Vatten - en kvinnofråga
Frågor om genus och jämställdhet har stor betydelse när det gäller att förvalta och bevara resurserna med färskvatten. I u-länderna är det ofta kvinnans ansvar att se till att det finns vatten till alla, men hon stängs ute från de stora besluten. Vi vet i dag att det ökar effektiviteten och framgången att ha med genusperspektiven i olika sammanhang, säger Håkan Tropp, projektchef på SIWI, men ändå går utvecklingen väldigt långsamt. I hemmen har kvinnan generellt en nyckelroll men inte på myndigheter.
Kvinnor stängs ute
Kunskap ger makt
Goda exempel och samarbete Sofia Härén Fakta: genus
Det är en diskussion på World Water Week i Stockholm om kvinnans roll i vatten- problematiken i världen. Den privata vattenhanteringen i u-länderna är en kvinnofråga. Kvinnor och flickor lägger ner mycket tid och resurser för att förse familjen med tillräckligt mycket vatten för mat och hygien. Många flickor hinner inte ens gå till skolan för att vägen till brunnen är så lång.
Traditionellt manliga yrken börjar bli öppna även för kvinnor. (Foto: UNDP)
Meena Bilgi är konsult i Genus, Jordbruk och Vatten i Gujarat, Indien. Hon berättar att reaktionen från män kan vara att "våra fruar/mödrar hämtar vatten, vi har inga problem med vatten". Det finns också ofta ett motstånd mot att ge kvinnor mer makt.
Att det finns måldokument om genus hos myndigheterna som inte används i praktiken, är ett problem. Resultatet kan bli att vattenprojekt misslyckas på grund av att halva befolkningen, kvinnorna, som dessutom har hand om vattenförsörjningen, utelämnas från planering och genomförande.
Ett exempel på hur kvinnor ökar sitt inflytande på gräsrotsnivå kommer från Thresiamma Mathew som är chef på en stiftelse i Kerala, Indien. J.Jeevapoorna-stiftelsen började 1989 att utbilda kvinnor till murare så att de skulle kunna bygga fler latriner. Eftersom de gjorde allt själva, brände egna tegelstenar och snickrade ihop fönsterkarmar, så blev deras latriner dessutom billigare än de konventionella. De tjänade dock bara en fjärdedel av vad de manliga murarna gjorde.
Det var dock inte helt lätt att få igång projektet. Det fanns kulturella och religiösa regler som satte hinder i vägen. Motstånd från män och religiösa ledare. Men inte minst ett motstånd från kvinnorna själva. De hade fördomar om vad kvinnor kan och inte kan göra och en rädsla för att bli förlöjligade.
Efter sex månaders övertalning startade projektet, och det första man gjorde var att ha social träning för att stärka kvinnornas självförtroende. Sedan gällde det att hitta manliga murare som var intresserade av att lära ut sina kunskaper till kvinnorna.
Sedan dess har projektet spridit sig över Indien och många fler kvinnor har lärt sig att bygga. I dag bygger de hela hus. En av dem är Jayasree P.K. som förutom att mura kan snickra och lägga rör. Hon har dessutom lärt sig att köra bil och är även lärare för andra kvinnor.
- Thresiamma Mathew är en modersgestalt och guide för oss, säger hon entusiastiskt, jag är så tacksam för den här chansen!
Men hur blev projektet till slut så accepterat? Thresiamma Mathew förklarar det med att det var så många som deltog och att de fick mycket uppmärksamhet i media och genom holländska ambassaden.
Marcia Brewster är arbetsledare för FN:s arbetsgrupp för genus och vatten. Hon berättar bland annat att kvinnor producerar mellan 60 och 80 procent av maten i världen, men att de bara äger 2 procent av marken.
Hon tar också upp en rad utmaningar och möjligheter till förbättringar på området. Vi måste till exempel använda de lyckade exemplen och sprida dem. Ofta handlar det om övergripande sociala strukturer i samhället som måste ändras, och det kan vara svårt. Hon tror att samarbeten mellan till exempel FN:s program och frivilligorganisationer är en väg att gå.
Genus är de socialt konstruerade könsrollerna som vi har och de är olika för olika länder eller regioner. Det handlar alltså lika mycket om män som om kvinnor.
Eftersom kvinnan oftast har en socialt lägre position än mannen kommer genusfrågor ofta att handla om hur man ska stärka kvinnans position, både i hemmet och i samhället.
Källa: UN-HABITAT