I full fart med eftertanke

Ni minns händelsen när en man drog i nödbromsen på X 2000 mellan Göteborg och Stockholm? Det var våren 1993, förövaren hette Laszlo Horvath, bättre känd som filosofen/musikern Ladislaus Horatius. För sitt missbruk av bromsanordning fick han 800 kronor i böter.
I flygbladet han delade ut på tåget förklarade han nödbromsningen som en protest mot vår kultur som dyrkar snabbheten som självändamål. Effektivitet, snabbhet och billighet är som ett framrusande tåg på kollisionskurs mot kvalitet, eftertanke och möjlig poesi. Livet i ett sådant optimerat samhälle är inte människovärdigt. Därför drar jag i nödbromsen, skrev Horatius.

TT gick då ut med nyheten och kablade den jorden runt. Flera allvarliga artiklar följde i de stora dagstidningarna, om Horatius tankar och livskänsla och om honom som person. Idag tycker han att medvetenheten om tidsanvändning har vuxit en smula på tio år. Bodil Jönsson och Owe Wikströms böcker har fallit i god mark, de är bästsäljare. Hans egen bok Offensiv Nostalgi, som kom ut för tio år sedan, handlade snarare om tidsandan än tiden.
Ingen period i människlighetens tillvaro på jorden har haft så många maskiner i huset som är till för att underlätta arbetet och spara tid, dammsugare, diskmaskin, tvättmaskin med flera, och ändå känner vi oss jagade och hinner inte.

Horatius är en sökare som experimenterar med tankar och föreställningar som väcker insikt och nya frågor. Han är inte först och främst ute efter att hitta en lugnare levnadsstil för oss utan att konfrontera oss med nya tankesätt. 1993 skrev han till exempel i sin bok Offensiv nostalgi: ”Livet utan elektricitet; detta är ett avancerat scenario, eftersom så mycket i vårt liv är beroende av elektricitet.” Och så radar han upp en del av de maskiner som tillhör vår moderna värld: radio, TV, belysning, datorer, video, musikteknologi, tåg, flygplan, hela filmindustrin, fax och mobiltelefoner, hissar, röntgen, EKG, atomenergi etcetera, etcetera. Att ta bort en av dessa faktorer skulle innebära en smärre revolution i våra liv. Men att ta bort ALLT detta är som att dra proppen ur badkaret. Vad blir kvar, undrar han,
– Vi skulle återupptäcka oljelampan och Natten; som inte bara är frånvaron av ljus utan en konkret närvaro. Månen skulle möjligtvis få en annorlunda och större roll i våra liv. ”Nattliv” skulle betyda något annat än idag. Exakt vad är svårt att säga. Och så målar han upp ett nytt scenario utan diskotek och nattöppna pubar.

Nuförtiden vill han inte bli kallad för filosof, möjligtvis kronosof (en som funderar över tiden). Och i centrum vill han sätta samtalet. Folk i Sverige blir rädda när de hör ordet filosof och värjer sig. Så är det inte i hans hemland Ungern. Vi måste lära oss att ställa frågor till oss själva och till varandra för att bli ”frågvisa”. Att samtala med varandra på ett intelligent sätt är som att spela musik med varandra, concertare på latin, som egentligen betyder kämpa med varandra; efter givna regler. Visdomslyftet är viktigare än kunskapslyftet!
– Vi kunde lära oss mycket av musikern bara vi lärde oss lyssna efter det rätta tempot, menar Horatius. Det italienska ”tempo giusto” översätter han med ”det schysta tempot”. Vi musiker söker balans mellan ytterligheterna, varken snabbhet eller långsamhet är intressant i sig. Till skillnad från datorer kan vi inte spela hur fort som helst. Men vi vill inte heller!, lägger han till.

Ladislaus Horatius fick miljöpartiets Tid att leva-pris 2002, ”han vill fungera som broms i ett samhälle som fastnat med foten på gaspedalen”. Han arbetar som föreläsare, musiker och deklamatör. Hemma i Malmö har han dragit igång ett filosoficafé. Efter mottot ”Tänk först, handla sen, kontra Skjut först och fråga sen”. Det var i mitten av mars, i full fart med eftertanke, fyra dagar innan kriget i Irak utbröt. Det gick det inte att bromsa.

Susanne Gerstenberg