Recension: Vi på vår jord av Bengt Hubendick, Gidlunds förlag

Sedan 40-talet har Hubendick skrivit böcker om biologi, miljö och resursfrågor. Han är en av våra mest kända miljödebattörer och har författat standardverket Människoekologi.
Vi på vår jord är liksom flera andra av hans böcker en sammanställning av föredrag som han hållit om bland annat ekologi, vilket handlar om hur allting hänger ihop. För det gör det. Men det rör sig oftast om mycket komplicerade sammanhang, särskilt när det gäller människans ekologi. Hubendick tar upp två huvudproblem i boken:
1. Industrisamhällets karaktär.
2. Mänsklighetens försörjningssituation.
Industrisamhället är den epok vi lever mitt i, varför vi ofta lider brist på överblick eller helhetssyn. När det gäller hur människan försörjt sig (överlevt) genom historien, så stakar Hubendick ut en del milstolpar eller vändpunkter. Från att ha varit jägare-samlare-fiskare där man levt nära marken och försörjt sig på naturens avkastning blev vi för cirka 10 – 12 000 år sedan odlare av jorden. Enligt Hubendick är det då som vi på allvar börjar styra och manipulera naturen och knapra på själva kapitalet.

För 6 000 år sedan hade kanske halva världsbefolkningen börjat odla. Detta kallas den agrikulturella revolutionen. Den förde med sig att människan blev bofast och skaffade sig ägodelar. Detta gav upphov till egoism, eftersom man tidigare alltid delat med sig. Men ägandet blev ojämnt fördelat, vilket medförde ett skiktat samhälle bestående av hövdingar, bönder, krigare och slavar i nu nämnd hierarkisk ordning. Krigare behövdes för att skydda ägodelarna mot inkräktare utifrån, och de betalades med skattemedel.
Odlaren började tära på kapitalet i stället för att nöja sig med avkastningen av jorden. Men detta skedde ännu i ringa grad jämfört med den industriella revolutionens exploatering av naturtillgångar för cirka 200 år sedan. Nu gick det snabbt utför.

All uppbygglig verksamhet utförs i själva verket av fotosyntesen, dvs solljuset och växternas klorofyll i samverkan. Utan denna härskar entropin. Det betyder att materien faller sönder till ”degraderad energi”. Denna process är irreversibel och går inte att motverka utan att energi tillförs. Skenbart bygger mänskligheten upp, producerar, skapar saker, genom ordnande processer. Men det sker till priset av en ännu större oordning (entropi) runt omkring oss. Det kallas tillväxt, men det leder till allt större obalans. Fenomenet borde kallas konsumtion. Människan kan inte producera, sett i ett vidare perspektiv. Hon är konsument.
Hubendick sammanfattar på ett föredömligt sätt de flesta av de problem som vårt samhälle står inför om vi ska kunna skapa ett hållbart, ekologiskt samhälle och leva i samklang med naturen. Hubendick redovisar problemen – men har han några förslag till lösningar?

I kapitlen ”Första hjälpen” och ”Andra hjälpen” tar han upp vikten av att hejda befolkningsökningen, vilket paradoxalt nog kan uppnås genom sänkt barnadödlighet. Men så blir följden, har det visat sig. Förutsättningen är tillgång på rent vatten och en viss sanitär standard för att förhindra sjukdomar.
Andra hjälpen består i att hjälpa u-länderna att åtminstone bli självförsörjande när det gäller födoproduktion. En förutsättning är att korrumperade och inkompetenta politiska ledare byts ut. Tyvärr har de ofta övertagit kolonialmakternas nedbrytande verksamhet i u-länderna. Hubendick pekar på exempel i Afrika, Filippinerna, Malaysia och Amazonas. Goda exempel finns också, till exempel trädplanteringar i Sudan.
I stort sett är Hubendick ute efter att peka på problemen, att vara en väckarklocka eller – om man vill vara elak – agera domedagsprofet. Hur man ska ta itu med problemen offrar han inte mycket krut på. Och det är väl bra så. Andra ska också hjälpa till. Men det finns ett drag av förtvivlan och pessimism över det han skriver. Det blir många negativa exempel, och detta är också ett sätt att göra det lätt för sig.
Vi kan alla utan ansträngning samla urklipp ur dagstidningarna på vansinniga åtgärder som människor utför, och som i allt snabbare takt driver vår planet mot katastrof. Artiklarna kan snabbt ställas samman i böcker som skapar skräck och panik. Att själv jobba med hållbara lösningar är däremot ett otacksamt och långsiktigt slit, som inte väcker lika mycket uppmärksamhet i massmedia som katastrof- och kollapsteorierna. Men Hubendicks kritik av industrisamhället, marknadskrafterna och tillväxthysterin är också sympatiskt.

Kravet på tillväxt, som ligger inbyggt i det ekonomiska systemet, leder till konkurrens och utslagning. Företag som inte ger kortsiktiga vinster till aktieägarna kör inte bara slut på miljön och råvarorna, utan också på oss. Allt fler lämnas utslagna, sönderstressade, långtidssjukskrivna eller arbetslösa, och alla kan inte finna en retreat eller studera på folkhögskola.
Hubendick undviker att dra in politiska teorier i sin undersökning av industrisamhället. Han skyller på politiker och andra makthavare som inte vågar ta sitt individuella ansvar, men han säger inte mycket om den fria marknadsekonomin och dess roll i utvecklingen.
Enligt min mening kommer marknadsekonomin inte att klara av miljöproblemen. Förr eller senare måste en planekonomi skapas, det vill säga att man använder förnuftet i stället för att kasta tärning eller spela roulette med ekonomin. ”Den osynliga handen” bör förpassas till mytologins skräpkammare. Men man måste med alla medel söka undvika den avart av planekonomi som utvecklades i Sovjetunionen.
I Stockholm diskuteras trängselavgifterna som Miljöpartiet vill införa. Det kan tas som exempel på hur svårt det är att inom marknadsekonomin åtgärda ett svårt trafikproblem. Genom att beskatta bilåkandet i innerstan ska man förhoppningsvis rensa gatorna från fattiglapparna som knappast har råd att åka bil. Detta till förmån för de besuttna, som inte behöver vända på slantarna. De kan nu susa fram i ensamt majestät på vägarna, medan kreti och pleti får trängas i tunnelbanan, när den behagar fungera.

Det stötande i förslaget är, som i så många liknande fall, att man kan köpa sig fri. Som alltid måste det löna sig att vara rik i en marknadsekonomi. USA kan sälja sina kontaminerade sopor till en korrumperad stat i Afrika i stället för att ta hand om dem själva. I Högdalen importeras sopor som man bränner, för det blir en bra vinst för Birka energi. Men vi fattiga som bor där får stå ut med den fördubblade förbränningens giftutsläpp, bland annat dioxin. Dessa utsläpp överstiger EU:s gränsvärden.
En filosofisk slutkläm: Alla samhällen och kulturer har haft sitt Armageddon och frossat i undergångsvisioner och syndafall. Den yttersta tiden har alltid varit nära. Flagellanter har dragit omkring och piskat varandra blodiga för att blidka ”krafterna”, Naturen, Miljön, Gud, Fan eller hans mormor. Kanske har visionerna varit nödvändiga för att få folk att besinna sig och göra bättring.

Lite elakt kanske, men man kan räkna in Hubendick i den traditionen. Visserligen behövs det räfst och rättarting för att vi ska börja leva ekologiskt. Men lite kan man ana en inneboende dödsdrift hos industrisamhällets dödgrävare, och likaså från dess förespråkare.
Livet en sorgeö. Med hjälp av bortträngningar och förträngningar a la Freud kan vi stappla vidare mot graven och ändå slå en liten stepp på vägen. Men pessimismen och den historiska ångesten för ”naturen” och ”miljön” och dess hämnd ligger väl inarbetad i våra gener. Vi vill fortfarande besegra naturen och därmed gå under själva. Vi, liksom cancercellen, har en motvilja mot att dö. Därför ställer vi till med så mycket lidande.

Anders Ferm