Øresundsbron

Så var den klar. Äntligen, eller kanske tyvärr. Åsikterna om den nya förbindelsen mellan Danmark och Sverige går isär. Men den omdebatterade bron är ett faktum. Många tänker provåka redan i sommar. Miljömagazinet har redan gjort det.

På lördag klockan 23 öppnas Öresundsbron för allmän trafik. Ett gigantiskt byggprojekt står klart – ett arbete som inleddes 1991 då de svenska och danska regeringarna skrev under ett avtal om en fast förbindelse mellan de båda länderna.
Miljömagazinets utsända deltog i den allra sista, skälvande testkörningen i förra veckan. Här följer deras intryck.

Sakta börjar bilkaravanen rulla uppåt från betalstationen vid Lernacken utanför Malmö. Betong och asfalt utan slut i ett av världens största byggprojekt; långt borta skymtar vi de 204 meter höga pylonerna (Sveriges högsta byggnadsverk) med sina hängande bärkablar.
Det är ganska odramatiskt och bilarna rör sig makligt, enligt alla minutiösa förhållningsorder som vi försetts med av Öresundskonsortiets informationsavdelning. Regler som till exempel: ”följ med kön”, ”omkörningsförbud råder hela tiden” etc.
Medan vi sakta rör oss uppåt finns tid för reflektion över detta mastodontbygge som nu är färdigt; endast den allra sista finputsningen återstår.
När motorvägens nya svartblå asfalt lämnat land och vi befinner oss på den faktiska bron över vattnet – Sundet (observera med stort S) som man säger i Malmö – får vi väja för en byggbarack vid kanten av höger körfält. På den hänger en stor banderoll med texten: ”11 Days To Go” (11 dagar kvar).

Uppe på högbron med 55 meters segelfri höjd under
oss ser vi den omtalade Öresundsregionen breda ut sig åt alla håll i soldiset; vattnet krusas knappt och båtarna därnere är pyttesmå.
Högbron är, antagligen till de brohysteriska Malmöbornas förtrytelse, kortare och lägre än danskarnas Stora Bältbro. Fler arbetare förolyckades också vid det brobygget.
I dessa dagar, när inga protester längre hörs från bromotståndarnas (finns de förresten?) sida, kan det var värt att tänka på förre centerledararens ord i en TV-intervju. Han sa att när man beslutar att genomföra gigantiska projekt som detta, då bestämmer man också att människor kommer att mista livet för att förverkliga de storvulna idéerna.
Flera arbetare har förolyckats under bygget där det totalt gått åt 14.000 manår. Var det värt priset? Svindlande summor, närmare 15 miljarder danska kronor, räknat i 1990 år prisnivå, varav sammanlagt drygt 1.400 miljoner i EU-stöd, står på slutnotan.

I folkmun, på Malmöspråk, kallas bygget rätt och slätt för
”bron”. Korrekt benämning är dock Öresundsförbindelsen, en ”hel förbindelse med en tunnel, en konstgjord ö och en bro som omfattar en fyrfilig motorväg och en järnväg”, som brobolagets tjusiga reklambroschyr påpekar.
När bilkaravanen stannar mitt på den konstgjorda ön Pepparholm är stämningen närmast overklig medan vi ihärdigt viftar undan en invasion av aggresiva knottliknande insekter; under oss en över fyra kilometer lång ö, byggd av ofattbara mängder sten och sand mitt ute i sundet.
Vi står på 1,6 miljoner ton sten och 6 miljoner ton sand och muddringsmassor.
Vi lämnar den varma, vindstilla och fullständigt döda
miljön på Pepparholm för att ta oss ner i underjorden, rättare sagt under havsbotten.

Denna sista testkörning, då även säkerhetssystemen ska provas till fullo, innebär att vi utsätts för dubbelriktad trafik i den ena tunneln, en inte helt behaglig upplevelse.
Normalt är det här, liksom på den övriga bron, motorvägsstandard med dubbla filer åt båda hållen.
En aldrig sinande ström av fordon rör sig i den fyra kilometer långa tunnelns bägge körfält. Hastighetsbegränsningen är för dagen satt till 50 kilometer i timmen, mot normala 90.
Fläktarna tjuter med högt, genomträngade buller, stigande och fallande i intervaller medan vi närmar oss Danmark. Trots fläktarna är avgaslukten påträngande.
Ute ur tunneln möts sundsresenären som lämnar Sverige av en trevlig syn: gammaldags bebyggelse, låga hus med omisskänlig dansk prägel.

Den som reser åt andra hållet, in i Sverige, får en betydligt tråkigare upplevelse – först betalstationens utbredda glas- och stålanläggningar och sedan många ändlösa kilometer av ny motorväg, den omdiskuterade yttre ringvägen runt Malmö som i hela sin sträckning är omgärdad av höga vallar.
Snart ska dock besökaren välkomnas av det enormt höga konferens-, hotell- och kontorskomplexet Scandinavian Tower, som ska ligga mitt ute i åkermarken nära brofästet.
Det blir Europas högsta byggnad, högre än Eiffeltornet. Det har maktens män i Malmö drivit igenom i ännu ett försök att ytterligare markera stadens betydelse.
När vi betalat med låtsaspengar från monopolspel, som vi fått oss tilldelade för att testa betalsystemet, får vi dock nöja oss med åsynen av blommande vallmo längs motorvägsvallarna utan slut.

Peter Wikberg

Läs om den intensiva sydsvenska mediebevakningen