmen, del tre: "Slutet på oljan är inte en domedagsbild" Vad gör oljeindustrin nu då? Vill man veta oljans framtid behöver man bara se vad oljeindustrin företar sig. En nyss publicerad artikel i MIT Technological Review säger: "Priset på råolja har fördubblats sedan 2001. Ändå har oljeindustrin bara ökat sin prospekteringsbudget med en bråkdel. Våra raffinaderier går för högtryck, men inga nya anläggningar har byggts sedan 1976. Världens oljetankers är fullbokade, men föråldrade fartyg utrangeras snabbare än nya byggs. Vissa tror att raffinaderier inte byggs på grund av miljövännernas motstånd. Det är enbart blåögt med tanke på hur mycket pengar och politisk makt industrin har jämfört med miljövännerna." Orsaken till att inga nya raffinaderier har byggts på 30 år är enkel. Ett bolag som vill fortsätta tjäna pengar investerar inte i raffinaderier eftersom allt mindre olja kommer att raffineras. "Det finns inte tillräckligt många nya oljefält kvar för att det skulle vara lönsamt att leta efter dem." Inte nog med att oljeindustrin minskar sina investeringar. Bolagen slås också samman eftersom hela systemet lever på lånad tid. Några storaffärer:
Många hävdar att pratet om världsomspännande oljebrist bara är oljejättarnas konspiration för att driva upp priset. Listan på snabba sammanslagningar säger något annat. "Köp och sammanslagningar" är företagsvärldens ord för kannibalism. När en industri börjar dra sig samman eller kollapsa lägger de större och starkare bolagen sig till med de svagare bolagens resurser och slaktar dem. Man bör fråga sig: Visar åtgärderna vänskaplig rivalitet mellan vänner som skapar en konstgjord brist för att driva upp priset och hålla bensinbrasan brinnande? ELLER ser vi desperata handlingar av bolag som vet att deras inkomstkälla snabbt håller på att sina och leker "siste man på skansen"? Man behöver inte fundera länge. The Bulletin of Atomic Scientists observerade nyligen att Exxon Mobil rekommenderar större energieffektivitet. Likaså driver Chevron en kampanj för att diskutera problemet. Här framgår att det tog 125 år att förbränna den första triljonen tunnor olja, men det kommer bara att ta 30 år att bränna nästa triljon. Ingen av dem nämner emellertid termen "oljekulmen". Sonoma State Universitys Project Censored har utnämnt oljekulmen till ett av 2003-2004 års mest censurerade fakta. Hur ska jag veta att oljekulmen inte är propaganda för att rättfärdiga en konstlad brist och klämma sekinerna ur oss på macken? Om det vore så, varför skulle inte något av de giriga oljebolagen använda oljekulmen som anledning att höja bensinpriset när de vittnade inför USA:s Kongress angående prisläget? I själva verket nämndes termen aldrig, vare sig av bolagsmännen eller av de senatorer som förhörde dem. Eftersom frågan är så viktig måste man undra: vad i helsike är det som pågår? Svaret är enkelt. Oljekulmens sanna följder kan inte beskrivas i ett så offentligt forum utan att finansmarknaden kollapsar, eller att den logiska men politiskt farliga och patriotiskt omöjliga frågan inställer sig: Gäller inte kriget i Irak egentligen jordens sista kvarvarande stora oljereserver? Svaret är självklart, men att ställa frågan skulle locka fram fler skelett ur Dick Cheneys energipolitiska garderob än någon senator, republikansk eller demokratisk, skulle våga möta. Slutligen: Om oljekulmen bara är falsk matematik, varför lägger Exxon Mobil ut miljontals dollar på en annonskampanj som förnekar oljekulmen? Varför ger deras vd Rex Tillerson tv-intervjuer och förnekar oljekulmen? Och varför gör Shell samma sak? Om man förstår hur bolagen fungerar är svaret enkelt. Värdet av oljebolagets aktiekapital bestäms inte av priset på olja utan av hur mycket utvinningsbara resurser oljebolaget säger sig ha. Ett bolag kan inte medge att reserverna sinar utan att riskera prisfall på sina aktier i förhållande till andra bolag som rapporterar ymnigare tillgångar. Alltså motiveras bolagen att övervärdera, inte undervärdera, storleken på sina oljereserver. Shell har dömts att betala 500 miljoner dollar i böter för att ha övervärderat sina reserver. Kuwait tros ha övervärderat sina reserver med cirka 50 miljarder tunnor. Saudiarabien kan möjligen ha övervärderat med så mycket som 200 miljarder tunnor. Detta är också i linje med bolagens strategi att förmedla en atmosfär av överflöd för att få allmänheten att fortsätta köpa och samtidigt locka investerare. Om fakta vore allmänt kända skulle folk drastiskt skära ned på sin oljeanvändning vilket skulle driva ned priserna. Enskilda bolag skulle genast hamna i farozonen och en ny kannibalprocess inledas. Inte för att detta nämnvärt skulle kunna förändra den långsiktiga utvecklingen. Men kan vi inte leta efter olja på andra ställen? Oljeprospekteringen nådde sin kulmen 1962 och har sedan trappats ned till praktiskt taget noll. Nu förbrukar vi 6 tunnor olja för varje ny tunna vi hittar. I en artikel i New York Times från oktober 2004 med titeln "Top Oil Groups Fail to Recoup Exploration Costs" heter det: "2003 lade de viktigaste bolagen tillsammans ut omkring 10 miljarder dollar på prospektering. Det ledde bara till upptäckter av mindre än 4 miljarder dollar i kommersiellt nettovärde. De föregående åren visar samma nedåtgående kurva." Med andra ord: Upptäckter av nya betydande oljereserver är så osannolika att det inte lönar sig att försöka. Alltså saknar nu många stora oljebolag möjlighet att ersätta sina snabbt minskande reserver. En rapport från juni 2006 hävdar att världens fem största bolag nu inriktar sig på att utvinna de redan kända reserverna. Det är ett fint sätt att säga: "Det finns inte tillräckligt många nya oljefält kvar för att det skulle vara lönsamt att leta efter dem." Under 1960-talet förbrukade vi ungefär 6 miljarder tunnor årligen och fann mellan 30 och 60 miljarder nya tunnor. Nu förbrukar vi nära 30 miljarder tunnor men hittar mindre än 4 miljarder per år. Man fattar varför talet om en framtida brist avfärdades som ogrundat - på den tiden.<(P> Man förstår varför energianalytikerna hos John C Herold Inc - samma företag som förutsåg Enrons kollaps - nyligen bekräftade industrirykten om att vi står inför en hittills osedd kris. Men det nya fältet i Mexikanska Golfen då? Är inte det jättestort? Chevrons fynd i Golfen, "Jack 2", tros innehålla mellan 3 och 15 miljarder fat olja. Låt oss anta att de optimistiska 15 miljarderna är riktiga. Ett fält på 15 miljarder tunnor skjuter upp oljekulmen med ungefär åtta månader, med nuvarande konsumtionshastighet. Då tar vi inte ens hänsyn till det faktum att det "väldiga fyndet" ligger nästan tio kilometer under havsytan och alltså är mycket dyrare att exploatera än traditionella oljekällor. "Jack 2" är ett tecken på hur desperata de stora oljebolagen är för att fylla på sina snabbt minskande reserver. Man letar inte efter olja på så avsides platser om inte de närmare, och därför billigare, fyndigheterna redan är uttömda. Är inte det här bara mer av 1970-talets domedagsprat? 1970-talets oljechocker skapades av politiska händelser. 1973 ströp OPEC utvinningen som svar på USA:s stöd till Israel. 1979 ströp Iran sin olja i hopp om att bakbinda -den store Satan?. I bägge fallen kunde USA vända sig till andra nationer för att mildra krisen. Efter oljekulmen kommer det inte att finnas någon att vända sig till. Den allmänt aktade Deutsche Bank brukar inte ägna sig åt domedagsprat. I rapporten Energy Prospects After the Petroleum Age säger man: "Att förutspå slutet på de fossila bränslenas period är alltså inte en domedagsbild uppmålad av pessimistiska profeter som förutspår världens undergång. Det är en bild av nöd under kommande år, och måste tas på allvar." Australiens Financial Review sjöng samma visa under januari 2005 i artikeln "Staring Down the Barrel of a Crisis": "Oljeutvinningen kan ha nått sin kulmen, för alltid. Sådana profetior dyker ofta upp då det norra halvklotet har vinter. Det ovanliga är att domedagsscenariot denna gång har vunnit stor t!rovärdighet hos respekterade analytiker och kommentatorer." De som ivrigast ringer i varningsklockan har så utmärkta meriter att det är extremt oklokt att inte ta dem på allvar. |