Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 12, 23 mars 2007

Bondestrid mot egna organisationer

en europeiska organisationen European Milk Board (EMB) har bildats som en motvikt mot böndernas egna kooperativa föreningar, vilka numera betraktar sina ägare och medlemmar på samma sätt som vilket annat privatföretag som helst i livsmedelsbranschen betraktar sina råvaruleverantörer. Kooperativen bildades en gång i tiden för att utgöra en motvikt mot privata livsmedelsföretag, till exempel mejerier, som försökte pressa priset på primärproducenternas råvaror, typ mjölk, i botten.

I dag kräver de kooperativa mejerierna att bönderna ska kunna producera mjölken i EU för 20 cent - cirka 1,85 kr, vilket är ungefär världsmarknadspris. Mejeriindustrin (kooperativen, typ Arla & Co) säger, liksom Kommissionen, att bönderna måste klara att producera för det priset, annars klarar inte den europeiska mejeriindustrin konkurrensen från världsmarknaden. Och industrin är, som vi vet, viktigare än bönderna, liksom byråkratin i dag är viktigare än medborgarna. I dag är det medborgarna som ska betjäna byråkratin - i tidernas begynnelse skapade man byråkratin för att betjäna medborgarna, liksom mejeriföreningarna en gång skapades till böndernas gagn. Men nu är det, som sagt, nya tider - ja, rent av nyspråkliga tider!

I dagsläget kostar det 40 cent - cirka 3,70 - att producera en liter mjölk i Europa, och då finns det inte utrymme för någon vinst eller några marginaler över huvud taget - ren självkostnad alltså. Det är ännu dyrare att producera mjölken i ett land som Sverige, med högre kostnader för insatsvaror, skatter med mera.

I Sverige får bönderna i dag cirka 2,50 per liter mjölk, samma pris i kronor räknat som de fick i mitten av 1980-talet - för mer än 20 år sedan. Böndernas "egna" mejerier menar att den bonde som inte klarar att producera för 20 cent är en dålig företagare, det är vad EMB möts av när de går i clinch med sina egna mejerier. Det största hindret för en förändring är "solidariteten" med den egna föreningen - föreningstroheten.

I Sverige har vi ju dessutom det egendomliga förhållandet att både de kooperativa företagen och de enskilda bönderna, sedan 1970, är medlemmar i samma förening - LRF. Det är inte svårt att räkna ut vilken LRF i första hand tar parti för, bondemedlemmen som betalar ett par tusenlappar i årsavgift eller föreningsföretaget som betalar 20 miljoner. Det har aldrig funnits så få bönder i Sverige som i dag, samtidigt som LRF aldrig haft så många medlemmar som i dag. De få av dem som verkligen är bönder ser i dag ut att fungera mest som alibin och "nyttiga idioter".

Industrin och LRF manar hela tiden på bönderna att bli mer "effektiva" och i enlighet med §4 i djurskyddslagen ("naturligt beteende?") bör de ha som mål att pressa 20 000 liter mjölk om året ur korna. Och därmed tvingas bönderna att köpa mer soja, från en alltmer exploaterad Cerrado (den sista savannen i Latin-Amerika) i Brasilien, till exempel.

I Tyskland har EMB 60 procent av mjölkbönderna som medlemmar, i Sverige är intresset ganska svagt, här är solidariteten med det numera danska Arla stor, dock inte lika stor bland danska Arla-medlemmar (och ändå "äger" de Arla mer än svenska bönder), där har EMB fler medlemmar. Att Sverige är unikt även i detta avseende kan säkert ha sin grund i den Ekmanska ministärens -tvångskollektivisering av Sveriges bönder? 1932, vilket gav LRF:s föregångare ensamrätten att företräda alla bönder i Sverige i de förhandlingar med staten som förekom före 1990.

En variant av den svenska modellens "föreningsfrihet", grundlagsstridig förvisso, men brydde sig någon om det den gången, jo några, men de tystades med hjälp av särskilda patruller som åkte ut till gårdarna och "övertalade" vrånga bönder att inordna sig i nyordningen. Vad gör du om 7-8 man svänger in på gården, beväpnade med ett eller annat tillhygge, och berättar om vilka olyckor du eller din familj kan drabbas av om du inte är försiktig eller låter försäkra dig, mot olyckor. Reine Rydén har beskrivit detta i sin doktorsavhandling - "Att åka snålskjuts är inte hederligt".

I ett uttalande från EMB:s årsmöte i Bryssel förra veckan talas det nu om att EU:s mjölkbönder måste kräva "food sovereignty". Nyéléni-forumet i Mali sista veckan i februari, om livsmedelssuveränitet, dit vice ordföranden i EMB var inbjuden, har tydligen redan satt sina spår. Inom EMB planerar man att ta till strejkvapnet mot sina egna föreningar i de förhandlingar man vill ha till stånd om mjölkpriset. Men i Sverige kör förmodligen bönderna tills vidare vidare på den "svenska modellen" från 1932?

Hans Röös

"Marknaden, miljön och politiken":

Reine Rydén (född 1958) är fil. dr i historia. Han disputerade 1998 vid Göteborgs universitet på avhandlingen "Att åka snålskjuts är icke hederligt." De svenska jordbrukarnas organisationsprocess 1880-1947. Därefter har han arbetat som lärare och forskare, för närvarande vid Uppsala universitet. I denna bok redovisas forskningsprojektet "Bönderna, marknaden och miljön", finansierat av Riksbankens Jubileumsfond.

Från bokens baksidestext:

Giftskandaler, sjukdomar och plågsamma djurtransporter har fått många konsumenter att tappa förtroendet för det moderna jordbruket. Småskaligt och närproducerat är numera honnörsord i livsmedelsdebatten. Marknaden för ekologisk mat har vuxit kraftigt under senare år.

Ett inte alltför djärvt antagande är att de nya trenderna på mark-naden gynnar småbrukare och ekobönder på den politiska arenan. För att klargöra de faktiska omständigheterna är ett historiskt perspektiv ound-gängligt. De många tvära kasten i jordbrukspolitiken, det svenska EU-medlemskapet och de kom-plicerade beslutsstrukturerna på EU-nivå är väsentliga faktorer.

I fokus för denna bok står bondeorganisationernas roll i jordbrukspolitiken under perioden 1967-2003. Dessa händelserika år innebar att spelreglerna ändrades gång på gång för alla inblandade parter. Den dominerande svenska bondeorganisationen Lantbrukarnas Riksförbund har inte varit ensam om att vilja ha ett ord med i laget. Ekologiska Lantbrukarna, Förbundet Sveriges Småbrukare och Familjejordbrukarnas Riksförbund har också försökt hävda sina intressen. De tre organisationerna har tillämpat olika strategier med vitt skilda resultat som följd.

Undersökningens ram ut-görs av det policynätverk där jordbrukspolitiken utformas. Nätverket består av specialiserade politiker, statstjänstemän och organisationsföreträdare. De aktörer som ingår vill gärna exkludera utomstående, men Ekologiska Lantbrukarna har trots det manövrerat sig in. Varför just de lyckats medan de båda småbrukarförbunden misslyckats får här sin förklaring.