Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 22, 1 juni 2007
Kryddblandning med kvinnokraft
Miljöorganisationen CIRHEP arbetar med landsbygdsutveckling i 32 byar kring berget Kadavakurichi i Tamil Nadu, södra Indien. Ett av deras projekt innefattar kvinnogrupper där tanken är att kvinnorna ska bli ekonomiskt självständiga. År 2000 startade man upp den första gruppen i området och i nuläget finns det över 100 stycken.
Kvinnorna ska få möjlighet till en ekonomisk inkomst och därigenom bli oberoende från mannen som traditionellt sett är den i familjen som sköter ekonomin. Genom grupperna ska de få träffa andra kvinnor, komma utanför hemmet och få bättre självförtroende socialt såväl som ekonomiskt.
Varje månad har kvinnogruppen två möten, under det första diskuteras problem i närmiljön och personliga problem. På det andra deltar en anställd från CIRHEP för att hjälpa till med bokföring och handledning. Var och en av kvinnorna sparar en summa som varierar mellan 20-50 rupier beroende på den ekonomiska möjligheten. Dessa insamlingar bokförs och de kvinnor som behöver får sedan låna ur kassan till en ränta på en procent. Om kvinnorna sköter sina inbetalningar och lån har gruppen efter sex månader möjlighet att ta ett banklån. Lånet ska gå till en inkomstbringande verksamhet som kan bestå av att införskaffa sig ett mjölkdjur, kycklingar, starta en liten kiosk, tillverka kryddor eller liknande. CIRHEP ordnar föreläsningar för kvinnorna som ska hjälpa dem att få kunskaper i hur de kan arbeta med inkomstbringande verksamheter såsom svamp- och biodling, kycklinguppfödning och säckvävsprodukter. CIRHEP har även medvetandegörande program där miljö, hälsa, hygien och vikten av utbildning diskuteras med kvinnorna.
"Dofter, färger och skratt blandas när tillverkningen går in i sitt första skede med att rensa alla ingredienser..."
Kastlösa med stolthet
Klockan är strax efter tio, solen står redan högt på himlen och det är varmt. Som tur är fläktar det svalt när jag och min vän Johanna går längs med vägen som leder ut ur Veelinayakanpatti där torkan gör sig påmind. Vi är på väg till de kastlösas bosättning en bit utanför byn. När vi svänger av från den stora vägen möts vi av en grupp barn i olika åldrar som nyfiket springer efter oss för att fatta tag i våra händer och be oss fotografera dem.
Efter en liten stund kommer kvinnogruppen Jansi Ranis president Panjawarnam oss till mötes iklädd en mörkblå sari. Det är andra gången vi kommer på besök så det blir glada Wanacam och hon tar med oss hem till hennes hus i slutet av gatan. Det står skrivet "Welcome" med vitt kritpulver på framsidan och hennes man står och hugger ved med en lång sabel. När han ser oss slutar han för ett ögonblick, hälsar oss med en lätt bugning och sammanpressade handflator. Därefter tar han fram varsin plaststol som han placerar i skuggan innan han återgår till sin vedhuggning.
Panjawarnam frågar oss var vår tolk och deras handledare Rajkumar befinner sig. På knagglig tamil och med hjälp av kroppens språk försöker vi förklara att vi trodde han redan var här. När inte en mobiltelefon finns tillgänglig ber hon oss att sitta ner och vänta medan hon går och letar reda på honom. I dag är barnen lediga från skolan och en äldre pojke visar mig hur man skriver Vanja på tamil samtidigt som en liten flicka sitter i Johannas knä och myser.
Premiär på bastmattor
En stund senare dyker Panjawarnam och en leendes Rajkumar upp i mitt synfält. Äntligen kan vi sätta igång. Tre stora bastmattor läggs ut på marken och rekvisitan bärs fram. Helt plötsligt har resten av kvinnogruppen droppat in och nyfikna åskådare tar plats runtomkring. Det är dags att tillverka kryddblandning till Sambar. Av gruppens elva medlemmar är det fyra stycken som är involverade i den här inkomstbringande verksamheten. Produktionen har legat nere det senaste året och i dag är det premiärtillverkningen vi får äran att vara med på. Ryktet om vårt besök har spridit sig fort och kvinnorna sätter sig bekvämt tillrätta på marken för att stödja sina väninnor.
Jag frågar Panjawarnam varför de valde att starta upp kryddtillverkning och hon svarar att; "Kryddblandning till Sambar har vi alltid gjort på traditionellt vis i hemmet och det är en bra affärsidé då ingredienser som chili och gurkmeja är lätt att få tag på. Jag går bara till affären och köper vad jag behöver för att sedan tillverka det på egen hand. Det är även lätt att hålla bakterierna borta och man kan förvara kryddblandningen upp till ett halvår".
Kanelblomma och röd chili
Dofter, färger och skratt blandas när tillverkningen går in i sitt första skede med att rensa alla ingredienser. Det är mycket som ska gås igenom. Allt från kanelblomma, röd chili, curry- löv, bokhornsklöver, fänkål, kummin, kardemumma, ris, olika sorters gryn med mera. Kvinnorna använder sig av bambukorgar där de lägger de olika ingredienserna och med flinka fingrar sorterar de bort skräpet. Under tiden tas en liten gasolspis fram som placeras i lä för vinden, där hettar de sedan upp allt var för sig innan det blandas ihop.
Panjawarnam förklarar att det nu är klart och att nästa steg blir att åka till den närliggande staden Nilakottai för att pulverisera. Först då kan de paketera kryddblandningen i 200 grams påsar som de säljer för femton rupier styck (cirka 2,50 kr) till medlemmarna i de andra grupperna och i Nilakottai. De har även möjlighet att sälja sina produkter i Vathalagundu, 10 km från byn där CIRHEP öppnat upp en affär för att hjälpa kvinnorna få ut sina produkter på marknaden.
Ett problem som de har för tillfället är bristen på marknadsföring då gruppen inte har några etiketter på produkterna som talar om vem som tillverkat dem. Kryddblandningen består även av ekologiska råvaror till så stor del som är tillgänglig och därför är även CIRHEP:s nyöppnade ekologiska affär i Nilakottai ett framtida forum.
En hoppfull framtid
Kryddblandningen står klar på marken och mötet med kvinnorna börjar lida mot sitt slut. Innan vi tackar för oss frågar jag Panjawarnam vad hennes framtidsvision är för henne och resten av kvinnorna i gruppen och svaret jag får är:
"I framtiden kommer vi få bättre självförtroende och ge våra barn mer utbildning. I vår generation fanns det ingen som gav oss den möjligheten. Detta har förändrats och nu har vi självförtroende att diskutera problem som rör ekonomin, utbildning och miljön."
Med de orden lämnar vi de kastlösas bosättning bakom oss och uppfylld med kvinnokraft från dessa kryddstarka kvinnor vandrar jag åter vägen in till byn bredvid Johanna i den stekande middagssolen.
Fakta: Praktikantrollen
Nätverket Framtidsjorden skickar ut praktikanter till syd i samarbete med Nordens folkhögskola Biskops-Arnö. Kursen är på ett år och man får en intensiv kurs av SIDA, eko-praktik i Sverige, studier inriktat på ekologi och global solidaritet, fem månaders praktik på en miljöorganisation i Indien och informationsspridning om syds situation i Sverige.
"Produktionen har legat nere det senaste året och i dag är det premiärtillverkningen vi får äran att vara med på."