Inget kvinno- eller mansproblem

än som slår och våldtar är patetiska ynkryggar som borde förpassas till helvetets innersta krets. Så, nu har jag sagt det. Jag vet att det är fult att svära men när jag ska skriva om ett ämne som våldtäkter har jag svårt att konsekvent hålla mig till ett helt korrekt och publicerbart språk. För hur i helvete kan vissa människor få för sig att de har rätt att trycka ner, misshandla och våldta en annan människa bara för att på något sjukt sätt, som jag aldrig kommer förstå och än mindre acceptera, få ge utlopp åt ett eget undantryckt makt- och kontrollbehov?

"Om ni tror att jag är förbannad när jag skriver detta så tror ni helt rätt, jag är upp över öronen rosenrasande över att jag bara på grund av den simpla anledningen att jag råkar vara född till kvinna ska behöva känna mig rädd..."

Oavsett hur illa en människa mår psykiskt och hur marginaliserad han än må känna sig i sin mansroll och i samhället i övrigt ger det ingen rätt, eller någon som helst legitimitet åt våldshandlingar som drabbar en annan människa, eller annan levande varelse för den delen. Att vara missanpassad är fan i mig ingen förmildrande omständighet när det kommer till handlingar som mord, misshandel och våldtäkter.

Om ni tror att jag är förbannad när jag skriver detta så tror ni helt rätt, jag är upp över öronen rosenrasande över att jag bara på grund av den simpla anledningen att jag råkar vara född till kvinna ska behöva känna mig rädd när jag går ensam ute, dag som natt. Jag är rasande på att ständigt behöva titta mig över axeln när jag hör fotsteg som närmar sig bakifrån och jag är asled på att aldrig längre våga inleda ett samtal med en främmande kille eller man på grund av rädslan för vad han egentligen vill.

På krogen törs jag inte titta åt en kille, än mindre prata med någon längre. Slår ner blicken så fort en kille tittar åt mitt håll. Visst låter det helt sjukt men man blir helt sjuk i huvudet efter att väninna efter väninna berättat diverse mer eller mindre otäcka historier som utspelat sig på krogen, i köpcentret, i skolan och på jobbet.

En blev våldtagen av en så kallad "killkompis" när hon var full, en annan kände sig tvingad att genomföra ett samlag med en främmande man eftersom hon fruktade hur han annars skulle reagera. Många är de kvinnor som blivit ropade efter och som blivit tafsade på utan att känna sig det minsta smickrade, någonting som många män tycks tro ska bli resultatet av deras trakasserier. En hård knut av rädsla i magen är resultatet av sådant "smicker" hos mig.

Och genom media matas vi med än den ena än den andra överfallsvåldtäkten, såväl som våldtäkter och sexuella övergrepp utförda av någon nära bekant till offret. Självklart att man blir påverkad, konstigt vore det ju annars.

Våldtäkter är i sig någonting så fruktansvärt att jag har svårt att tro att gärningsmännen verkligen vet vad de gör, vad de utsätter en annan människa för. Men minst lika fruktansvärt tycker jag nog att rädslan är. Rädslan för att det kanske är jag som står på tur härnäst att bli överfallen när jag sneddar genom parken eller går ut med soporna. Och jag är så förbannad på denna rädsla, jag ska inte behöva marginalisera och planera mitt liv minutiöst bara för att några "airheads" därute har fått för sig att kvinnor och deras kroppar är någonting allmänt, bara att ta när lusten knackar på.

Jag har inte personligen blivit utsatt men jag vet hur det känns att leva och verka i ett samhälle där du aldrig kan känna dig riktigt trygg och säker. En våldtäkt är inte bara en våldtäkt på en enskild person, det är en våldtäkt på alla kvinnor. För varje våldtäkt växer sig ilskan, rädslan och oron allt större. En våldtäkt är en våldtäkt på kvinnans rätt att finnas till i samhället på samma villkor som mannen.

Våldtäkter är inget som bara drabbar unga, fulla och utmanande klädda tjejer på väg hem från krogen. Det kan räcka med att du bestämmer dig för att gå ut med soporna.

20-åriga Caroline Malmberg Willfox skulle bara gå ut med soporna en helt vanlig kväll i september 2005. Den kvällen förändras hennes liv för gott.

Hon blir indragen i en bil och våldtagen av två män, sedan dumpad på en parkering, utan att veta var hon befinner sig. Anledningen till att hon överhuvudtaget kom i kontakt med männen var att de bad henne om hjälp med att få igång deras bil - vilket hon i vänlighetens namn gärna gjorde, men belönades med denna avskyvärda behandling.

Caroline hade precis innan överfallsvåldtäkten hunnit stadga sig i sin och kompisen Matildas nya lägenhet i Hammarby sjöstad, och hon hade ganska nyligen börjat på ett nytt och spännande jobb. Framtiden låg för hennes fötter, men så hände det som inte fick hända.

För att ventilera och få ur sig sina känslor och upplevelser efter våldtäkten började Caroline skriva dagbok. En dagbok som har blivit till boken "Våldtagen - men jag är fanimig inget offer" som Caroline skrivit tillsammans med författaren och journalisten Christel Dopping. Som bok börjar den med Carolines egna ord i dagboksform från överfallet till i dag, ett och ett halvt år senare. Läsaren får följa med Caroline i hennes känslomässiga bergochdalbana, hur hon så långt som möjligt försöker parera den verklighet som trots allt löper parallellt med det helvete som Caroline nu befinner sig i. Rädslan, skräcken, smärtan och skammen avlöser varandra, och jag har mycket svårt att läsa denna första del av boken utan att översköljas av en bottenlös ilska över de kräk som genom sin totalt egoistiska våldshandling kunde få förstöra så mycket av en ung tjej som bara ville vara vänlig och hjälpa till med en krånglande bil. Ska det inte ens gå att visa vänlighet mot en främling utan att behöva oroa sig för att bli utsatt för ett brott?

En våldtäkt tär på såväl den våldtagne som på anhöriga och vänner kring den drabbade. "Våldtagen - men jag är fanimig inget offer" försöker ge en viss hjälp åt närstående för det är inte alltid så lätt att tas med någon som pendlar mellan hopp och största förtvivlan, allt inom en tidsram av några timmar.

Det kan vara svårt för vänner och familj att veta hur man ska bete sig, vad som är ok att säga och inte. Men om det finns ett tydligt budskap i denna bok som vänder sig till anhöriga så är det att det sämsta valet är att inte säga något eller agera överhuvudtaget. Fråga hellre dumt än att vara helt tyst.

Caroline berättar i boken hur hon under denna tid på allvar fick se vilka som verkligen brydde sig och som verkligen var hennes vänner.

"Skammen tillhör bara de där fega kräken som våldförde sig på mig. Skammen kan aldrig tillhöra mig"
(pressbild / www.willcommunication.se)

Dagboksskildringen är till stor del en mycket dyster läsning, men en viss strimma hopp om framtiden framträder när Caroline kommer till insikt om att det inte är hon som bär skammen. "Skammen tillhör bara de där fega kräken som våldförde sig på mig. Skammen kan aldrig tillhöra mig", skriver Caroline.

Med de orden sätter Caroline fingret på det väldigt centrala problemet när det kommer till våldtäkter, sexuella övergrepp och ofredanden. Det ska aldrig, aldrig vara kvinnan som får bära hundhuvudet efter att ha utsatts för en sådan kränkning. Kvinnan eller tjejen har aldrig gjort någonting fel, om hon så gick full och naken genom en mörk park mitt i natten. Oavsett dessa omständigheter är det alltid mannen som väljer att våldta, en kvinna kan aldrig ha valt att bli våldtagen. Skammen tillhör männen.Skammen är männens att göra upp med. Det vi kvinnor kan göra är att vägra acceptera att skammen läggs på oss.

Nästa gång en främmande man, eller bekant om så är fallet, blir närgången på krogen eller lägger sin hand på låret, fnissa inte bort det som många tjejer tyvärr har en tendens att göra. Vägra se en sådan handling som smicker. Visa att du blir arg, kräv att bli respekterad och kräv din rätt att vistas i det offentliga såväl som det privata rummet utan att behöva bli utsatt för kränkande behandling.

"Våldtagen - men jag är fanimig inget offer" finns att köpa i bokhandeln och innehåller även personliga berättelser från de personer som stod och står Caroline nära i samband med våldtäkten. Dessutom ägnas en stor del av boken åt att beskriva den dystra sanningen i siffror kring våltäkter i vårt land. Men den ger även handfasta råd till den som utsatts för ett brott, telefonnummer till kvinnojourer och andra praktiska råd.

I alla delar behandlar boken ett än i dag tabulagt ämne. Tabu på grund av den skam som dessa fruktansvärda brott låter fästa på sina offer. Förhoppningsvis har Caroline Malmberg Willfox med sin berättelse hjälpt till att lätta en aning på detta tabu, avlägsnat ett lager av skam och ingjutit motståndsvilja i både de män och kvinnor som läser den.

För våldtäkter är ett samhällsproblem, inget strikt kvinno- eller mansproblem. Det handlar om mäns syn på kvinnor och om kvinnors syn på sig själva. Vägra vara ett offer, vägra ta skit!