Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 6, 10 februari 2012
Beredskap för ett liv efter kollapsen
Kollaps - livet vid civilisationens slut
David Jonstad
Ordfront Förlag
Jag läser den här boken om civilisationens kollaps i skenet av stearinljus under ett 64 timmar långt elavbrott efter stormen Dagmars härjningar. Det är en relativt lättläst, men ändå faktaspäckad bok med många träffande liknelser.
Författaren David Jonstad är chefredaktör för klimatmagasinet Effekt, föreläsare och författare till klimatboken Vår beskärda del. Med nya boken Kollaps väcker han åter centrala frågor om hur vi ska bemöta kommande klimatförändringar.
En global civilisationskollaps verkar vara nära, men det lär inte bli som att falla utför ett stup, utan snarare som att tumla ner för en backe. Det som väntar är inte någon domedag, utan slutet på världen så som vi känner den. En undergång för den industriella civilisationen, men för mänskligheten blir det snarare en övergång till något ännu okänt. Vad som följer kan vi fortfarande starkt påverka.
Den hittills mest initierade studien av varför samhällen kollapsar kommer fram till att huvudorsaken är att de blir för komplexa. En kollaps kan ses som en snabb, stor och varaktig förenkling av samhället. Redan i dag har många länder kollapsat eller är på väg att göra det, enligt Failed States Index.
Ett samhälle bildas för att lösa problem. Lösningarna gör samhället mer komplext och rikare, men ger samtidigt upphov till nya problem i en spiral som till slut gör samhället så komplext att vi knappt lyckas upprätthålla allt vi har. Ungefär där är vi nu. Vi måste, likt Alice i underlandet, springa allt fortare för att ens bli kvar på samma ställe.
Kollapser av samhällen kan pågå i hundratals år. Först i efterhand blir det tydligt när kollapsen började. I romarriket hade till slut civilisationen blivit så oattraktiv med bland annat extrema skattebördor att många föredrog kollapsen. Efter romarrikets kollaps tog det också på många håll flera hundra år att återhämta sig till den välfärdsnivå man hade innan romarriket.
Ett par exempel på komplexiteten är att mer än 170 000 heltidsanställda jobbar med EU:s administration. Bland annat de 60 medlemmarna i EU:s expertgrupp för mineralvatten. För att bygga en Volvo V70 går det åt 20 000-30 000 delar från 300 underleverantörer i 41 länder. Ett kortsiktigt effektivt, men minst sagt sårbart system.
I världshistorien har hittills samtliga civilisationer gått under. Några skillnader nu är vår demokrati, informationsteknologi och inte minst att kollapsen blir global. Energin, ekologin och ekonomin har alla inbyggda tipping points - trösklar som först gör systemen stabila, men när vi till slut tar oss över tröskeln så hamnar vi snabbt i ett helt annat läge.
För civilisationen är oljan, kolet och gasen vad anabola steroider är för muskelbyggaren. Eller som USA:s energidepartement uttrycker det: Oljan utgör civilisationens blodomlopp. Oljan står för cirka 35 procent av världens energiförsörjning och 94 procent av transporterna.
En liter olja är en produkt av 25 ton organiskt material, med en energimängd motsvarande 19 dagars hårt kroppsarbete. För det betalar vi än i dag inte mer än en femma. En svensk använder i snitt energi motsvarande energin från 75 personer som cyklar dygnet runt.
Mänsklighetens styrka ligger inte i att reagera på stora diffusa framtida hot i tid. Vår beredskap för kollapsen är inte god. På individnivå är vi den första generation som gjort våra grannar överflödiga. På samhällsnivå har mycket av krisberedskapen avvecklats. Det mesta av vår mat är importerad och vi saknar reservlager av en rad livsförnödenheter. Förhoppningsvis kan den här bokens svallvågor bidra till att ändra på det.
Den största rädslan i skräckfilmer skapas när hotet bara anas. Med samma logik bör vi våga tala öppet om kollapsen som kan komma snart. Globalt finns dock ljuspunkter, som att man på Svalbard sedan 2008 har sparat massor av olika fröer och växtarter till kommande generationer i en anläggning som ska överleva alla tänkbara katastrofer.
Den globala komplexiteten har gjort att det i dag kanske är svårare än någonsin att sia om framtiden. Mänskligheten har dock en stark tendens till överdriven självsäkerhet om förmågan att förutse framtiden. Att det ibland sker väldigt oväntade saker är statistiskt helt naturligt, ändå räknar vi ofta med att allt fortsätter ungefär som nu. Att tillväxten snart kan bli nerväxt verkar svårsmält.
Den som vågar lyfta ovanliga teorier tar dessutom risken att bli utdefinierad i samhällsdebatten. Jag vill därför ge Jonstad ett helt regn av pluspoäng för att han trots sina välgrundade argument skriver att han håller öppet för att oväntade händelser kan göra hans bok irrelevant.