Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 2, 12 januari 2007

Kapitalistisk kleptokrati utrotar urfolk

et mest oneurotiska folk jag träffat på under mina vidfamnande etnografiska studier är akka, som lever kring Kongos biflod Aruvimi. För cirka femton år sen fick jag höra en autentisk inspelning från deras vardagsliv. Ett tillfälligt besökande franskt antropologteam hade helt enkelt med dold mikrofon dokumenterat planläggningen och genomförandet av en av deras dagliga danskonserter.

När jag lyssnade på det franska teamets inspelning fylldes jag av en katapultartad känsla: jag hörde för första gången ett totalt oförstört skratt, som endast kan levereras av en människa som är helt och hållet lycklig. Ett sånt skratt har jag aldrig hört i Sverige eller annorstädes.

Det är nämligen så att akka ägnar merparten av sin tid åt att leka, dansa och musicera. Anskaffandet av föda är för dem en föga tvingande, rentav efemär, syssla. De stora träden i deras skogsområde ger dem allt de behöver i näringsväg.

Under marken, mellan de stora trädens rötter, har de inrättat sina boningar i oändliga sinnrika labyrintiska gångar och rum. Dit ner kan inga utomstående tränga, av det enkla skälet att akka är ett dvärgfolk - ett av de allra äldsta urfolken i världen, kanske det allra äldsta - och därför är de underjordiska utrymmena dimensionerade på ett för storvuxna människor obekvämt sätt."

Akka krigar aldrig. De är av grannstammarna accepterade som ett folk man inte bör ofreda, därför att de är en påminn-else om att människorna ursprungligen var glada och fria. De måste finnas och leva vidare, ty annars finns inget kvarvarande exempel på den naturliga homo ludens.

I den konfliktfria värld de lever i är existensnjutningen det väsentliga. De producerar aldrig mer än de behöver för sin överlevnad. De skövlar ingenting. Deras samvaro sins emellan handlar om att kollektivt roa varandra. Barnen ser varje vuxen som en förälder och varje jämnårig som en bror eller syster. Mellan könen råder perfekt jämlikhet. De använder ingen abstrakt valuta.

De vördar Skogsanden genom avancerade musikaliska ritualer (läs Ballifs "Gudadansare", s. 157-161) och deras fruktbarhetsdanser, jordskruvsdanser och dialogdanser är helt unika (dito s.20ff.).

Deras filosofi är en enkel ickemoralistisk tolerans: "Papegojan lever inte på samma sätt som apan och apan har inte samma vanor som en leopard. Så är det med människorna - somliga livnär sig genom arbete, vi äter det vi hittar." Med den inställningen har de befriat sig från alla mentalitetsneuroser vi "nutidsmänniskor" härjas av: stress, utbrändhet, depression etcetera. Det är inte konstigt att man får en gränslös sympati för dem.

Men det är inte alla som har sympati för dem. Den kapitalistiska kleptokratin är naturligtvis helt kallhjärtad gentemot akkas tillvaro.

Nu har vi via Sveriges Radio fått höra att kleptokratin tänker avverka livsbetingelserna för akka genom att hugga ner deras skog och dra en autostrada rakt genom deras område. Jag blev fly förbannad (upprörd är ett alldeles för vagt ord) när jag hörde nyheten.

Och jag frågade mig spontant: är det inte just detta FN är till för - att skydda unika kulturer mot tanklös utrotning? Jag frågade mig även: Måste lyckliga folk förbjudas att existera?

Måste alla stressas, utbrännas och deprimeras för att tillfredsställa den kleptokratiska överhetens anspråk på globalt herravälde?

Världen är verkligen sjuk. Den styrs av en sjuk "elit". Och dess filosofi går ut på att folk som inrättat sig i harmoni med naturen bör utplånas eller brutalt underkastas kleptokratins önskemål. Det spelar ingen roll för dessa übermenschen att humanistiska värden går till spillo, ty det enda värde de räknar är penningvärdet.

Ett svenskt team av insiktsfulla frivilla har nått fram till akkas område, trots kongolesiska myndigheters motvilja och avsevärda strapatser på vägen. Vi fick höra deras dramatiska reserapport i radion. Deras initiativ är oändligt viktigare än Fuglesangs rymdäventyr och borde rendera dem en långt mera berättigad hjältegloria.

För oss "hemmasittare" är det nödvändigt att protestera mot avverkningen av urfolket akkas skog. Och givetvis att påkalla FN:s uppmärksamhet på den annalkande katastrofen.

Torbjörn Säfve