Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 22, 1 juni 2007

När saltet förlorat sin sälta

n vecka före miljöpartikongressen sände partiledningen ut en Grön-Apost där man kunde läsa: "Partistyrelsen har beslutat om politisk strategi för mandatperioden 2006". Min reaktion var att tänka på vad som sades när Karl XI infört enväldet i Sverige: "Vad göras skall är allaredan gjort, I herredagsmän resen inte så fort!" Hur partiets politiska strategi ser ut fick inte kongressen reda på. Det avslöjas först i juni genom ett partistyrelsedekret till kommunerna.

Kan inte tanken ha dykt upp inom partistyrelsen att partiets politiska strategi kunde vara en intressant fråga för partikongressen? Jo, man får nog anta att tanken har dykt upp, men att partistyrelsen inte ville ha så viktiga frågor debatterade på kongressen. När partiet blivit etablerat och diskuterar regeringsmedverkan blir det allt mer angeläget för partistyrelsen att ha händerna fria och att partikongressen undviker alla skarpa ställningstaganden. Efter kongressen i Gävle 2005 uttryckte språkröret Peter Eriksson offentligt sitt missnöje med kongressens allt för radikala beslut.

Min tjugoåttonde kongress var den första där jag i stort sett endast deltog som passiv observatör utan att ha några motioner att försvara eller ett lokalparti att representera. Det var riktigt skönt. Jag kunde avstå från det rutinbetonade viftandet med röstkort eller stå i kö på talarlistan och i stället besöka några av de intressanta seminarier som alltid ägde rum vid sidan av plenumsessionerna och som ofta är betydligt mer intellektuellt stimulerande än dessa.

Alldeles kunde jag dock inte avhålla mig från gamla kongressvanor utan gick upp i talarstolen och anförde att partistyrelsen var allt för vag i sina uttalanden om kärnkraften, vilket är särskilt allvarligt när många inbillar sig att kärnkraften kan ge ett viktigt bidrag i kampen mot växthuseffekten. Jag krävde att partiet skulle framlägga en konkret avvecklingsplan med angivande av årtal för när de kvarvarande reaktorerna ska stoppas. För det fick jag en applåd, men också besked att förslaget inte kunde behandlas eftersom det inte hade behandlats på något påverkanstorg.

Och det är inte möjligt att berätta om kongressen 2007 utan att tala om det stora demokratiexperimentet med påverkanstorg. Jag har varit med om metoden ett par gånger tidigare på ett par av Attacs årsmöten och funnit det något förvirrande. Arbetsformen var dock rimligare. Där hade varje påverkanstorg ett eget rum där diskussioner kunde äga rum. I Norrköping hade man 38 olika påverkanstorg och det var endast i undantagsfall som någon ordentlig diskussion kunde ske. Kort sagt kan man nog säga att all påverkan skedde i skriftlig form genom bifall, avslag eller ändring av redan framlagda förslag.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att metoden påverkanstorg har varit en metod för partistyrelsen att tygla en besvärlig kongress där vältaliga opponenter mot partistyrelsens allt för smidiga och utslätade politik inte längre fick komma till tals i plenum, och där inte heller besvärliga frågor kan behandlas efter demokratiska principer kring ett utskottsbord där argumenten kan framföras och röstas om.

En svårighet har alltid varit att kongresserna inte hinner behandla alla ärenden. Kanske trodde man, att genom att förbjuda all debatt och ägna all tid i plenum till att votera om de framlagda förslagen, skulle man kunna fatta beslut om alla propositioner och motioner. Detta misslyckades. Så nu återstår bara fördelen för partistyrelsen att påverkansmetoden minskar gräsrötternas möjlighet att påverka besluten i debatt och att inga olämpliga åsikter får komma ut från talarstolen och inför massmedia avslöja klyftan mellan ideologer och resultatpolitiker.

Tre propositioner medgav dock partistyrelsen att de skulle diskuteras i plenum: Global miljöpolitik, Statligt ägande av företag och Hur ska Sverige styras? Man får väl anta att det var de viktigaste ämnena för årets kongress - enligt partistyrelsen.

Om Sveriges styrande kan noteras att det inte gällde den viktiga frågan om Sverige ska styras från Stockholm eller från Bryssel och inte heller om det systematiska urholkandet av våra grundlagar utan om "Ansvarskommittén" som partistyrelsen i stort sett godkände. Orimligheten i att svenska folket ska kunna sätta sig in i dessa frågor om Sveriges regionala styrelse och ha sin uppfattning klar i september framgick inte av partistyrelsens proposition.

Global miljöpolitik betyder i partistyrelsens tappning koldioxidpolitik, och den propositionen innehöll i och för sig en hel del miljövänliga tankar, men man saknade insikten av den katastrof som mänskligheten är på väg in i. Förslag om de radikala förändringar av samhällsstruktur och livsstil som krävs om katastrofen ska kunna undvikas ägnades inte en tanke.

Det tredje ämne som fick debatteras var utförsäljning av statlig egendom, där det framgick att partistyrelsen hoppat på det nyliberala tåget liksom tidigare socialdemokratin: Allt ska överlämnas till marknaden, medborgarnas makt utövas med plånboken och det är konkurrensen som sprider välfärd. Kongressen bromsade något privatiseringsivern genom att säga att privatisering skulle bedömas från fall till fall.

Själv satt jag och längtade efter en skärpt intellektuell civilisationskritik som konstaterar att industrialismen har nått vägs ända och att våra tre solidaritetskrav kräver en mycket radikalare politik. Så länge partiet har kvar kravet på kärnkraftavveckling och utträde ur EU finns jag dock kvar.

Lars Norberg