Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 18, 4 maj 2007

Ridterapi - ridning ur ett terapeutiskt perspektiv

Genom att ställa sin mjuka päls, sin starka rygg och sitt vänliga psyke till förfogande, underlättar de hästar som används inom ridterapi livet för många fysiskt och psykiskt sjuka människor. Av de ca 271 000 hästar som finns i Sverige är det endast ett fåtal som lämpar sig för ridterapi.

Redan under 400-talet f Kr talade Hippokrates, även känd som läkekonstens fader, om hästens positiva inverkan på människans kondition och balans. Efter detta har läkare världen över förordat hästen och ridning som ett hjälpmedel både som fysisk och psykisk terapi. Under 1500-talet rekommenderades ridning för att främja både den psykiska och den fysiska hälsan. Och under 1700-talet tillverkades, ur träningssynpunkt, mekaniska hästar med ett rörelsemönster som liknade en riktig hästs. 1959 introducerade sjukgymnasten Kristina af Geijerstam handikappridningen i Sverige genom att grunda Stockholms handikappridklubb. Efter genombrottet i Stockholm var det många ridklubbar som tog efter och startade liknande verksamheter, på så sätt spred sig handikappridningen i landet. 1968 startade ridfrämjandet en utbildning i syfte att utbilda sjukgymnaster och medhjälpare inom området.

Begreppet ridterapi växer

Under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet började begreppet handikappridning sakta struktureras upp. Det blev viktigare att särskilja de olika ämnesområdena inom handikappridningen för att kunna precisera användningsområdena. I samband med den här utvecklingen växer begreppet ridterapi fram allt starkare och fler får förståelse för verksamheten. 1994 grundades IRT (intresseföreningen för ridterapi) vars mål är att verka för kunskapsutveckling och kunskapsspridning inom Sverige. Mycket tack vare IRT sprids intresset för ridterapin vidare i Sverige. Men utvecklingen går långsamt. De som arbetar inom ridterapin väntar fortfarande på genombrottet med stort G, vilket många tror snart är på gång.

En stärkande behandling

Djur har en förmåga att ge människan både fysisk, psykisk och social stimulans. Både svenska och utländska studier visar på att personer som tillbringar regelbunden tid med djur är lyckligare och friskare än personer som inte gör det.

Ridterapi innebär en kombination av olika träningsmoment som till exempel stabilitet, styrka, koordination, balans och kroppskännedom. Studier visar att patienter som använt sig av ridterapi bland annat uppnår stärkt självförtroende och ett ökat välbefinnande, både fysiskt och psykiskt. När patienten rider i gångarten skritt (hästen går) upptas tredimensionella rörelser av ryttaren. Patientens bäcken och bål rör sig under ridpasset på ett liknande sätt som under patientens egen gång. Även musklerna kring ryggraden får en rytmisk aktivering i samband med ridningen. Det stärkta självförtroendet infinner sig mycket tack vare den känsla av kontroll som ridning för med sig. Känslan av att behärska situationen uppe på hästryggen beskriver många patienter som stärkande. Det ökade välbefinnandet uppkommer mycket tack vare att patienten tvingas fokusera på nuet, vilket bidrar till att tankar och problem lättare kan åsidosättas.

Vanligtvis förekommer ridterapi som behandling inom områden som till exempel neurologi, barn- och vuxenhabilitering samt inom psykiatrin. Det är inte alla patienter som lämpar sig för ridterapi. Rädsla och allergi är vanligt förekommande orsaker som kan hindra behandlingen. Ridterapi kan ofta kombineras med andra typer av behandlingsformer beroende på patientens tillstånd. Inom psykiatrin förekommer bland annat medicinering och samtalsterapi. Vanligtvis förekommer behandlingen i form av enskilda ridpass, alternativt i små grupper. Ett ridpass varar i regel cirka 30-45 minuter beroende på patientens tillstånd och önskemål.

I studien Effekter av ridterapi - en litteraturstudie, av Eriksson, A (1999) har 15 undersökningar utförda på olika patientgrupper i olika länder där ridterapi används sammanfattats. I undersökningarna deltog patienter med psykiska och/eller neurologiska besvär/sjukdomar. Bland de vanligaste fysiska effekterna som undersökningarna visade fanns bland annat minskad spasticitet, förbättrad balans och gångförmåga. Bland de psykiska effekterna fanns bland annat ökat självförtroende och motivation samt en förbättrad social kompetens vad gäller umgänge med andra människor. Även en viss dämpning av depressioner, rädslor och fientlighet bland patienterna infann sig.

Olika begrepp

Begreppet ridterapi kan lätt blandas ihop med andra begrepp, såsom handikappridning och hippoterapi. Det finns dock betydande skillnader mellan dessa begrepp.

Handikappridning är en ren fritidssysselsättning, en hobby utan något terapeutiskt syfte. Uppskattningsvis finns det ca 4000 utövare, utspridda på ca 400 ridskolor runt om i Sverige.

Hippoterapi är en typ av behandlingsform där patienten tillbringar mycket tid med hästen utan att ridning nödvändigtvis förekommer. Patienten kan bland annat borsta, leda och utfodra hästen.

Ridterapi avser ridning ur ett rent terapeutiskt perspektiv. Utövandet av ridterapi ska ske med hjälp av en sjukgymnast, psykolog, arbetsterapeut eller liknande som besitter någon form av utbildning i området.

Sverige ligger efter

Sverige ligger i dag relativt långt efter ett antal andra länder vad gäller utvecklingen av ridterapi som behandlingsform, till exempel USA och Tyskland. Även Danmark och Norge har en väl utvecklad och fungerande ridterapi.

I Sverige finns en utbildning i ridterapi på Mittuniversitetet samt ett flertal kurser på området anordnade av IRT (intresseföreningen för ridterapi).

Ingen av dessa ger dock eleverna behörighet att kalla sig för ridterapeut. För att få kalla sig terapeut krävs en legitimationsgrundande utbildning, vilket utbildningarna som finns i Sverige inte tillhandahåller.

Framtidens förhoppningar

Trots att all forskning visar att effekterna av kontakt med djur och ridterapi är positiva, går utvecklingen mycket långsamt. Forskare och de som arbetar med ridterapi tror att det beror på främst två saker. Dels att det inte finns tillräckligt med pengar inom landstingen att satsa på nya behandlingsmetoder. Och dels att det finns en föreställning om att ridning är en väldigt dyr sysselsättning, vilket i vissa sammanhang kan stämma men inte nödvändigtvis när det handlar om ridning som behandlingsmetod.

För att ridterapin ska komma att accepteras i samhället till den grad som de traditionella behandlingsmetoderna gör krävs mer och bredare forskning. Men forskning kräver underlag och för att det ska finnas underlag krävs mer satsning på ridterapi som behandlingsform.

Matilda Dunell