Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 8, 26 februari 2016
Två år efter maktskiftet:
Parallellsamhället i Ukraina
Läget i Ukraina tycks tumultartat två år efter maktskiftet 22 februari 2014 när EU-vänliga politiker tog över efter att den folkvalde presidenten Janukovitsk störtades. Presidenten Porosjenko vill ena dagen att premiärminister Jatsenjuk avgår. Nästa dag avgår de övriga EU-vänliga partierna ur regeringskoalitionen och kvar finns bara presidentens Porosjenkoblock och premiärministerns Folkfronten. Nästa dag måste de på något sätt enas för att landet fortfarande ska ha en regering. Inte ens miljöpartisten Hans Wåhlberg som på plats i Ukraina följer händelserna på sin blogg lyckas följa med i de snabba scenväxlingarna.
Inspektion av vapenvilan i Östra Ukraina. (Foto: OSCE Special Monitoring Mission to Ukraine / CC-BY)
Samtidigt som det på ytan tycks ske en massa sker mycket lite grundläggande förändring. Redan förra gången EU-vänliga politiker lyckades komma till makten genom den så kallade orangea revolutionen 2004 kom de snabbt i konflikt med varandra trots påstådda gemensamma ideal.
Hans Wåhlberg pekar på att det finns vad han kallar ett parallellsamhälle. En ohelig trojka mellan korrupta byråkrater, politiker och oligarker anses allmänt ha styrt Ukraina sedan de första privatiseringarna efter självständigheten 1991. Avsätts en korrupt makthavare tillkommer nya som också är korrupta.
Centralt i systemet är något som fått en egen benämning och kallas selektiv rättvisa. Politiker och högre ämbetsmän i rättväsendet driver i samförstånd fram godtyckliga domar som drabbar vissa politiska motståndare medan andra går fria. Janukovitsj anklagades för att använda rättsväsendet för att på detta sätt komma åt politiska motståndare. Nu anklagas Porosjenko för att göra samma sak.
Politiska reformer för att komma åt korruptionen tycks ständigt rinna ut i sanden. Det ledde till att ekonomi- och handelsministern Abromavicius hoppade av den ukrainska regeringen 3 februari vilket orsakade stor uppståndelse i de ukrainska medierna och på andra håll i världen men inte i Sverige. Han motiverade sitt avhopp med att varje reform av systemet var på avgörande sätt blockerad, beroende på mer än brist på stöd eller politisk vilja. Han pekade särskilt ut försök att skapa korrupt kontroll av gas- och försvarsindustrin och utpekade särskilt Kononenko som ansvarig, en medhjälpare i presidentkansliet. Nio ambassadörer gick genast ut med en offentlig not där de uttryckte sitt förtroende för Abromavicius som är från Litauen och en av flera utländska ministrar i regeringen.
En fascistisk milis kallad Högra sektorn, som bildades några dagar efter Euromajdans upptakt i november 2013, har på liknande sätt fungerat som ett parallellsamhälle. Fascisternas roll är att använda våld på det sätt som de EU-vänliga politikerna önskar även om de inte delar samma ideologi. I brist på egna gatukämpar eller tillräckligt med militär har fascisterna varit oumbärliga för de nyliberala EU-vänliga högerpolitikerna både före, under och efter maktskiftet även om de inte utgjort något parlamentariskt hot. Även på Krim och särskilt i de upproriska Östra Ukraina har ultranationalistiska krafter haft stort inflytande och mött gensvar för vad som i alla delar av Ukraina kallats "självförsvar" med våld om så behövs.
I Ukraina fortsätter Högra sektorn att vara pådrivande och i realiteten fungera som en parallell stat. Fascistisk milis stoppade gränshandeln med Krim. Senare sprängde Högra sektorn kraftledningarna som förde över elektricitet till Krim. I bägge fallen valde regeringen efter ett tag att göra den fascistiska milisens politik till sin egen. Det har inte bättrat på Ukrainas popularitet på Krim.
Återkommande opinionsundersökningar av tyska och amerikanska gallupinstitut på Krim visar att över 80 procent, inklusive en majoritet av de ukrainsktalande, stödjer att halvön nu är en del av Ryssland. Liknande siffror uppnåddes i folkomröstningen om anslutning till Ryssland i mars 2014 om man räknar in de som bojkottade den på uppmaning av motståndare. En folkomröstning som skedde under ryskt militärt beskydd och därmed var ett brott mot folkrätten.
En julgran som täcktes av flaggor och plakat under Euromajdan. (Foto: Mstyslav Chernov/Unframe / CC-BY-SA)
Föga tycks alltså hända annat än att ekonomin blir stadigt sämre. Exporten har som önskat gått till Ryssland med 60 procent och med den har en del högteknologisk industri gått i graven. Den har oönskat också gått till EU med 38 procent.
Vapenvilan i Östra Ukraina är bräcklig men håller i stort. Över två miljoner flyktingar från krigszonen tas om hand i Ukraina och Ryssland i stort utan de högljudda protester som halvparten så många flyktingar orsakar i det rika EU. Sedan Ukrainska regeringen valde att starta krig mot upprorsmakarna i Öst i april 2014 har vägran att föra direkt dialog med dem varit stående inslag även om Minskavtalet så kräver.
Ryssland motsatte sig en Krimlösning för Östra Ukraina där de saknar de starka säkerhetspolitiska intressena och det inte heller finns en stor majoritet ryssar även om majoriteten är rysktalande. De avrådde från den folkomröstning som utbrytarrepublikerna genomförde, men vill inte heller de se till att Minskavtalet uppfylls så länge som ingen dialog med utbrytarrepublikerna förs om deras framtida ställning i Ukraina.
Desto mer har hänt när det gäller den globala finansiella världsordningen. Ekonomen Michael Hudson visar att besluten om vilka skulder Ukraina behöver betala och vilka lån som ges till landet bryter mot de regler som håller världsekonomin samman.
Det avgörande maktmedlet för att kontrollera en modern stats ekonomi är tvingande medel för att påverka landets behov av internationell valuta. Här är Internationella valutafonden (IMF, International Monetary Fund) det avgörande maktorganet. När Ryssland krävt att Ukraina ska betala 3 miljarder dollar som landet är skyldigt ryska staten har IMF brutit mot sina regler.
IMF får inte ge finansiell hjälp åt ett land som inte först prioriterar sina skulder till ett annat land. Det skedde dock i januari efter att Rysslands lån löpt ut vid nyårsskiftet. Därtill har IMF brutit mot sina regler att inte ge lån till ett land som för ett krig och inte heller ge lån till ett land som inte kommer kunna betala tillbaka lånet.
Hudson pekar på hur USA med EU:s goda minne därmed använder Ukraina för att avveckla IMF som en global ordning för att styra ekonomin efter likställda principer. Istället har en ny ordning införts där enbart de stater som underordnar sig dollarekonomin kan tillåtas använda IMF för att få sina fordringar betalda.
Hudson ser detta som led i en strategi för att med påtvingad nyliberalism styra över världsekonomin till finansiell spekulation. Huvudmålet är inte att stoppa korruptionen eller skapa stabilitet utan att sätta Ukraina i en situation där de offentliga tillgångarna säljs ut tillsammans med gassektorn och jordbruk till spekulanter i väst. Detta i en rea där priserna görs ännu billigare genom att den från USA tillkomna ekonomiministern förbjuder ryska intressen att köpa något. Ukraina har gjorts till nyliberalismens experimentverkstad med globala återverkningar.