Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 13, 30 mars 2007

Folket som styr eller folk att styra?

ebatten om Ansvarsutredningens förslag att radikalt ändra den regionala indelningen av Sverige följer ett huvudspår: att göra Sverige effektivare, inte minst kostnadseffektivare, genom att antalet län blir färre och kallas regioner. Frågan om medborgarnas inflytande ökar eller minskar får därvid ett svar som egentligen svarar på en helt annan fråga, nämligen den om skattebetalarna får mer för pengarna.

Jag ska inte dölja att jag följt utredningen med vad som försiktigt uttalat kan betecknas som sval förtjusning. Alltför mycket tycker jag att den effektivitet som eftersträvats inte i främsta rummet varit den som medborgarna önskat utan i stället samhällsapparatens och de styrandes krav på enklare styrformer. Lite tillspetsat kan man säga att utredarna tyckts vilja skapa en samhällsapparat som inte ska kunna störas av valresultaten, att allt ska fungera lika bra hur folk än röstar. Men tänk om det för demokratin är ett värde om valen påverkar samhällsfunktionerna. Drömmen om den opolitiska politiken som är så stark hos många är farlig. Det är medborgarna som tillsammans bygger samhället, de är inga kunder som betjänas i ett butiksnät kallat samhälle. Demokratins styrka ligger inte i att politiken kan leverera tjänster av skilda slag till medborgarna utan på att den kan engagera dem att delta i samhällsbygget. Först då sker en utveckling.

Att engagera är i det demokratiska samhället viktigare än att leverera. Kunder betalar för levererade varor men har därutöver inget ansvar. Som medborgare har de ansvar inte bara för mottagandet av beställda varor eller tjänster för egen räkning utan också för den gemensamma tillgången till samhälleliga nyttor som skola och sjukvård.

Och just därför är Ansvarsutredningen oroande. Den gör som dessvärre flertalet politiker i alla partier idag gör - företräder hellre skattebetalarna än medborgarna. Och det är en väsentlig skillnad. Den politiker som företräder medborgaren frågar inför den rörelsehindrade "Vad kan jag göra för att som ditt ombud medverka till att du får en bra rullstol?". Den som ser sig som skattebetalarnas ombud frågar i stället "Hur mycket kan en ordinär skattebetalare vara beredd att avstå från sitt för att den rörelsehindrade ska få en rullstol?". Och det förhållningssättet leder till en annan, osocial, människosyn.

Det är mot bakgrund av dessa mina iakttagelser i dagens samhälle som jag är skeptisk till Ansvarsutredningens förslag, inte därför att jag anser att länen skulle vara heliga. Jag ska dock inte dölja att jag aldrig har förstått varför två landsting inte skulle kunna samverka om ett sjukhus utan att landstingen slås samman och att de som i egenskap av politiker ska företräda medborgarintresset måste vara färre och ha större enskild makt. Talet om att kollektivtrafiken behöver större områden för att underlätta folks resor över nuvarande länsgränser förstår jag inte heller. Gränser blir det ju hur som helst, så länge inte Statens Järnvägar återupprättas och får ansvar för all trafik i hela landet.

Min tveksamhet inför Ansvarsutredningen ökar när jag så upptäcker att det samtidigt finns krafter som vill ta ifrån riksdagen dess uppgifter, också det i förmodat syfte att öka effektiviteten. Till min stora häpnad läste jag för fem veckor sedan en nyhet på Text-TV, nämligen den att regeringen ska inrätta ett finanspolitiskt råd som ska granska och utvärdera den ekonomiska politiken. Detta råd ska varje år bedöma om regeringen uppfyller de mål som satts upp. Tanken är att allmänheten ska få underlag för att ta ställning till om den ekonomiska politiken "är uthållig" och leder till högre sysselsättning.

Om detta är sant, innehåller det minst sagt dramatiskt stoff. Hittills har riksdagen varit det organ som har haft att bedöma regeringens arbete. När jag läste nyheten skrev jag omedelbart ett brev till finansministern som var förslagsställare och frågade om det verkligen var hans och regeringens avsikt att ersätta riksdagen med ett finanspolitiskt råd som ska inträda i riksdagens ställe och svara för kontakten med väljarna? Vad ska riksdagen göra sedan? Kommer den att i sin egenskap av riksdag få ha några synpunkter på det finanspolitiska rådets uttalanden? Och dessutom är det onekligen en demokratisk innovation att en styrelse (regeringen) utser sina egna revisorer vilkas rapporter ska underställas allmänheten. Tänk på att "allmänhet" är ett betydligt diffusare begrepp än "riksdag, utsedd av medborgarna i allmänna val". För makthavare är det säkert bekvämare att svara för sitt fögderi inför allmänheten än att göra det inför riksdagen.

Jag har inte fått något svar från finansministern eller någon av hans medarbetare. Han sitter kanske och funderar över vilka kvalificerade personer som ska hedras med uppdraget att utvärdera honom. Och i väntan på svaret tänker jag fortsätta att anmäla tvivel, inte på Ansvarsutredningens goda vilja, men väl på dess klokskap. Det är viktigare att utveckla folkstyret än att underlätta för överheten att styra folket.

Hans Sternlycke