Ursprungligen publicerad 19 januari 2007
Seriealbum om en annorlunda iransk barndom:
Historien om Marjane berör
Persepolis
Marjane Satrapi
Ordfront förlag
Persepolis har ingenting med den iranska polisen att göra utan är en stad i Iran. Det är också titeln på Marjane Satrapis mycket uppmärksammade och kritikerrosade självbiografiska serieroman. Det är en skildring av hennes erfarenheter från den islamiska revolutionen, därefter kriget med Irak och landsflykten. Hon har berättat att den tillkom som ett försök att berätta om den iranska verkligheten för folk i Väst.
Marjane Satrapi är född 1969 i en aristokratisk men radikal familj i Iran, där hon som barn upplevde 1979 års revolution. När den islamistiska diktaturen blev hårdare, sände hennes familj henne till Österrike vid 14 års ålder. Efter att ha bott i Europa i ett antal år, flyttade hon tillbaka till Iran som vuxen och gifte sig. Efter en skilsmässa 1994 flyttade hon tillbaka till Europa och slog sig så småningom ned i Paris med sin svenske make. Hon är verksam som serieskapare, författare och illustratör av barnböcker.
De senaste åren har svenska och nordamerikanska serier, och då ofta självbiografiska sådana, dominerat seriemarknaden i norra Europa. I dessa skildras vardagslivet i västvärlden på ett ofta förutsägbart sätt. Men så kom Persepolis, som snarast är journalistik i serieform.
När seriealbumet kom ut i Frankrike, på alternativserieförlaget l?Association, som även ger ut svenska alternativa serietecknare som Gunnar Lundkvist, blev den hyllad av en enig kritikerkår, som inte bara bestod av serierecensenter utan även av "riktiga" litteraturkritiker. I Frankrike såldes tiotusentals exemplar, och många jämförde Persepolis med Maus, Art Spiegelmanns serieroman om hans far, som överlevde Auschwitz. En modern klassiker, som har fängslat och berört många människor som i vanliga fall inte läser serier.
När första delen av Persepolis kom stod det så här i pressreleasen:
"Marjane Satrapi har skapat en självbiografisk roman i serieform, en berättelse tecknad i kraftfullt suggestiva svartvita bilder. Den första delen handlar om hennes liv i Iran från det att hon är sex år. Historien börjar det dramatiska året 1979 då shahen störtas och den islamiska revolutionen segrar. Ett nytt samhälle tar form, men det blir inte alls som de radikala och liberala trott och hoppats. I stället stärker prästerna sin diktatur och tvingar människorna att leva i enlighet med ett benhårt religiöst reglemente som övervakas av en hord av spioner".
Och här stämmer jämförelsen med Maus. Persepolis skildrar ett tilltagande förtryck med samma intensitet. Liksom i Maus går huvudpersonernas tankar från "det här blåser snart förbi" och "de nya ledarna är borta efter sex månader" till "vi klarar oss alltid", "just oss tar de inte" och slutligen till "värre än så här kan det inte bli". Vardagslivet verkar gå vidare medan förföljelsemanin tar över samhället och den första delen slutar med att allt brakar samman - en älskad släkting avrättas, den amerikanska ambassaden ockuperas och kriget mot Irak väntar runt hörnet. I andra och tredje delen skildras den ensamma flykten till Österrike vid blott 14 års ålder och ödena i landet långt, långt hemifrån. I sista delen återvänder hon till Iran när hennes hemlängtan blivit alltför stor.
Men Persepolis är inte bara en berättelse om revolutionens Iran, utan också historien om flickan Marjane som växer upp i en originell familj, på samma gång övertygade marxister och ättlingar till de gamla kejsarna. Marjane, som vill bli profet när hon blir stor, för nattliga samtal med Gud, Marx och Descartes.
Persepolis är tragisk, rolig och ofta väldigt spännande. Berättelsen innehåller både allvar och humor. Här skildras människor i all sin mänsklighet, men också i sin grymhet. Och här ryms både kärlek och förtryck.
Sedan jag läste boken har mitt intresse för Iran vuxit, och jag läser numera artiklar i dagstidningar som jag tidigare hade lämnat utan notis.
Persepolis gavs från början ut i fyra delar, men finns nu som samlingsalbum.