|
Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 8, 23 februari 2007 Bättre tio grisar i skogen
A
nna-Lena Thomssons skriver om sina upplevel ser som djurskötare i DN "Grisen i industrin lever hela sitt liv i ett kalt betongutrymme där tio individer befinner sig på en yta av högst sex kvadratmeter, vilket kan jämföras med att grisen i naturlig miljö rör sig inom ett område på 10-20 kvadratkilometer". Hon beskriver sysslolösheten som leder till ett sjukligt stressbeteende, med svansbitning och en mängd andra beteendestörningar och aggressivitet mot varandra. För att komma till rätta med dessa tillskapade problem så tilldelas Djurskyddsmyndigheten miljontals kronor i forskningsanslag för att försöka hitta lösningar på problemen. Först skapar man ett problem som sedan löses med hjälp av "forskning", som föreslår lösningar som skapar ännu fler problem, vilket leder till ytterligare forskningsanslag och så vidare i all oändlighet. Så skapar man "utveckling" och "tillväxt" i ett "modernt" samhälle. Det är alltså för att "utveckla" djurskötseln och skydda dessa "animaliefabriker" ("i Sverige ska vi ha animaliefabriker", sa jordbruksministern) och alltså möjliggöra sådana här driftsformer som Djurskyddslagen -"Lex Pippi" - finns - och kontrollmyndigheter behövs. Den nyspråkliga texten i den lagen kallar uppfödning i animaliefabriker för "naturligt beteende", det är alltså det som Anna-Lena beskriver i sin artikel i DN. Och det hon beskriver är således helt i linje med ambitionen i "världens bästa djurskyddslag". Nuvarande LRF-ordföranden driver den typen av verksamhet (animaliefabrik för svin) på sin gård på Vara-slätten. Och LRF lyckades ju till exempel lobba till sig att Djurskyddsmyndigheten (DSM) i sin översyn av reglerna kring svinfabrikerna minskade på måtten i suggboxarna från 2, 0 meter till 1,8 m, eftersom man (LRF/DSM) menade att en sugga inte behövde vara rak när hon vände sig, hon är ju ledbar på mitten och om hon böjer sig som en banan så klarar hon att vända sig även om måttet minskas ner med 20 cm. Detta, menar LRF gör Sverige mer "konkurrenskraftigt" internationellt i sin animaliefabrikation. På samma svinstallsutrymme kan svenska svinuppfödare, likt LRF-ordföranden (han som lobbade i egen sak, med organisationens stöd) nu klämma in ytterligare tiotusentals grisar, sägs det. När jag hösten 2005 var i Skara och lyssnade till den presentation av Djurskyddsmyndigheten (DSM), som Mats Hammarström bjudit in till, tog han just detta suggboxexempel som exempel på att DSM är lyhörd för "näringens önskemål" och inte alltid skärper kraven utan tar till sig goda argument. Det var efter ett möte mellan honom och LRF under 2005, där det senare bekräftades att måtten skulle minskas i kommande regler, som man gick ut i pressen och sa att "samarbetet mellan LRF och DSM fungerar Superbra". Tacka faen för det - för det är nog honom vi har att tacka för hur "världens bästa djurskyddslag" ser på "naturligt beteende". Förmodligen helt i Astrids Lindgrens anda, att så är fallet påstås det ju i alla fall från högre ort. Sådana bönder däremot, som var igång redan före "1984" och dess nyspråklighet, och som därför har en helt annan uppfattning om vad "naturligt beteende" är, riskerar istället att bli åtalade - till exempel för att deras kor går ute när "dygnsmedeltemperaturen sjunker under plus tio grader" eller om de "tvingas gå 200 m för att dricka vatten". Denna moderna syn på kreatur beror förmodligen på att moderna experter inte känner till att kreatur är skapta för att vara utomhus och att de har fått benen att gå med och att det t.o.m. är oerhört nyttigt för både kor och svin att få röra sig på stora ytor ute i naturen. Jag säger bara det: "Bättre tio grisar i skogen än en enda gris i animaliefabriken". |