Författaren Majgull Axelsson (född 1947) är Dramatenaktuell i höst. LisaLouise drar fulla salonger och publiken visslar och applåderar uppskattande. Pjäsen var från början en skröna som hon berättade i ett radioprogram. Den handlar om kvinno- och människomissbruk, om offer och gärningsmän.
– Trots att pjäsen är så allvarlig så har den ändå varit en lycklig upplevelse för mig, säger hon.
I september utkom boken En stad av slott (NoK/LTs förlag). Majgull Axelsson beskriver den som ”betraktelser över industrialismen, journalistiken och Norrköping”. I Norrköping bodde hon som ung.
Hon skriver just nu på en ny roman.
Det är sannerligen Majgull Axelssons höst och själv lyser hon i höstliga färger: koppar, orange och gult. Hon är lätt, eterisk och utstrålar värme och mänsklighet. Hon är närvarande i rummet och tiden där hon sitter mittemot mig.
Hon arbetade i över 20 år som journalist på olika landsortsredaktioner, sedan på fackförbundstidningar och slutligen som informationssekreterare på Utrikesdepartementet. Efter 25 år kände hon att hon ville skriva på sitt eget sätt.
– Jag hoppade av. Jag är bättre som författare än journalist, säger hon.
1994 utkom debutromanen Långt borta från Nifelheim som handlar om Cecilia, en kvinna i 45-årsåldern, som vårdar sin döende mor och minns tillbaka på sitt liv.
1997 kom Aprilhäxan och den fick Augustpriset. Jag frågar författaren ifall hon förändrats efter den litterära framgången och hon säger:
– Ja, det har jag nog. Jag har givetvis fått det bättre ekonomiskt, men även mitt sätt att skriva har förändrats. Jag har någon som tittar över axeln hela tiden nu. Jag har förlorat min frihet. Förut skrev jag mer för mig själv, för min egen skull.
Majgull Axelsson skildrar inte sällan hur det är att leva i ett konstant bristtillstånd.
– Det är oerhört bekymmersamt. De ekonomiska bekymren äter upp en. Man orkar inte tänka på något annat, säger hon.
Skillnaden emellan de som har och de som inte har är kanske inte stor. Kanske handlar det om någon hundralapp i månaden, men om pengarna aldrig räcker så är det ett stort, konkret problem. Det förstår man när man läser Axelssons Slumpvandring (2000).
I så väl Slumpvandring som i Aprilhäxan berättar Axelsson om ett Fattig-Sverige som man gärna glömmer bort, särskilt i tider av lågkonjunktur och företagsnedskärningar. Majgull Axelsson ser dem: kåkfararna, knarkarna, bidragstagarna, de ensamstående mammorna och alla värnlösa, handikappade människor. Hon fyller sina romaner med berättelser om dessa sköra, bräckliga människor. Hon måste ha stött på dem otaliga gånger och hon förstår dem väl.
Hon lyfter samtidigt fram det unika och fantastiska i varje människoöde, hur obetydligt det än förefaller. Hon berövar aldrig en människa hennes värdighet eller hennes innersta väsen. Jag frågar henne vilka erfarenheter som format henne som författare och människa.
– Jag är uppväxt i ett socialdemokratiskt hem. Min pappa var politiskt aktiv och det pågick ett ständigt samtal hemma hos oss. Jag anlägger ett underdog-perspektiv i alla lägen. Jag har en starkare identifikation med dem som är i under- än i överläge, säger hon.
Majgull Axelsson har alltså gjort klassresan från folkhemmet till Utrikesdepartementets salonger. Hon säger:
– Den som gör klassresan är fri. Man ser väldigt mycket på vägen och lär sig olika saker. Utanförskapet inrymmer en hel del frihet.
Klassperspektivet syns i romanen Aprilhäxan. Romanens huvudpersoner lever i olika socialklasser, vilket påverkar deras syn på världen. Det kluckar, piper och susar mitt i all socialrealismen. Axelsson påminner faktiskt om de stora latinamerikanska berättarna i sin episka mustighet. Hon redogör för sin syn på sagor och fantasi:
– Jag är mycket förtjust i sagor. Har man inte tillgång till sagor så blir man galen. Jag tror däremot inte på övernaturliga krafter. I Aprilhäxan är det inte Desirée som hoppar in i en annan persons huvud. Det är en metafor, en bild av hur vi beter oss när vi läser.
Samma dag som jag intervjuar Majgull Axelsson meddelar internetoperatören Utfors att man ska rensa ut barnporren från Internet. Vad gäller barnen så klappar Majgull Axelssons hjärta varmt för dem och redan 1989 öppnade hon världens ögon för den pågående barnprostitutionen på Filippinerna med boken Rosario är död. Det är en skakande bok om en elvaårig flicka som dör av de skador en österrikisk sexturist tillfogat henne. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av att läsa boken om Rosario. När jag säger det till Axelsson medger hon själv:
– Jag har svårt att läsa den idag. Det är en annan sak att ge ut en bok. Det var dock viktigt att berätta om Rosarios sanning.
Två dagar före intervjun försöker en liten, utländsk pojke sälja sin kropp till mig när jag är ute på stan. En barnprostituerad mitt på ljusa dagen i Stockholm. Jag är kräkfärdig och illamående och ser för min inre syn Rosario som fick en penisattrapp djupt in i sin lilla kropp. Så djupt in att hon inte fick ut den. Sex månader senare var hon död.
Vem var pojken? Ett barn på rymmen från en svensk flyktingförläggning?
– Flyktingbarnen försvinner från förläggningarna och ingen saknar dem. Det säger något om vår brutalitet, säger Majgull Axelsson.
Vart tar de vägen, de försvunna barnen? Vad är mitt ansvar när barn far illa? Majgull Axelsson har funderat en hel del på den saken.
– En del av svaret är nog, att man måste acceptera att man inte kan förändra allt. Man kan inte skydda barn så som man skulle vilja göra. Den största hjälpen är nog att uthärda. Man måste orka se nöden, säger hon.
Armi Janhunen
Tillbaka
