Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 18, 4 maj 2007

Klasskamp och miljö

e första demonstrationerna på första maj började med kampen för åttatimmarsdag. Men där har klasskampen stannat. Ingen sextimmarsdag. Inget arbetarnas övertagande av produktionsmedlen. I stället fortsätter vi att låta kapitalet, privat eller statligt, styra med vinst och makt som mål, men inte miljö och välfärd.

Dokumentärfilmen Who killed the electrical car? visar att kapitalismen inte klarar av klimathotet. Kapitalister tror att de kan köpa sig fria från miljökonsekvenserna. På det sättet är miljön en klasskampsfråga. De fattigaste länderna drabbas hårdast av de rikaste ländernas klimathotande livsstil, men har inte resurser att lindra konsekvenserna.

California Air Resource Board, CARB, hade ställt kravet att två procent av alla nya bilar i Kaliforninen 1998 skulle vara utsläppsfria, och tio procent 2003 - the Zero Emission Mandate. Bakom beslutet låg svåra luftföroreningar och att General Motors, GM, 1990 hade visat upp en bra elbil, EV-1, på Los Angeles motormässa.

GM lovade att uppfylla kravet och fick långa kölistor för EV-1.?Samtidigt lobbade man för att få kravet lindrat till en andel av konsumenternas efterfrågan i stället för en procent av sålda bilar. När det lyckats startades en reklamkampanj för en miljard dollar, som sades vara ämnad att skapa intresse, men istället försåtligt förtalade elbilen. Sedan påstod man att kunderna inte önskade elbilar och att man inte kunde få fram en bil som klarade deras krav.

Bush hade blivit vald till president 2000 uppbackad av oljeindustrin. Densamma satte tillsammans med bilindustrin och den federala nivån stort tryck på att CARB skulle upphäva kravet på nollemissionsbilar i Kalifornien, och det fick man igenom 2002. Ordföranden för CARB Alan Lloyd hade dessförinnan utsetts till ordförande för Fuel Cell Partnership, som skulle verka för bränsleceller med vätgas. Bush-regeringen införde skatteavdrag för stadsjeepar.

I stället för elbilar blev bränslecellsbilar målet. Det var ett mycket medvetet bedrägeri att lyfta fram en teknik som inte kunde bli verklighet förrän om 20 år. Oljeindustrin hade med stigande oljepriser tjänat oerhört mycket pengar. Nu ville man tjäna ännu mer pengar de år som var kvar innan oljan sinade. Elbilar skulle fordra lite reservdelar och lite reparationer, och det skulle bilindustrin förlora stora pengar på.

GM, Honda, Nissan, Ford och Chrysler som hade haft elbilar utleasade för provkörning drog in leasingkontrakten och hämtade tillbaka bilarna. Toyota, som var ensam om att ha sålt elbilar, vägrade sälja de man hade kvar. Alla bilar skrotades

GM, som hade haft 800 bilar ute, avvisade testförarnas bud om utköp av de sista 78 för 1900000 dollar. Bilen EV-1 hade blivit mycket populär då den var snabb, tyst, ren, rolig och billig att köra. Mot slutet fanns det batterier som räckte för 50 mil (samma som för bensinbilen) och gick snabbt att ladda. De hade konstruerats av Stan Ovshinsky. GM hade köpt in sig med 60 procent i hans bolag, som hade patenten. Nu sålde GM sin del till Texaco, varefter bolaget lades ner.

Det ordnades massor med demonstrationer mot bolagens agerande. Öppningsscenen till Who killed the electric car? visar en begravning av elbilen, en EV-1 täckt med svart tyg och blommor och minnestal av begravningsklädda.

Det var inte första gången GM hade lyckats få bort miljövänlig teknik. I nittonhundratalets början köpte man upp spårvägsbolagen och lade ner dem. Nu är USA bilberoende och GM konkursfärdigt därför att man bara satsat på stora bilar.

GM kanske lyckas begrava sig självt, men har innan dess lyckats stoppa teknikutvecklingen. De förlorade åren är kanske skillnaden mot att vi får en självgalopperande temperaturhöjning på jorden eller inte. Meteorologerna säger att vi har ett fönster på 10-12 år för att undvika det.

Historien om hur storföretagen mördade elbilen, som inte förorenar luften, och som kräver bråkdelen av energi mot bensinbilen och även mot bränslecellsbilen eller elhybridbilen (med både batteri och förbränningsmotor) visar hur utan moral storbolagen är i sitt profitbegär, och hur de med sin ekonomiska styrka kan slå sönder varje demokratisk opinion och varje miljöinsats.

Hans Sternlycke