Rapport från bikupan

Nu blommar ljungen. Invintring pågår.

Biodlaren har just levererat sommarhonungen till Mantorp strax väster om Linköping. Det är inte precis i Nalle Puh-omfattning utan mer för jättar, eller björnar. Den minsta rymmer 28 kg honung, den största 140 kg. De sänds via distriktsdepåer och tappas där upp i biodlarnas klassiska 500- eller 700-gramsglasburkar.
    Skörden varierar med tillgången på nektar i naturen. Kyla, regn under blomningstid påverkar, och har vinterdödligheten varit för stor hjälper det inte hur mycket sälgen än anstränger sig om våren.
    I snitt räcker honungen bara till hälften av landets invånare, resten köps utomlands, ofta i Öststaterna, USA eller Sydamerika. Den flytande honungen från fruktblom och akasia, som också står att finna på våra affärshyllor, innehåller så mycket fruktsocker att den inte stelnar.
    Man är lite kluven inom föreningen; det är en mycket god affär att importera och sälja vidare.

Tunga lyft
25-30 personer i landet sysslar med bi på heltid och får hela sin inkomst av detta. Men då är det mindre av hobby och biodling, mer av honungsproduktion och tunga lyft runt de 300-400 kuporna. Sedan sex år finns en särskild förening för de större, med 550 medlemmar, där 500 också är med i Sveriges biodlares Riksförbund, SBR.
    SBR är nu 109 år, startade 1897 och organiserar 99 procent av biodlarna. Medlemmarna har alltifrån ett par kupor i trädgården och säljer lite honung till de närmsta grannarna, och upp emot 80-100 kupor där man får en regelmässigt skattad extrainkomst på runt 70 000, lite skiftande från år till år.
    Stor tillströmning till SBR var det under andra världskriget ? då fick man nämligen särskild tilldelning av socker. Så kom gröna vågen på 70-80-talen, och i dag är det en jämn ström av ungefär 600 nya medlemmar om året, däribland många kvinnor. Men i kåren finns många äldre, så samtidigt slutar en hel del.
    I senare delen av augusti och början av september slutskattar och invintrar landets 10 000 bikupeägare sina samhällen. Man slungar för sista gången, och tar bort huvuddelen av honungen. Det kan ge bortåt en tredjedel av årets skörd. Man ersätter den med socker, det är bättre för bina ? och mycket billigare. Ett kilo socker kostar runt 10 kronor i handeln, ett kilo honung sex-sju gånger så mycket.

Full av enzymer
Om man lever i "ljungdrag? där det växer mycket ljung inom biets räckradie 3 km måste man vänta till senare hälften av september. Ljunghonungen är full av enzymer och starka sockerarter, det ger slaggprodukter som överlastar de små bimagarna. Ofta får varje kupa fem ballonger med sockerlösning; en ballong rymmer 3 kg socker som smälts i 2 liter 80-gradigt vatten. 17-18 kg socker i 10 liter vatten per kupa räcker alltså till fram i vår.
    Den bigrupp som överlevde vintern och och drog igång samhället i våras är borta, likaså har deras yngel från i maj slitit ut sig. Äggen till årets vinterbin las nu under sensommaren. Drottningen är den enda som överlever ? om hon inte har bytts ut av bisamhället eller biodlaren.
    Om kupan hyste 80 000 kring midsommar, och en bigårdsägare med runt 100 kupor alltså förfogade över en husdjursarmé om 8 miljoner individer som hämtar honung till husse och matte tills vingarna i praktiken har slitits sönder efter två veckors hårt arbete som fältbi så är styrkan nu reducerad till 30 000, och gott och väl en tredjedel av dem försvinner innan våren. De flyger ut på snön när solen lyser fram, fryser ihjäl och blir fågelmat.
    Men sen börjar sälgen blomma i april, och biårshjulet snurrar åter ett varv.