Det finns knappast en svensk som inte vet att den tionde december är nobeldagen då maktens, vetenskapens och litteraturens toppar samlas i Stockholm för att fira de som fått prisen som utdelas till minne av sprängmedelsupp-finnaren och kanonproducenten Alfred Nobel. Färre sven-skar känner däremot till det pris som delas ut dagen före
– det alternativa nobelpriset – Right Livelihood Award.
Under det att nobelpristagaren får resa hem med åtskilliga miljoner på fickan så får Right Livelihood-pristagaren nöja sig med en halv miljon, men så är inte heller det alternativa nobelprisets ursprung en våldsam teknik utan den mest småskaliga och fredliga teknik man kan tänka sig: frimärken.
I slutet på 1970-talet beslöt den svensk-tyske journalisten och filatelisten Jakob von Uexkull att sälja sin stora och dyrbara frimärkssamling. Pengarna användes för att grunda en fond för att belöna män och kvinnor som genom sina livsverk på ett genomgripande sätt främjat fred, mänskliga rättigheter, social rättvisa och miljövänlig teknik. Uexkulls första tanke var att medlen skulle användas inom nobelprisens ram. På samma sätt som man inrättat ett pris för ekonomi, skulle man inrätta ett pris för miljö och ekologisk och social utveckling.
Kritik av nobelprisen
När nobelstiftelsen tackade nej beslöt Jakob von Uexkull att Right Livelihood-stiftelsen skulle dela ut prisen och att stiftelsen liksom nobelstiftelsen skulle ha sitt säte i Sverige. Jakob von Uexkull har inte stuckit under stol med att dagens val av nobelpristagare kan ifrågasättas om man liksom Alfred Nobel söker personer som gjort mänskligheten den största nyttan.
Uppfattningen att mänsklighetens framtid är helt beroende av teknisk-vetenskaplig utveckling är mycket stark i Sverige. Massmedias uppmärksamhet av pristagare som verkar för ett paradigmskifte till förmån för mänsklig utveckling, fred och samarbete blir därför svagt, särskilt i en kultur där det betydelsefulla kan mätas i pengar. Motsättningen speglar också frågan om man skall samarbeta med naturen eller besegra den.
Hundra pristagare
Sedan 1980 då de första två Right Livelihood-prisen delades ut har närmare hundra pristagare belönats. Pristagarna är enskilda personer eller organisationer. Prisutdelningen äger alltid äger rum i Stockholm. I motsats till nobelpristagarna kommer de alternativa nobelpristagarna i stor utsträckning från den tredje världen. USA är visserligen något överrepresenterat med cirka 7 procent av pristagarna, men ändå är skillnaden mot de konventionella nobel-prisen mycket stor.
En annan viktig skillnad mot de konventionella nobelpristagarna är att de långt ifrån alltid är uppskattade av makthavarna i sina respektive länder. Ett extremt exempel är den israeliske ingenjören Mordechai Vanunu, som fick pris 1987 för sitt mod och sin självuppoffring då han 1986 informerade världen att Israel byggde egna kärnvapen. För detta fick han inte bara det alternativa nobelpriset, utan kidnappades även i Rom av den israeliska säkerhetstjänsten och sitter sedan 16 år i fängelse.
Ett annat exempel på vad en pristagare kan få utstå är Ken Saro-Wiwa, en nigerian från Ogonifolket. Han fick priset år 1994 för sin icke-våldskamp mot oljebolaget Shell och centralregeringen i Nigeria till försvar av sitt folks livsbetingelser och mot oljebolagets miljöförstöring. Ett par år senare fängslades han av diktatorerna i Lagos och avrättades trots vädjanden från hela världen.
Utlyste tyst minut
Årets prisutdelning ägde traditionsenligt rum i riksdagshusets andrakammarsal. Ceremonin som tog ett par timmar var en kombination av högtid och folklig glädje i form av musik och sång, där Adolf Fredriks musikskolas flickkör spelade en framträdande roll.
Jakob von Uexkull började med att utlysa en tyst minut för de pristagare som gått bort det gångna året: Astrid Lindgren, Alice Stewart, José Lutzenberg samt medlemmen av priskommittén: Thor Heyerdahl. Uexkull fortsatte sedan med en bred skildring av världens pågående miljö- och resurskris och konstaterade bland annat att världens maktstrukturer under FN:s miljökonferens i Johannesburg åter visat sig oförmögna att ta itu med världens verkliga problem: Han framförde en hälsning från förra årets pristagare från Israel Uri och Rachel Avnery att enda sättet att bryta våldsspiralen i Palestina är intervention utifrån.
Krisen i Mellanöstern kopplade Uexkull till världens oljeberoende och vidare till årets pristagare professor Martin Green från Australien, som ägnat livet åt att utveckla solenergitekniken.
Green anförde i sitt tal att den mängd energi som mänskligheten förbrukat under hela sin historia inte är större än den energi som solen tillför jorden på tre dagar. Solenergin är en källa som utan vidare kan förse mänskligheten med all energi som krävs. Problemet är kostnaden. Green har konstruerat kiselceller med 25 procents verkningsgrad och marknaden för solceller växer med 30–40 procent per år. Denna snabba utveckling inger hopp att solceller snart kommer att kunna konkurrera med miljöstörande, icke förnybara energikällor, som: kol, olja, gas och uran. I Tyskland kommer ett program att startas som går ut på att 1 miljon tak i landet skall förses med solcellspaneler. Liknande program är på gång i Storbritannien, Holland, Schweiz, Frankrike, Spanien och Portugal.
Arbete för fred
Intressant var att det i år fanns en svensk pristagare: Organisationen Kvinna till Kvinna.
Kvinnorna är nästan alltid de som drabbas hårdast av krigen. De konventionella hjälporganisationerna missar ofta att kvinnor inte bara behöver materiellt stöd utan minst lika mycket psykiskt stöd. Här har Kvinna till Kvinna varit till oerhörd hjälp i Bosnien, i Kosovo, i Palestina, i Georgien.
De båda andra pristagarna belönas också för sitt arbete med folk som skadats av folkmord eller diktatur. I det ena fallet gällde det ungdomscentret Kamenge där tiotusentals ungdomar får lära sig att leva i fred och samarbete i Burundi, som ju drabbades av en fasaväckande etnisk konflikt mellan folkslagen Tutsi och Hutu.
I det andra fallet gällde det människorättskämpen Martin Almeida från Paraguay som först gjort motstånd och utsattes för fängelse och tortyr under Stroessners diktatur och sedan efter diktaturens fall 1989 varit av stor betydelse för att upprätta demokrati i Paraguay.
Lars Norberg
