Kulturkrockar och bohemliv
Det var två olika kulturer som ofta kolliderade på Alternativet. Inte så att det var skiljaktiga uppfattningar tvärs igenom hela redaktionen. De var alla duktiga journalister. Men vi hade olika erfarenheter. Föreställningarna om en chefredaktörs uppgift skilde sig åt. Min egen grundade sig på en tidnings mål, målplanering och utvärdering. Ett par av kollegerna ansåg att en chefredaktör bör lägga sig i så litet som möjligt. Jag tyckte något annat. I någon mån gick det att kompromissa.
    Det mest iögonenfallande för mig som nykomling var de bohemiska förhållandena på redaktionen. En och annan medarbetare betraktade detta som sälta i tillvaron. Inne på ekonomichefens olåsta rum låg exempelvis extranycklar till redaktionen utströdda. Ytterdörren kunde lätt öppnas, det behövdes bara en knuff med armbågen. Inte att undra på att objudna gäster kunde ta sig in i lokalerna för att förse sig med frimärkskassa, pengar och datorer.
    Har ni läst Mark Twains roliga historia om hur han blev chefredaktör på en tidning i Vilda Västern? Gör det! Beskrivningen är rolig för alla utom för dem som utsätts för den bohemiska livsstilen.
    Det visade sig inte vara svårt att övertyga tidningsstyrelsens ordförande om att ekonomi-chefen borde bytas ut. Ny ekonomichef blev Arne Wallrén, han kom att betyda mycket för att åstadkomma ordning och reda på tidningen.

Varför just Alternativet?
Men varför hette tidningen "Alternativet"? Öch hur många visste vad ett alternativ är? Öch hur många hade hört talas om tidningen "Alternativet"?
    En undersökning visade att inte många svenskar visste vad ordet alternativ betyder. Ännu färre visste att det var ett namn på en tidning.
    I den vevan hade Sveriges Radio haft ett uppskattat radioprogram som hette Miljömagasinet. Till programredaktionens sorg lade radioledningen ner programmet. Namnet var inte skyddat. Inget hindrade oss från att överta namnet. En enkät riktad till miljöpartister och andra som läste Alternativet visade att dubbelnamnet Miljömagasinet Alternativet skulle bli väl mottaget. Namnändringen skedde i samband med tidningens 10-års-jubileum och de flesta visade sig uppskatta namnändringen.
    Så snart Märta Fritz återkommit till Sverige från sin USA-resa bad jag henne komma och berätta för mig om tidningen. Märta var vänligheten och hjälpsamheten själv. Hon var också villig att medverka i tidningen, trots att hon blivit uppsagd på ett minst sagt märkligt vis - som en blixt från en klarblå himmel fick hon beskedet.
    Det fanns medarbetare som drömt om att tidningen skulle flytta till Arboga, en lugn idyll fjärran från storstadens stress och politiska gny. Det förslaget vann inte majoritet även om ett par duktiga medarbetare flyttade dit och en tid pendlade mellan Stockholm och Arboga.

Nya och nygamla kontakter
En och annan nedisad relation tinades upp sedan jag blev chefredaktör. Det handlade till exempel om samarbetet mellan Miljömagasinet och Björn Gillberg. Ett fruktbart samarbete utvecklades. Det fanns även andra miljöengagerade personer som framträdde i Miljömagasinet, en av dem var Högni Hansson, miljöchef i Landskrona.
    Öm man sysslar med miljöfrågor kommer man in på många ärenden där tidningen kunde skörda framgångar, men tyvärr saknades många gånger tillräckliga resurser för det detektivarbete som behövdes för att i grunden avslöja miljöskandaler.
    Kvicksilvret och amalgamet var ett sådant skandalöst område där Miljömagasinet inte lyckades rubba på den förstelnade byråkratin inom socialstyrelsen. Amalgamet förbjöds överallt - utom i munnen på människor.

Chefredaktör med låg status
Som tidigare nämnts hade chefredaktören på Miljömagasinet inte särskilt hög status. Här möttes minst två olika kulturer. Att få en chefredaktör som lade näsan i blöt i planeringen var inte efterlängtat av alla medarbetare. Hur skulle det gå till att åstadkomma fridsammare förhållanden?
    Maria Modig hade arbetat som företagskonsult i många år. Hennes specialitet var ledningsfrågor. Maria och chefredaktören hade samarbetat i många år, tydligen till en del journalisters förvåning. Hon anställdes som redaktionschef och skulle som sådan fungera som buffert vid eventuella konflikter.
    Marias lott blev, utan att hon själv önskade det, att överta chefredaktörens konflikter och därmed sammanhängande magvärk. Öm inte någon annan så fick åtminstone denne ett fridsammare liv och bättre nattsömn.

Alltid påminna
En erfarenhet som tidningen gjorde var att det inte räcker med att tidningen gräver fram ett försummat område. Aldrig så väldokumenterade fall riskerar att falla i glömska om man inte om och om igen påminner om dem. Här ett par exempel som vi tog upp: FAS-barnen som drabbas av fosterskador på grund av mammans alkoholdrickande (FAS = Fetalt Alcohol Syndrom); giftskandalerna som till exempel BT-Kemi-historien; tunneln i Hallandsåsen, för att nämna ett par fall som tidningen engagerade sig i och skrev om.
    Vi skrev också mycket om striden om EU och EG, som beskrevs i regeringspropagandan som rena välgörenheten. Etablissemanget försökte manipulera svenskarna att säga ja till EG och EU. Förre statsministern Ingvar Carlsson försäkrade att neutralitetspolitiken skulle kunna behållas, dåvarande socialministern Bengt Westerberg lovade att Systembolaget och den svenska alkoholpolitiken kunde räddas, dåvarande miljöministern Ölof Johansson lovade att miljöpolitiken kunde bevaras, och så vidare. Öm detta skrev Miljömagasinet för att ge den, som vi menade, rätta bilden.

Starta tidning utan pengar
De djärva människor som åratal tidigare startade tidningen Alternativet hade samlat in 1 000 kronor till den stiftelse som ägde tidningen. Intäkterna var prenumerationer och lösnummerförsäljning, penninggåvor från sympatisörer samt bidrag från Miljöpartiet. Tidningen var med andra ord mycket fattig och en hård ekonomisk disciplin var nödvändig.
    Låt-gå-systemet och de bohemiska förhållanden som fanns på tidningen var ett hot mot dess fortsatta liv. Styrelsens ordförande var därför överens med chefredaktören om att ny personal med bättre kompetens behövdes på vissa poster. En av dem blev Arne Wallrén, ekonomichef.
    Året var 1992 och tidningens ekonomi ändrades drastiskt efter det att Miljöpartiet i valet 1991 gjort ett dåligt resultat. Partiet åkte ur riksdagen och måste därmed dra sig ur sina ekonomiska åtaganden för tidningen.

Vi bildar aktiebolag
Det var inte svårt att räkna ut att kassan snart skulle vara tom. Hur ge tidningen fortsatt liv?
    Hur vore det att ombilda tidningen till ett aktiebolag? Varför inte vända sig till läsarna, tala om läget och vädja till läsekretsen?
    Att bilda aktiebolag var en idé som styrelsen hade svårt för att svälja. Luktade inte detta kapitalism lång väg? Men chefredaktören, som arbetade för den här lösningen, hade inte i miljöpartiets stadgar hittat en enda rad som talade mot aktiebolagsformen.
    Dyrbara veckor gick medan somliga styrelseledamöter kämpade med sina samvetsbetänkligheter. Äntligen togs till slut ett enhälligt beslut om att låta stiftelsen gå i konkurs samtidigt som läsarna inbjöds att teckna aktier i AB Miljömagasinet. På kort tid tecknades aktier för 150 000 kronor. Den fortsatta utgivningen var tryggad.
    Men.
    Konkursen ansågs inte meriterande för miljöpartister i karriären. De som suttit i tidningsstyrelsen ansågs därför ha gjort bort sig. Det var bråttom med ersättare och nyrekryteringen till styrelsen gick tråkigt nog och tokigt nog i brådskans tecken.
    Den nya styrelsen sanktionerade ett muntligt avtal mellan chefredaktören och Idrottsbladets tryckeri om en kredit för att kunna trycka tidningen i väntan på pengar för tecknade aktier. Den nya styrelsen höll tyvärr inte detta löfte om framtida betalning av krediten.

I väntan på pengar
Miljömagasinet kom ut på torsdagar och tidningsledningen hade lovat att tidningen skulle komma ut som vanligt, trots den akuta bristen på pengar. De anställda hade rätt till avgångsvederlag i samband med stiftelsens konkurs, allt enligt konkurslagstiftningen. Kontorspersonalen lovade dessutom stanna kvar under uppsägningstiden och gjorde så, liksom redaktionsledningen, och därmed kunde en fullmatad tidning fortsätta att komma ut.
    Vi hade fått så många kärleksförklaringar av journalisterna på tidningen att inte heller de skulle överge Miljömagasinet. Vi var övertygade om att givna löften skulle hållas trots konkursen. Men de kollektivanställda journalisterna på tidningen uteblev. Så snart de fått sin slutlön, avgångsvederlaget, på fickan försvann de.
    Själva kände vi oss i redaktionsledningen inte så litet stolta över att ha lyckats rädda Miljömagasinet till fortsatt liv utan en enda dags avbrott i produktionen.
    Miljömagasinet hade publicerat en rad artiklar om miljöskandaler BT Kemi i Teckomatorp, de förgiftade brunnarna i Finspång, utsläppen i Höganäs, kvicksilverförgiftningen, amalgamkriget, försöken att manipulera allmänheten i EG-frågan - och mycket annat. Det var trevligt när IÖGT-NTÖ gav sitt journalistpris till Miljömagasinet för tidningens insatser. Det blev så småningom också en bok med en del av tidningens artiklar (Svenska Miljöskandaler, Nils Lalander, Sober förlag 1995).

Femton år senare
Många år har gått och mycket har hänt sedan min tid som chefredaktör för en viktig och intressant tidning som behövdes och behövs.
    Fortfarande deltar jag i tidningens liv genom att läsa den varje vecka samt ha kontakt med tidningens medarbetare, relativt regelbundet.
    Min mening är att tidningen håller en mycket hög klass och alltid ligger i topp i viktiga frågor, den håller sig aktuell och initierad trots sina relativt begränsade resurser. Det ligger mycket slit bakom det faktum att läsarna får tillgång till en bra produkt varje vecka, det inser jag kanske mer än någon annan.
    Miljömagasinet är att gratulera till den fortsatta överlevnaden, säger en tidigare chefredaktör som för en tid har bläddrat i minnenas album och där hittat både svarta, grå och vita bilder.

Nils Lalander
Algutsrum, Öland