Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 18, 4 maj 2007

Folkens rätt till vatten - en global kamp

Alla områden har sina egna kändisar, och när det gäller globaliseringskritiska rörelsen så är Oscar Olivera från Bolivia en av dem.

För åhörarna i Svenljunga församlingshem tisdagen den 17 april var det en celebritet som stod och berättade om kampen för rätt till vatten i Bolivia. Väl medveten om detta, så inledde Olivera med att förklara att just att han blev känd beror på kampen som folket fört, inte på honom själv. Han ser därför sig själv som ett språkrör för dem han kämpat tillsammans med, och med uppgiften att sprida deras budskap.

Privatiseringarna av vattnet i Bolivia år 2000 fick omedelbara ekonomiska konsekvenser för människor där, som fick se vattnet ta 20 procent av inkomsten - att jämföra med 0,17 procent på flera håll i EU. Det gjorde problemet akut och mer eller mindre tvingade folk att protestera. Men frågan om vatten ligger för många bolivianer också i deras kultur - majoriteten av befolkningen tillhör ursprungsfolk, och där har vattnet även en symbolisk betydelse. Vattnet är en gåva från moder natur, och den är till för alla levande varelser, både för djur och människa. Är vattnet en gåva från moder natur så är den allas - då skall den inte ägas av några få.

Världsbankens krav

Som så vanligt i utvecklingsländer så var det Världsbanken som ställde politiska krav på landet för att landet skulle få låna, där ett av kraven var att vattnet skulle privatiseras. För att göra privatiseringen möjlig var Bolivia tvunget att skriva om lagen, vilket fick så absurda konsekvenser att det skulle vara olagligt att samla regnvatten - det skulle vara ett intrång i en till företagen garanterad kontroll av vattnet. Priset, den absurda lagen och krocken med traditionen gav upphov till en veritabel folkstorm som pågick i fem månader. Det var blockader, strejker och sammandrabbningar med polis då sex personer fick sätta livet till. Regeringen och företagen kunde till slut inte stå emot trycket, utan avtal och lag revs slutligen upp.

Nu ser ändå Olivera inte heller statligt ägda företag som någon bra lösning. Staten har alltid för ursprungsbefolkningen i Bolivia varit något som tvingats på dem utifrån, och som aldrig intresserat sig för deras sak. Under sina resor runt i världen har han kommit att se att de mäktiga företagsintressen som drev på privatiseringen av vattnet i Bolivia inte är något unikt för Bolivia. Upplevelsen av att det inte är folket eller ens politikerna som styr, utan de rika och mäktiga, har han hört upprepas såväl i Syd som Nord. Han ser ett internationellt kapital som etablerat en legal struktur i världen för att tvinga fram förändringar, där privatiseringar bara är ett uttryck.

Demokratisk innebörd

För Olivera så har kampen för vatten och mot privatiseringar också en vidare demokratisk innebörd. Han tar som utgångspunkt deras kultur, traditioner och värderingar som han inte ser passar med den från väst komna varianten av demokrati. I den sägs det vara folket som bestämmer, men samtidigt så avsäger sig folket makten när man väljer vilka politiker som skall styra över sig. För Olivera låter det märkligt, då han anser att folket skall bestämma hela tiden. Han lägger också en vidare innebörd i demokrati, där han menar att även företag skall styras och administreras av folket självt. Vi har så att säga en "halv" demokrati i västvärlden där andra spelregler än de demokratiska får råda i den ekonomiska sfären.

Samtidigt som Olivera baserar en demokratisk modell på sin kultur, så anser han att vi i väst kommer att behöva driva fram en liknande direktdemokratisk modell för att komma över de problem som finns i ett samhälle styrt av de rika och mäktiga. Processen mot ökad privatisering och företagsstyrning ser olika ut i olika länder och i Nord och Syd. Men kampen i Bolivia och på andra håll i världen har inte styrts av några partier utan av folkliga rörelser. Olivera menar att vi står inför en utmaning att själva formulera en bild av det samhälle vi vill ha, för det system vi nu har föröder världen. Han använder kampen i Bolivia som exempel på att det går göra förändringar. Han påpekar också att det faktiskt är för våra barn och barnbarn vi måste kämpa. Om de alls kommer ha en beboelig värld beror på oss.

Mattias Linder