Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 17, 27 april 2007

Kuppförsök mot vindkraftsrörelsen

veckan kom SERO-Journalen, tidningen som Sveriges Energiföreningars Riksorganisation ger ut. Där fanns bland annat en inbjudan till årsmötet i SVIF, Svensk Vindkraftförening, lördagen den 28 april i Borgholm på Öland. Vindkraftsrubrikerna dominerar, och av innehållet förstår man att det är viktigt för vindintresserade att åka dit eller att i alla fall medlemmar som är hindrade att dyka upp skickar med en fullmakt till omröstningen av ny styrelse. Det är nämligen manipulationer på gång. SERO firade 25 år i förfjol, medlemmen SVIF 20 i fjol. Vindkraften är numera ett Klondyke. Det har varit trögt i portgången, men efterhand, med främst Danmarks, men sen också Tysklands makalösa exempel på nära håll så går det inte längre att tala om "marginella effekter och tillskott". I Tyskland har man under 2000-talet årligen satt upp nya vindkraftverk som producerat el motsvarande ett kärnkraftverk, snart är man där uppe i en utvinning av vindkraft motsvarande halva vår kärnkraftskapacitet. Danmark är nu till en fjärdedel elförsörjt med vind, målet är hälften.

Sverige var ett föregångsland för vindkraft, näst efter Danmark. Under andra världskriget hade vi minst ett par hundra elproducerande möllor, de stod kvar in på 50-talet.

Sverige har en lång tradition för att utveckla, producera och sälja vapen, på den vilar en del av vår välfärd. Under efterkrigstiden tillkom det hemliga atomvapenprogrammet som födde tanken på "den fredliga atomen" och ledde till det överdimensionerade svenska kärnkraftsprogrammet. Det byggdes ut och administrerades länge av det statliga Vattenfall.

Nu producerar 828 vindkraftverk en knapp TWh, en av de runt 150 TWh av Sveriges årliga elförbrukning (tio av dem är överföringsförluster). Det statliga Vattenfall har 60 egna verk av de 780. Miljarder och åter miljarder har satsats på reparationer och uppgraderingar av de reaktorer som enligt högtidliga politiska löften skulle varit avvecklade nu snart, 2010, vilket många verkar ha glömt.

Staten byggde och ägde experimentmöllan om 3 MW i Maglarp som producerat mest el av alla världens dåvarande verk. Efter genomfört program avvecklades engagemanget i vindforskningen och anläggningen såldes för en krona till Sydkraft, som omgående sprängde den. Detta istället för att sälja till de intresserade vindkraftsentusiasterna. Var meningen med en sådan cyniskt planerad demonstration att psyka dem som redan då arbetade för alternativa energilösningar? Att med alla till buds stående medel förhala utvecklingen?

Affärsintressena vill ta över medlemsorganisationen Två nya vindorganisationer, ViS, Vindkraftsleverantörerna i Sverige, med medlemmar som Vestas och Enercon, och VIP, Vindkraftens Investerare och Projektörer (med bland annat Vattenfall), har startat på senare år. De har 16 respektive 44 medlemmar och håller hus i Stockholm, på Svensk Energis huvudkontor. Svensk Energi domineras av de stora el-bolagen.

VIP och ViS arbetar hårt och med olika metoder på att ansluta SVIF med sina 1400 medlemmar till sitt stall. VD- och vice VD-posten i ett planerat gemensamt bolag har man dock vikt för egen räkning, och gjort en plan där man får egen majoritet i styrelsen trots de mycket lägre medlemsantalen. I förslaget ingår att medlemmar ska ha olika rösteantal beroende på ekonomisk styrka och särintressen - som på gamla feodaltiden - medan den demokratiska principen är en medlem/en röst. Medlemsföretagen i VIS och VIP är ofta motpart, inte medpart, till kraftägarna i SVIF.

Man förstår att ett följsamt SVIF skulle vara en läckerbit i sammanhanget med sina många idealistiska och visionära men samtidigt handlingskraftiga medlemmar (många av dem alltså också hel- eller delägare i verk) som aktivt och under många år arbetat praktiskt och finansiellt, startat verk och bidragit till utvecklingen av ett hållbart energisystem i landet.

ABB och Elektrolux skulle naturligtvis också vilja ha sina kunder och motparter i en solidarisk vänförening som gav säkrare marknad och vinster, och även betalade sin egen administration. Vad säger EU om sådana drömmar, där brukar man vara noga med konkurrensförfarande?

Jan-Åke Jacobson, en av vindpionjärerna, framgångsrik och inom den alternativa energirörelsen djupt respekterad tidigare VD för Falkenberg Energi, menar i sitt inlägg att en sammansmältning mellan SVIF, ViS och VIP blir lika "knepig" som om Svenskt Näringsliv skulle ha en gemensam organisation med LO och TCO. - Man har ett gemensamt intresse av ett fungerande näringsliv, men av skilda orsaker.

Konsulter och leverantörer i ViS och VIP hör till affärslivet, liksom Svensk Energi i stort, medan SVIF som ideell förening har intressen också i motsatta grupper. Att SVIF-styrelsen är oenig inför förslaget till den oheliga alliansen där makten övergår till två mindre föreningar som organiserar "korttidsansvariga"; som konsulter och försäljare av verk, säger sig självt.

I energifrågor är det stora ekonomiska intressen som hela tiden spelar och drar åt olika håll bakom kulisserna. Konsulten Mattias Rapp, sjöofficer som efter 20 år som oljehandlare i England återvände till Sverige och startade VIP, har nyligen kunnat utkvittera en miljon kronor från Svensk Energi för olika tjänster. Nu har han under våren också i olika sammanhang, ofta i pressen, presenterat sig som VD i den nya konstellationen "Svensk Vindkraft". Som vice VD är Gunnar Fredriksson i ViS utsedd. Man har åkt land och rike runt på "Road Show", bjudit på förtäring och talat om förslagets alla fördelar. Även SVIF:s anställde kanslist har varit med. Det har ofta bjudits rejält med mothugg tillbaka, men det är inte det som förts vidare.

Vindkraften har drivits fram av människor med starkt ekologiskt intresse. I pionjärtiden, när man fick ta allt i egna händer för att byggen skulle komma igång, växlade kanske rollerna, men nu måste man inse att projektörer och leverantörer arbetar i ett par år med verket, ägarna ansvarar fortsatt i ett par decennier. För att inte bygga in organisatoriska konflikter och bädda för oegentligheter bör SVIF fortsätta att vara en intresse- och producentförening där projektörer och leverantörer är välkomna som privata medlemmar, men utan central styrelse- eller valberedningsplacering.

Naturligtvis finns områden där leverantörer, ekologiska ideologer, konsulter och kraftverksägare har sammanfallande intressen och där samarbete stärker. Men en sammanflätning mellan kunder och leverantörer är kontraproduktivt. Vindkraften är inget undantag.

Det framgår med tydlighet vid ett närmare studium av förslaget, att det gynnar leverantörer och projektörer men missgynnar ägare av vindkraft (men förstås inte Vattenfall, som går med årliga mångmiljardvinster. Efter sin långa historia om drygt 50 år som stoppkloss för alternativ energiutveckling skäms man nu inte alls att söka och ta för sig mycket av anslag i branschen, nu senast merparten av 360 miljoner avsedda för vindteknikutveckling. Så bromsar man expansionen av alternativa energikällors utveckling och utbyggnad.)

Vindkraft är en landsbygdsutvecklingsfråga. "SVIF-kontoret" har legat hos ordförande, först i Osby sen i Götene, men de senaste åren hos kanslisten i Alingsås. Nu är det tänkt att flytta till Stockholm. Men Svensk Energi ses som en förlängd arm till de stora elbolagen, SVIF kan bli fånge, dominerad av dem. Samtidigt kan det befaras att man driver egna kommersiella intressen. Det är naturligtvis lönsammare för enskilda tjänstemän att arbeta för de stora aktörerna. SVIF:s?kanslist har till exempel en lön som motsvarar en gymnasielärartjänst, medan konsulternas nog är ungefär de dubbla.

SVIF är en framgångsrik rörelse för "gräsrötter" med helhetssyn på grön energiutveckling, och en av energibranschens få fria röster. Om förslaget går igenom, riskerar man att förlora inflytande och tystas ner. När intressena är gemensamma är det läge för samarbete, men alltså aldrig för en generell låsning. Ett förtroende mellan parterna är en annan sak än att ställa upp och låta sig användas som språkrör.

EREF, European Renewable Energies Federation, består av organisationer av SERO:s typ i elva EU-länder och har sitt kontor i Bryssel. Ordförande sedan 2004 är Peter Danielsson från Kristinehamn, kassör i SERO. Om den nya konstellationen trots allt skulle kunna komma till stånd kan den med sin konstruktion heller inte vinna inträde i EREF, berättar han. Det hindras bland annat av medlemmen Vattenfall, som är stor tillskyndare och ägare av svensk kärnkraft och tysk kolkraft.

Ingen vill egentligen se SVIF svald av Vattenfall. Medlemmar i SVIF som läser detta, se upp! Lämna fullmakt, om du inte kan närvara själv vid mötet.

An Wennberg