Det finns en plan för att rycka upp Centralamerika ur fattigdomen. Regionen ska anpassas för storföretagen. Motorvägar och vattenkraftsdammar ska byggas. Den mexikanska delstaten Chiapas, som under lång tid varit en krutdurk, ingår i planen. Där pågår en gerillakamp för ursprungsbefolkningens rättigheter, mot diskriminering och fattigdom. En ursprungsbefolkning som aldrig har efterfrågat den typ av fattigdomsbekämpning som nu sätts i verket.
Det har snart gått två år sedan det historiska maktskiftet i Mexiko. Det Institutionella Revolutionära Partiet (PRI) som genom korruption och valfusk hållit sig kvar vid makten i landet under större delen av 1900-talet, fick i december år 2000 lämna plats för Partiet for Nationell Aktion (PAN), ett högerparti som med president Vicente Fox i spetsen lovade att blåsa bort dammet från de gamla högarna av byråkrati och statsstruktur. Och även om många människor var skeptiska, så fanns det ändå hopp om nya vindar och ett öppnare samhälle.
Den månaden Fox läste presidenteden befann jag mig i en zapatistby i Chiapas, långt från maktens korridorer. Vi frågade oss vilka vindar man pratade om. Vi befarade att dessa bara var storföretagens och börshajarnas medvind, och att de fattiga, bönderna och ur-sprungsbefolkningen, snarare riskerade en motvind så stark så den skulle kunna rasera deras skrangliga hem byggda av ihopsamlade plankor.
”Här tror vi inte på någon förbättring förrän vi sett det med egna ögon”, sa en man till mig då, i december för snart två år sedan. Ja, vad kan man egentligen förvänta sig av en före detta VD för Coca Cola, som med en USA-betald valkampanj plötsligt blir president och tillsätter en regering bestående av enbart män från näringsliv och storföretag?
Lösa ”zapatistproblemet”
Våren 2001 lämnade zapatist-armén for nationell befrielse (EZLN) in sina vapen, och reste åtföljda av tiotusentals människor från Chiapas djungel till Mexico City med syftet att manifestera sina krav för att återuppta dialogen med regeringen. Kraven var: Befria alla fängslade zapatister, stäng sju militärbaser i Chiapas och gör konstitutionell lag av San Andrés-avtalet.
San Andrés-avtalet undertecknades 1996 av den dåvarande regeringen och EZLN; ett resultat av den första dialogrundan, som behandlar Mexikos ur-sprungsbefolknings kulturella, sociala, ekonomiska och juridiska rättigheter. Trots undertecknandet så hamnade dokumentet i en av maktens många byrålådor.
Den mexikanska regeringen hade redan 1995 lovat USA att lösa ”zapatistproblemet”. Men vid sekelskiftet kunde konstateras att fem års lågintensiv krigföring mot Chiapas civilbefolkning inte hade löst ”problemet”.
Under sin valkampanj visade den kommande presidenten Vicente Fox upp en ny strategi. Efter århundraden av statlig rasism visade han sig mycket välvilligt inställd till landets ursprungsbefolkning, och dessutom gav han löftet att om han vann valet skulle han lösa konflikten i Chiapas på 15 minuter. Även efter att han vunnit lyckades han hålla colgate-smilet trovärdigt inför många, kanske speciellt utländsk media. New York Times kom utsusande till byn och frågade mig om folk var lyckliga nu när det äntligen var fred i Chiapas.
Överens med Världsbanken
Världsbanken gav Fox en del ”rekommendationer” om hur den ekonomiska politiken borde föras i landet. Fox svarade med ett leende att han ”hade tur, för Världsbankens rekommendationer verkar ligga helt i linje med vad vi redan planerat”.
Trots att dessa rekommendationer med största sannolikhet inte låg i linje med undertecknat San Andrés-avtal så valde Fox, efter manifestationen på våren 2001, att möta EZLN på halva vägen. Han befriade de flesta fängslade zapatister, han stängde de sju militärbaserna, och han plockade upp det gamla lagförslaget ur byrålådan och skickade det till kongressen.
Men han skickade aldrig hem militärerna. Han gjorde i stället en omflyttning av soldaterna. Och han visste att kongressen aldrig skulle godkänna lagförslaget i sin helhet. Det som till slut godkändes var en grov modifiering av det ursprungliga förslaget, där de viktigaste punkterna om bland annat autonomi, jord och territorium förvandlats till tomma ord. Och om förslaget inte urvattnats så hade det hamnat på kollisionskurs med Fox nya plan.
Plan Puebla Panamá
Plan Puebla Panamá (PPP) är ett ”allt-i-ett-paket” som nu levereras av de centralamerikanska regeringarna, med de transnationella företagen och de internationella kreditinstituten flämtandes i nackarna. Ett nyliberalt investeringsprojekt i megaformat, från den mexikanska delstaten Puebla i norr till Panamás gräns i söder. Den södra delen av Mexiko som planen omfattar är också den del av landet som har högst andel ursprungsbefolkning, vilka i stor utsträckning är fattiga och marginaliserade.
På lokal nivå är kritiken häftig. I Chiapas tycker sig många kritiker ha genomskådat planen, och ser den som en ”ny fas i det lågintensiva kriget, som går ut på att kontrollera befolkningen genom att bland annat installera en ny slags paramilitär”.
”PPP är det ekonomiska ansiktet, ett snällare ansikte, av en militär plan” och ”genom PPP ska nu zapatisterna krossas med demokratisk legitimitet”.
Kanske ligger inte sambandet alltför långt bort. 90-talets presidenter Salinas och Zedillo försökte skrämma upproriska indianer till tystnad genom den nordamerikanska modellen, det vill säga terror mot civilbefolkningen. Sen upproret 1994 har 70 000 soldater pumpats in i Chiapas, därutöver har flera paramilitära grupper bildats genom att bönder har tränats och hjärntvättats och fått vapen i sina händer.
I stället för att skicka ännu fler soldater till Chiapas så håller Fox nu på att göra fältet fritt för transnationella företag genom att ge dem rätten att obehindrat exploatera naturresurser och människor, och dessutom hävda att det är för deras egen skull.
Samarbete med USA
Dokumentet som beskriver planen visar på enorma förändringar för sammanlagt 70 miljoner människor. Där står paradoxalt nog att regeringen Fox både ska möta ursprungsbefolkningens krav om rätten till ett värdigt liv, och samtidigt storma in i alla frihandelsavtal de hittar och dessutom fördjupa vänskapen med storebror USA. Men paradoxen existerar antagligen inte för de som tror att lösningen på fattigdomen i södra Mexiko är att varje liten bonde får bli företagare eller att ett värdigt liv är att lämna sin by, kultur och trygghet för att arbeta för en svältlön i en monteringsfabrik, de så kallade maquiladoras.
Dessutom är dokumentet, som behandlar den mexikanska delen av planen, fullt av fina ord om satsningar på bland annat hälsa och utbildning. Det konstateras också att klyftorna mellan regionen och övriga landet ökar, att regionen ligger efter i den socioekonomiska utvecklingen, men PPP ska råda bot på sociala orättvisor och regional ojämlikhet. Vidare:
”PPP ska gynna och stärka utvecklingen i södra Mexiko genom statliga och privata investeringar. Vi ska ta tillvara de möjligheter som globaliseringen och den nya världsekonomin ger oss, öppna upp ekonomin, dock med en hållbar och försvarbar ekonomisk tillväxt, som tar hänsyn till miljö och naturresurser, i ett klimat av respekt för självstyre och konsensus. Särskild uppmärksamhet kommer att ges åt ursprungsbefolkningen…”
Inte zapatisternas krav
Men frågan är om det är den sortens uppmärksamhet södra Mexikos ursprungsbefolkning vill ha. När några av dem 1994 reste sig och sa Ya Basta*, så var det inte för att kräva fyrfiliga motorvägar eller femstjärniga hotell och restauranger på sina heliga platser. De krävde inte heller att få arbeta under slavlika förhållanden i maquiladoras eller att företagen skulle få sänkta avgifter för att etablera sig på jord som av hävd är deras. De bad inte om genmanipulerad majs på bordet eller att förlora rätten till sina traditionella mediciner genom storföretagens patent.
Geostrategiskt läge
För att göra södra Mexiko mer intressant för utländska investerare görs nu en enorm satsning på infrastruktur. Ett antal motorvägar byggs redan rakt genom områden med en enorm biologisk mångfald. Att massor av byar med ursprungsbefolkning, varav många är zapatister, snart kommer ha en motorväg bakom huset, är ingen slump. Det är heller ingen slump att det just i Chiapas finns asfalterad landsväg i de fattigaste områden, det har snarare handlat om framkomlighet för polis och militär än en satsning för folkets skull.
När alla planerade motorvägsbyggen inom PPP står klara kommer det att finnas högklassig motorväg från Mexikos norra gräns mot USA, ner genom hela Centralamerika till Colombia.
Genom ”El istmo de Tehuan-tepec”, som är det område där Mexiko är som smalast, är bygget av en så kallad ”torr kanal” redan i full gång. I planen nämns upprepade gånger regionens geostrategiska läge (för USA) ”mittemellan” USA, EU och Japan. Torrkanalen innebär att två befintliga hamnar, en på Atlantkusten och en på Stillahavskusten, kommer att byggas ut och privatiseras. Mellan dessa hamnar byggs järnväg och motorväg, och så har USA fått en genväg för sin export till nya marknader i Asien.
Dammbyggen och turism
I södra Mexiko ligger de delstater som har mest naturtillgångar i landet. Chiapas försörjer redan i dag större delen av landet med energi, och mycket exporteras dessutom till världens mest energislösande land, storebror i norr, samtidigt som de i Chiapas tvingas betala högre elpriser än de i resten av landet, och givetvis har Chiapas högst antal invånare utan elektricitet hemma. Med PPP är minst 32 dammbyggen planerade bara i Chiapas, och därför hotas också minst 32 byars befolkning att tvångsförflyttas.
Att området redan är högintressant och välbesökt av turister med pengar verkar inte räcka, inom PPP görs storsatsningar på traditionell turism, ekoturism, äventyrsturism, kulturell och arkeologisk turism.
Arbeta för svältlön
”Investeringsstimulans” ska uppnås i regionen bland annat genom installerandet av så kallade industriparker, maquiladoras, det vill säga de transnationella företagens guldgruvor, där de obehindrat kan exploatera arbetskraft för en svältlön. Företagen får subventioner och skattelättnader, och arbetarna förbjuds att organisera sig och kräva rimligare arbetsvillkor.
Att låta varje fabrik göra ett steg i tillverkningsprocessen är billigt bland annat då det reducerar behovet av utbildning. Att produktionskedjan är uppdelad minskar också risken för att arbetarna utgör ett hot genom att till exempel organisera sig för att ta över produktionen. En en-momentsfabrik är dessutom enklare än andra att snabbt lägga ner och direkt starta upp i ett annat land, vilket kan utnyttjas för att sätta press på nationer för att få igenom förbättrade villkor, ändrad lagstiftning och så vidare.
Genmodifierat förorenar
Vicente Fox gamle vän multimiljardären Alfonso Romo, boss för koncernen Pulsar International, har stora intressen i området. Koncernen sysslar med genmodifiering av frön med mera.
Från delstaten Oaxaca har kommit alarmerande rapporter om att gener från genmodi-fierad majs sprider sig och återfinns i traditionella majssorter. Det är särskilt oroväckande att GMO-gener sprider sig okontrollerat i ett område där det finns en mängd lokala varianter av majs, vilka utgör världens viktigaste genreserv för grödan.
Förutom att jorden ger majs, och majs mättar magen, så är den kulturella och historiska innebörden och vikten av både majs och jord något som för en blekfis från norr kan vara svår att förstå. Men för en chiapanesisk eller oaxacansk bonde av härkomst tzotzil, tojolabal eller mixteco, så är hans intåg i fabriken också en enorm kulturell förlust.
I stället för massproduktionsförläggningar ute i djungeln, så skulle ett rättvist pris för kaffe vara betydligt mer välkommet för södra Mexikos tusentals kaffeodlare. För några år sedan såldes kaffet till företagen för cirka 25 pesos/kg, år 2000 var priset nere i 5 pesos, och när jag pratar med människor i dag får jag höra om de mest förnedrande priser, runt 2 pesos/kg i vissa områden. I dag överges många kaffeodlingar eftersom produktionen inte lönar sig.
Försvara det de har
I samma djungel som EZLN befinner sig – Lacandona-djungeln i Chiapas, i ett område som heter Montes Azules – väntar just nu runt 1 500 familjer från minst 50 byar på att militären ska komma och tvångsförflytta dem. Familjerna bor i ett område med stor biologisk mångfald och enorma naturrikedomar i form av vatten, trä och olja. Nu är de anmälda för ”ekologiska brott”, och bör därför flyttas från området. Anmälan har gjorts med stöd av en ”miljöorgani-sation”, som visat sig få ekonomiskt bidrag från bland annat Mc Donald´s och Ford. Med ”demokratisk legitimitet” tvångsförflyttas redan nu människor på flera håll. Bakom står förstås storföretagens intresse att komma åt naturresurserna.
Zapatisterna i Montes Azules har deklarerat att de den här gången tänker försvara sin jord när militären kommer.
Den ”modernisering” som Plan Puebla Panamá innebär kan komma att bli dyr, för på den fria marknadens bakgård kommer människor att försvara det lilla de har, som tagit dem så många år av hårt arbete och kamp att få ihop.
Text och foto: Ania Janerud
* Ya Basta! betyder Nu räcker det!
