I många fattiga länder förekommer barnarbete inom textilindustrin. Arbetsmiljön är ofta undermålig. Lokaler med dålig belysning, bristande ventilation och långa arbetspass är vanligt förekommande och arbetarna utsätts för hälsovådliga kemikalier under bleknings- och färgningsprocessen. Skyddskläder används inte i någon större utsträckning och flera av kemikalierna kan orsaka allvarliga hudsjukdomar vid hudkontakt.

Den höga koncentrationen av fibrer och damm i luften utgör också en hälsofara för textilarbetarna. Bland dem som arbetar i väveri- och spinneriindustrin drabbas många av lungsjukdomar på grund av bomullspartiklar och fibrer som kommer in i luftorganen.
Ögon- och hudsjukdomar är också vanliga. Låga löner och osäkra anställningsförhållanden utan rätt till sjukpenning, föräldraledighet, pension eller andra förmåner är mer regel än undantag och fackföreningar motarbetas på många ställen aktivt av arbetsgivarna.

Fyra stora klädkedjor, Hennes & Mauritz, Kapp Ahl, Lindex och Indiska, har antagit frivilliga bestämmelser om att grundläggande mänskliga rättigheter ska respekteras på de arbetsplatser där deras kläder sys och paketeras. Dessa regler kallas för ”uppförandekoder” eller ”Code of Conduct”.
I många fall måste leverantören i tillverkningslandet vidta åtgärder för att kunna följa uppförandekoden. Det kan vara att sluta rekrytera barnarbetare, förbättra arbetsmiljön, begränsa arbetstiden eller ge arbetarna en högre lön.

Kristina Bjurling, koordinatör för Kampanjen Rena kläder i Sverige och som arbetar med uppföljning av uppförandekoderna, menar att det har skett vissa förbättringar vid en del textilfabriker sedan uppförandekoderna antogs.
– Det kan vara allt från att det finns brandsläckare och nödutgångar till bättre kontroll av lönelistor och utbetalning av löner, säger Kristina Bjurling.
Men trots de förbättringar som gjorts är situationen i många textilfabriker långt ifrån tillfredsställande. Klädkedjorna har anställt särskild personal som arbetar med de här frågorna, men arbetet går allt för långsamt, menar Kristina Bjurling.
– Man vet inte hur väl uppförandekoderna följs. Inget av de fyra klädföretagen har kollat sina leverantörer till 100 procent. Företagen har inte riktigt den vilja och kraft som krävs. Det skulle behövas ett starkare konsumenttryck som gav företagen incitament att snabba på arbetet med de här frågorna, säger Kristina Bjurling.

Pernilla Halling