Shavuot firas till minne av Moses mottagande av de tio budorden. Med vetskapen om hur ofta den judiska staten Israel bryter mot dessa bud på de ockuperade områdena känns fi randet nästan lite ironiskt, men om så viktigare. Under sabbatsmåltiden ser jag bilden av muren i Betlehem framför mig. På ett ställe står det skrivet: Israel: ?VII Th ou Shall Not Steal?. Det 681 km långa planerade murbygget kommer totalt att konfi skera 9,5 procent av Västbanken. Många människor jag möter i byar utanför Betlehem berättar om sin oro över att få sina hus förstörda och sina odlingsmarker stulna. ?Vad ska vi leva av till slut??, frågar de uppgivet och ?var ska vi leva??.
    ?Muren är en nödvändig säkerhet?, säger min farbror när han guidar mig genom Tel Aviv. Han fokuserar medvetet eller omedvetet sin rundtur på de restauranger och barer där självmordsattentat utförts. Han minns exakt hur många som dödades och vilket år. Rädslan i hans röst berör mig djupt. Ändå ser jag ingen anledning att bygga muren på palestinsk mark och utforma dess sträckning så att fl ertalet av de större israeliska bosättningarna på den ockuperade Västbanken hamnar på israelisk sida. ?Vad ska vi göra med dessa människor annars??, frågar min farbror. ?Den palestinska regeringen vill förinta oss. Vart ska vi ta vägen? Vilket annat land vill ta emot sex miljoner judar??

Jag inser att drömmen om Israel fortfarande är stark och att den är mer än en dröm. För många judar är landet Israel deras enda trygga punkt på jorden. Min faster visar mig deras fotoalbum från 1960-talet då de kom hit med den judisksocialistiska kibbutzrörelsen. ?Det kändes som en självklarhet att bryta upp från Argentina. Det var inte vårt land. Vårt land var Israel?, berättar min faster. Mina tankar går återigen till den andra verkligheten och det andra hemlösa folket, palestinierna. Jag tänker på Basil, 16 år, i fl yktinglägret Ayda i Betlehem, som på frågan om vad som är hans största dröm för framtiden genast svarar ?Ett fritt Palestina?. Jag tänker också på barnen i pojkskolan i byn Al Khader utanför Betlehem, som när de ombads att rita vad de ville, samtliga tecknade bilder av muren och skrev ?No Future? med stora bokstäver.
    Hemlösheten går under huden. I båda verkligheterna och i min egen verklighet, för vilken är den egentligen? Var hör jag hemma? När jag arbetar i Betlehem är jag mycket försiktig med att berätta någonting om min judiska härkomst. Jag är rädd för att bli förknippad med förtryckarmakten. Ofta kommer jag på mig själv med att skämmas för den jag är. Jag blir t ex förolämpad när barn i Betlehem tilltalar mig på hebreiska istället för på engelska eller arabiska. Det är smärtsamt när allt det vackra i ens historia plötsligt svärtas ned av insikten att alla rosor har taggar. Jag kan stå i timmar vid klagomuren i Jerusalem och betrakta de bedjande. Människorna, deras lockar, kippor och prydliga kläder fascinerar mig och jag känner att deras riter är en del av mig. Men när jag slås av hur riterna ofta används för att uttrycka överlägsenhet och makt skapas sår i den identitet jag trodde var min.

Hatet jag kan se i de vackraste av israeliska liksom palestinska ögon gör mig smärtsamt medveten om den enorma komplexiteten i situationen. I ingendera av verkligheterna fi nns enbart änglar eller demoner. Men i båda verkligheterna fi nns människor. Och i båda verkligheterna blundar de för den andres lidande för att framhäva sitt eget. I Betlehem kommer jag i samspråk med en palestinsk journalist. Som de fl esta människor jag möter där uttrycker han sin förtvivlan över palestiniernas situation. Han säger att han är övertygad om att förintelsen aldrig har ägt rum och att den är bara något som judarna använder som förevändning för att kunna förtrycka det palestinska folket. Jag försöker argumentera mot hans ståndpunkt, men inser att hans position är allt för låst. Istället blir jag tyst. Inuti mig spelas fi lmen från mitt besök i Auschwitz upp. Jag minns det förlorade hoppet jag såg i min gammelfarfars ögon när jag tyckte mig möta honom där på perrongen, i barackerna, i trappan ner till gaskammaren... Hur ska jag kunna inge palestinierna hopp, när en del av dem medvetet vägrar erkänna den hopplöshet och det lidande, som det judiska folket utsatts för? Och hur ska jag kunna uppmuntra israeler att engagera sig för en rättvis fred, när majoriteten av dem anser att det inte fi nns någon ockupation?

I mitt arbete möter jag dock minoriteten - olika företrädare för israeliska fredsorganisationer. De ger mig en bredare bild av vad det kan innebära att vara jude i Israel och de visar mig att det är möjligt att inge hopp och uppmuntra till fred. I dem kan jag se en glimt av framtid. Netta är en av 400 kvinnor som arbetar för den israeliska människorättsorganisationen Machsom Watch. Machsom är det hebreiska ordet för checkpoint. I grupper om två eller tre åker dessa kvinnor runt till olika checkpoints för att se till att mänskliga rättigheter efterföljs. ?Det är det minsta jag kan göra mot ockupationen och för att lindra andra människors lidande?, säger Netta. En annan kvinna i organisationen, Ruth, som också var med och startade ?Women in black? berättar att de ofta kallas förrädare och prostituerade. ?Det är mycket, mycket svårt att arbeta mot sitt eget folk?, säger Ruth med eftertryck.
    Jag förstår deras slitningar mellan solidaritet med sitt eget folk och solidaritet med de mest utsatta. I Betlehem möter jag Peter, som arbetar för ISM (International Solidarity Movement), som ger ett israeliskt begrepp för fenomenet. Peter är uppvuxen i en traditionell judisk familj i Kanada, men valde att komma till Västbanken och ägna sig åt solidaritetsarbete bland palestinier. Jag frågar hur han upplever sin situation och han berättar att många kallar honom för ?self hating jew?. Han förklarar att ?self hating jew? är en psykologisk term som används för att förklara det fenomen att många judar väljer att arbeta, vad som anses vara, emot staten Israel. Många ser det som ett medicinskt tillstånd, orsakat av trauman från förintelsen. Peter och de andra israeliska fredsaktivisterna lär mig dock att se att de orättvisor som det judiska folket orsakar det palestinska folket inte behöver innebära ett självförakt, utan snarare ett sätt att bejaka de värden som är viktiga i allt identitetssökande: solidaritet, rättvisa, kärlek...

Min faster tänder sabbatsljusen och vi önskar varandra ?Hag shameah?. Jag gläder mig åt festhögtiden, som är min, men ändå inte. Trots slitningarna känner jag att jag kan vara stolt över det arv jag bär, som tack vare mitt arbete i den andra verkligheten kan få sin rätta färg och form.
    På bussen tillbaka till Betlehem funderar jag länge över dessa två verkligheter och om de någonsin kommer att kunna mötas. Olmerts plan hotar att inom en snar framtid föra dem om möjligt ännu längre ifrån varandra. Vad finns det som förenar? Vad kan hindra en splittring av familjer, av Palestina, av dem som kämpar för ett annat folks frihet? Kanske är det just längtan efter frihet som kan länka samman de båda verkligheterna? Eftersom verklig frihet aldrig kan uppnås på bekostnad av att en annan människa förlorar sin frihet.

Madeleine Dahl
Ekumenisk följeslagare i Palestina
Tidigare publicerad i tidningen Hela jorden.