Orsaken till att löntagarfonderna bara blev en blek kopia av Rudolf Meidners ursprungliga förslag berodde mer på socialdemokratiskt än på borgerligt motstånd, enligt en artikel i Arbetaren av Lars Ekdahl som håller på med en studie om Meidner. De var rädda för att om arbetarna fick för mycket inflytande över sina företag kunde man få en syndikalistisk utveckling. Men arbetarmakt behövs nu mer än någonsin och då är det tankeväckande vilket hinder för de idéerna den centralistiska socialismen är.
Meidners och Anna Hedborgs skrift Löntagarfonder var ett svar på kraven på 1971 års LO-kongress om en modell som kunde slå vakt om den solidariska lönepolitiken, bryta makt och förmögenhetskoncentrationen och öka de anställdas makt i företag och industri. Skriften omarbetades till rapporten Kollektiv kapitalbindning genom löntagarfonder, som antogs av 1976 års LO-kongress.

Men när lagen om löntagarfonder antogs 1983 hade demokratiska och decentralistiska element rensats ut. Feldt skaldade då i sin bänk i riksdagen: löntagarfonder är ett djävla skit, nu har vi baxat dem ända hit. Men han hade säkert varit med om att dra ut tänderna dessförinnan. Den traditionella socialdemokratiska linjen med ett starkt centraliserat samhälle med all makt åt staten hade segrat.
Meidner såg den linjen som ett hot mot en fri och självständig fackföreningsrörelse och ville istället ha en reformistisk socialism som steg för steg flyttade fram positionerna. Den ekonomiska makten skulle stärkas med skolning i facklig regi. Målet med facklig utbildning och forskning skulle vara att låta andra värderingar än kapitalets styra och att den tekniska utvecklingen också skulle ges ett socialt innehåll. Mer demokratiska former för arbetsorganisation och administration borde utvecklas.
Redan Ernst Wigforss, socialdemokratisk finansminister under mellankrigs- och krigsåren, hade varit inne på sådana tankegångar. Istället för socialisering genom förstatliganden ville han utveckla olika former av decentraliserat kollektivt ägande som producentkooperativ och stiftelser och företag utan ägare. Han beklagade 1970 att socialdemokraterna inte vid programrevideringen vågade ta med att de kapitalistiska ägarna skulle ersättas av arbetarna.
Meidner hänvisade vid presentationen av löntagarfondförslaget till Marx och Wigforss: Vi kan inte i grunden förändra samhället utan att också ändra ägandet. Centraliserad privat makt skulle inte ersättas av central statlig makt utan av decentraliserad kollektiv makt i första hand utövad av de anställda.

Historien om löntagarfonderna visar att vänster och höger är inte nog för att förklara politiken. Det finns både liberal och socialistisk centralism och bägge är hot mot en verklig arbetarmakt. Socialdemokratin har alltid varit storkapitalets bästa stöd medan småföretagsamheten motarbetats. Den socialistiska centralismen är tillfälligt ute ur bilden, men den har banat vägen för den globala liberala centralismen. Nu banar socialdemokratin vägen för den. Är man centralist och tror att verkligheten måste styras är det lättare att känna sympati för detta än att riskera folkligt inflytande.
Att bara begränsa sig till vänster- och högerskalan har fått arbetare och småföretagare att tro att de är varandras fiender, när de gemensamma fienderna är ovanför dem. Löntagarfonderna hade kunnat verka för maktspridning. Nu när behovet är större än någonsin, och ett sådant förslag inte längre kan komma uppifrån, måste det komma nerifrån. Det borde startas en fond för kooperativt företagande. Vi borde använda vårt pensionssparande för att skapa en annan samhällsstruktur. Decentralister i alla länder förenen er!

Hans Sternlycke