Strategin har sitt ursprung i en noggrant designad kampanj som PR-firman Hill and Knowlton utarbetade när de första varningsropen kom om att DuPonts kemikalier förstörde ozonlagret. DuPont hade allt att vinna på att vinna tid. Och man lyckades. Kampanjen använde den taktik som nu en hel generation av industrier upptäckt: spridande av osäkerhet om verksamhetens risker i syfte att mota bort hotande regleringar och skadeståndsanspråk. DuPonts kampanj lyckades försena ett regeringsingripande med fl era år, vilket medförde att DuPont hann utveckla nya, mera ozonvänliga produkter.

Genom att sprida osäkerhet och tvivel över nya forskningsresultat som visar risker med luftföroreningar, kemikalier, växthuseffekten och mobilstrålning, har industrin mycket att vinna genom att slippa kostsamma regleringar, minskad försäljning och skadestånd. Man kan fortsätta med försäljning av skadliga produkter. Kostnaderna får någon annan i framtiden bära.

- Med Bushadministrationen är denna strategi mer lyckosam än någonsin säger David Michaels. Aldrig tidigare har industrin varit så framgångsrik i att forma vetenskaplig politik enligt sina önskemål.

Michaels skrev en kritisk artikel om fenomenet sedan det blev känt att en tjänsteman från Vita Huset, som tidigare arbetat som lobbyist åt oljeindustrin, hade gett ut fl era regeringsrapporter om klimatförändringar. I rapporterna hade han lagt in allehanda tvivel.

Michaels, som tidigare arbetat inom Clintonadministrationen, skriver att en del osäkerhet alltid fi nns när man ska göra bedömningar utifrån bästa tillgängliga vetenskap. Men industrin har förstått att genom att spä på osäkerheten kan de stoppa regleringsprocessen helt. Ett tobaks- bolag skrev exempels i ett PM en gång att "doubt is our product" - tvivel är vår produkt.

Strategin går ut på att hyra in experter som gör en översyn över studier inom området och de som visar risker åsidosätts eller bortförklaras. För detta används begrepp som "junk science" dålig forskning, samt "sound science", bra forskning. Det senare är den industrisanktionerade forskningen som allt som oftast ger verksamheten grönt ljus. Detta har förvandlats till rena standarprocedurer inom bolagssfären, skriver Michaels.

Mobiltelefonindustrin använder sig eff ektivt av denna strategi. Exempelvis har en grupp industrilojala experter, medlemmar i ICNIRP, på initiativ av WHO, åkt till Melbourne i Australien nyligen och spritt tvivel över att det skulle fi nnas hälsoeff ekter av mobilstrålning. ICNIRP är den organisation som fastställt dagens hårt kritiserade gränsvärden för mobilstrålning som gillas av mobilindustrin. ICNIRP redovisar inte öppet hur organisationen fi nansieras och misstankar finns om industrifi nansiering. Arrangör av mötet var Michael Repacholi på WHO, tidigare ordförande för ICNIRP. I en kommentar efter mötet i Australien sade Repac- holi till världspressen att WHO anser att riskerna med att prata i mobiltelefon är överdrivna:

- Trots 250 miljoner dollar satsade på forskning om mobilstrålningens risker och mer än tio års forskning har man inte kunnat bekräfta några risker med att tala i mobiltelefon.

Repacholi säger att det är en generell osäkerhet inför ny teknik som gjort människor oroliga för mobiltelefonernas strålning.

En av dem som talade i Australien om det som inte finns, det vill säga hälsoeff ekter av mobilstrålning, var Anders Ahlbom, medlem i ICNIRP och SSIs vetenskapliga råd. Han har nyligen fått anslag från Vetenskapsrådet för att studera effekterna på svenska befolkningen av mobilstrålning om 25 år.

Ahlbom som tidigare observerat en kraftigt ökad risk för hörselnervstumör efter 10 år, har även spritt tvivel över sina egna resultat genom att påstå att alla resultat hittills är negativa, det vill säga att ingenstans har man sett att mobiltelefoni orsakat de sjukdomar man studerat (se Miljömagasinet nr 41/2005).

En rad experter i Health Council of the Netherlands släppte en rapport den 23 november 2005. Sekreterare i rådet är Eric van Rongen, som har nära samarbete med Michael Repacholi på WHO. Här fullkomligt haglar tvivlen, men endast över studier som visar risker. Inte heller det EU-fi nansierade REFLEX-projektets resultat, som observerade bland annat DNA-skador av mobilstrålning långt under gällande gränsvärde, är värt något.

Det går som en dans att sprida tvivel även om den bästa forskning, och industrin jublar förstås. I ett pressmeddelande från Reuters kablas nyheten ut över hela världen att "mobiltelefoner är säkra" och att det inte fi nns någon anledning att avråda mobiltelefonanvändande för barn äldre än två år. Fem holländska mobiltelefonoperatörer välkomnade rapporten och hoppades att den kommer att uppmuntra lokala myndigheter att släppa fram nya master.

Mona Nilsson