Det var en hård kamp mellan ekonomiska värden och etiska ställningstaganden som till slut ledde till att kadavermjölet förbjöds 1986 i Sverige. Här berättar husdjurskonsulenten Anders Larsson om sin kamp mot överheten.

I början av 1980-talet upplevde bönderna i Uppsala län hur deras kor blev sjuka och de misstänkte att djurfodret var orsaken. Husdjurskonsulenten Anders Larsson fick ett allt större antal missnöjda bönder i sitt län och bestämde sig för att söka orsaken. Han hade också själv observerat att det fanns en viss mängd animaliskt fett och benmjöl i fodret.
Anders Larsson fick tag på dokument som visade att djurfodret innehöll kadavermjöl och grubblade på hur han skulle förhålla sig till detta. Lantbrukskooperationen gjorde allt för att inte allmänheten skulle få vetskap om kadavermjölet och de ville få tyst på Anders Larsson som då arbetade på Lantbruksnämnden i Uppsala och ställde besvärliga frågor. Under tiden fortsatte han att samla dokument om köttmjölet som han sparade i en låda.

Sjuk katt startar drevet
1985, i Stockholm, blev Erik Fichtelius katt sjuk. Kattens ägare jobbade då på radion och Konsumentekot. Hans kollega, Per Gullbrandsen, skulle undersöka vad kattens burkmat innehöll. På så sätt kom Per Gullbrandsen i kontakt med Anders Larsson och hans låda med dokument.
– Han fick min låda och gick hem för att studera den. Han kom tillbaka efter ett par dagar och var märkligt skakad. Han hade väl inte den ringaste aning om att man kunde göra foder av sådana ursprungsvaror som beskrevs i dom papper han hade fått av mig, säger Anders Larsson.
Strax därefter ger Erik Fichtelius frågan stor uppmärksamhet i radions Konsumenteko:
– I dag ägnar vi hela vårt program åt dom svenska avfallskvarnarna. Vid en handfull anläggningar i Syd- och Mellan-sverige krossas och mals kadaver av självdöda och sjuka kor och grisar med avfall från slakterierna. Ibland mals också hundar och katter ner och blandas med slam från reningsverk, blod och orent slaktavfall som tarminnehåll. Massan kokas och används sedan som ingrediens i nästan allt foder till landets kor, kalvar, grisar och kycklingar och även i hund- och kattmat, inleder Erik Fichtelius.
En av dom högst ansvariga, Sven Tiddala, ordförande i Comwex, ett företag som säljer djurfoder, och VD i Slakteriförbundet, intervjuades i programmet.
Erik Fichtelius:
– Kor är idisslare och ni ger dom köttprotein; nermalda kor. Tycker du att det är lämplig föda?
Sven Tiddala:
– Den bedömningen vill jag inte göra. Jag är inte vetenskapsman på området.
E.F:
– Men du säljer den sortens produkter så den bedömningen måste du ha gjort.
S.T:
– Säljer ja, men jag kan ju inte styra dom som köper detta och vad dom använder det till.
E.F:
– Men du måste veta vad du själv tillverkar!
S.T:
– I Comwex använder vi överhuvudtaget inte självdöda djur.
E.F:
– Jag har själv besökt en Comwexanläggning i går och såg självdöda djur som hängde där.
S.T:
– Du menar i Västergötland? Jag tänkte på den anläggning vi har här nere i Skåne. Ja, du tänkte på en annan anläggning. Där har vi iklätt oss verksamheten för ett par föreningars räkning.
E.F:
– Men hur kunde du då säga att ni inte använder självdöda djur?
S.T:
– Jo vi gör det… vi gör det…
E.F:
Då sa du fel förut då?
S.T:
– Ja i den anläggningen. Men jag tänkte på den anläggning som är den stora anläggningen inom det här företaget och där använder vi bara styckningsben i produktionen.
E.F:
– Är den andra en anläggning du skäms för då, eftersom du liksom glömde bort den?
S.T:
– Nää, jag tänkte bara inte på den just nu.

Anonym källa
Konsumentekots avslöjande fick svenska folket att häpna och äcklas. Per Gullbrandsen, som var grävande reporter på konsumentekot 1985, ser i dag tillbaka på den mörklagda hanteringen som konsumentekot förde fram i ljuset. Han berättar att den då anonyma källan, husdjurskonsulent Anders Larsson, spelade en avgörande roll för det stora avslöjandet i konsumentekot:
– Hade inte Anders Larsson lagt ner så mycket tid och energi på att försöka reda ut varför korna blev dåliga i Uppland så vet jag inte om det här kadaveravslöjandet hade blivit av, då i december 85. Det var tack vare att Lantbruksnämnden i Uppsala hade så mycket fakta insamlade som visade att det måste vara något fel på fodret som vi kunde intervjua chefen för Lantbruksnämnden, alltså Anders Wallerbäck, och han vågade komma fram med hela berättelsen, vilket blev en sorts grundbult i själva avslöjandet. Då fick vi tillgång till material och kunde resa ut till anläggningarna. Då förstod vi sakens oerhörda vidd, säger Per Gullbrandsen.
Anders Larsson satsade allt på att få bort det fabrikstillverkade fodret. Det gillades inte av den stora fodertillverkaren Svenska Lantmännens Riksförbund SLR som såg sina stora affärsintressen hotade. Anders Larsson utsattes för påtryckningar, hot och som enskild tjänsteman på nämnden fick han det tufft och satt väldigt löst i flera år.
– Han är en av få modiga personer i den här branschen, av allt att döma, säger Per Gullbrandsen.

Självgenererande lavin
Anders Larsson föredrog att förbli anonym ända tills radions Naturbruk intervjuade honom den 13 februari 2001:
– Foderutvecklingschefen Sven Sannehan ringde till mig en kväll och sa att jag hade ställt till problem för dom. Och jag sa att det måste vara ni i så fall som har ställt till problem eftersom jag inte har blandat i något i fodret. Jag tycker faktiskt att det är köparens, lantbrukarens rätt att få veta vad som finns i fodret. Sven Sannehan var inte alls glad på mig, så samtalet avslutades ganska fort.
Anders Larsson fortsatte under hösten/vintern 81/82 i samma anda. Han försökte ta reda på vad man hade för kontroll och ringde Lantbruksstyrelsen som var övermyndighet. Där talade han med veterinär Bengt Henriksson.
– Jag tänkte mig att det fanns ett kontrollprogram där man tittade på hygienisk kvalitet på varor och anläggningar, och att det fanns statistik på det och så vidare, så jag frågade honom om det, men han blev väldigt uppbragt och påpekade att driften var godkänd och dom skötte sina kontroller själva, berättar Anders Larsson.
Sedan hände det inte så mycket men alla lantbrukare i Uppland visste att dom kunde välja bort det fodret. Det Anders Larsson först och främst ville var att få bort de här råvarorna ur fodermedlen till sina bönder, i Uppland och i Uppsala län. Och sen att dom skulle bort överhuvudtaget.
– Jag såg för mig någon sorts självgenererande lavin. Vi utfodrar med mer och mer såna här råvaror och det dör fler och fler djur. Och sen om det då dessutom genererade någon slags farsot så blir det ännu mera djur som dör och som måste omsättas in i fodret, säger Anders Larsson.

Ville ha honom avsatt
Ingen kunde ana vilka farsoter som var på gång 1982 och 1983 och som skulle bli uppenbara i England, men dom ekonomiska intressena skulle skyddas med näbbar och klor. Anders Larsson var det personifierade hotet som till varje pris skulle stoppas. Han hade ofta kontakt med sina lantbrukare och samtalade om foderproblem. Och han minns också att en lantbrukare krävde skadestånd för bortfall av inkomst men han fick inte igenom detta på grund av att orsaken inte kunde påvisas. I samma veva ringde en lantbrukare och berättade att man på Lantbruksstyrelsen ville ha honom avsatt:
– Ja, sen blev det litet hårt. Jag fick veta att det i från högsta ort, LRF, sänts ut ett påbud att man ville ha en misstroendeförklaring mot mig i LRF i Uppland och om möjligt få bort min obehagliga person.
Lantbrukarnas Riksförbunds så kallade frivilliga beslut 1985 togs under galgen och inte som ett framsynt beslut för att främja svensk livsmedelskvalitet. LRF slår sig idag för bröstet och säger att vi var tidigt ute. Jordbruksminister Margareta Winberg för ut samma budskap. Historieskrivningen ger ett annat budskap.

Astrid Siivonen

Ur radioprogrammet Naturbruk 12 februari 2001.
Programvärd: Leif Björklund.