Filosofen och antropologen Barbara Noske är i stan. Inga tumulter, inga mediauppbåd eller stängda rikdsdagslokaler. Nej, det är inte som när filosofen Peter Singer var här 1997 och svensk media så kapitalt trampade i klaveret att ingen journalist till dags dato har velat tvätta byken. Ändå är det Noske hävdar väl så banbrytande och provocerande som det Singer torgför.
Barbara Noske fattar mikrofonen i den fyllda Lilla Salen i Allhuset på universitetet. Noske är på besök i Europa från York University i Toronto, Kanada där hon undervisar vid den tvärvetenskapliga fakulteten för miljöforskning. Föreningen Forskare och studenter mot djurförtryck och studentkåren vid Stockholms universitet har passat på att bjuda in henne för att gästföreläsa. ”Kontinuiteten, släktskapet, människa; djur kan inte hanteras av naturvetare eller samhällsvetare”, inleder hon.
Vakthållningen längs denna gräns upprätthålls av båda lägren men av olika orsaker. Samhällsvetare och humanister önskar av vällovliga skäl skydda människan från biologisk determinism; följderna av socialdarwinismens tillämpade hobbesianska syn på samhället som ett ”krig mot alla” borde tala för sig själv och för alla dem som vill ha ett jämlikt, rättvist mänskligt samhälle.
Människan är en kulturell, inte en inskränkt biologiskt och genetiskt förutbestämd varelse. Men få samhällsvetare och humanister frågar sig om djur verkligen kan förstås på det biologiskt-reduktionistiska sättet. Djur studeras som enbart biologiska och genetiska entiteter inom naturvetenskapen trots att också de troligen skulle vara mer eller åtminstone lika fruktbara att i stället studera som subjekt och kulturer inom samhällsvetenskaperna. Som det nu förhåller sig är naturvetenskapen inte utrustad att handha de karaktäristika hos djur som enligt humanvetenskapen gör människor till människor.
Noskes resonemang slingrar sig envist vidare: Naturvetenskapen är ju, menar hon, i förhållande till djur en skenbart objektiv vetenskap, blind för det faktum att studier av djur inte kan vara annat än tolkningar och konstruktioner utifrån en mänsklig maktposition. Denna naturvetenskapens syn på sig själv som objektiv, är naturligtvis något den inte vill förlora.
Men en sådan omedveten, vetenskapligt naiv hållning skulle i dag inte vara möjlig inom samhällsvetenskaperna; dock går den för sig, är till och med en förutsättning inom naturvetenskapen. Djur testas och värderas i test som konstruerats av en helt annan art, människan, och deras förmågor och beteenden mäts enligt en mänsklig måttstock.
Vad skulle resultatet bli för oss människor om vi omvänt värderades utifrån en hästs taktila, en hunds doftinriktade, eller en delfins ljudbaserade måttstock? Vad skulle det säga om oss människor? Troligen att vi var en sämre sorts hästar, hundar, delfiner.
Den defensiva hållningen från humanister och samhällsvetare gentemot naturvetarnas anspråk på vetande om djur är inte försvarbar, fortsätter Noske. Hellre borde de vara med och omstrukturera naturvetenskapens domäner; inte minst för att kunna kritisera de implicita överföringar av resultat till mänskliga aktiviteter som naturvetare gärna ägnar sig åt.
Noske ställer nya frågor, hon vänder upp och ned på invanda föreställningar om människans relation till djur – synen på djur genomgår ett tankemässigt språng i hennes bok Beyond boundaries. Humans and animals. När Noske avslutat sin föreläsning följer publikens frågor om det paradigmatiska metodskifte hennes tankar skulle leda till inom vetenskapen. Men jag vet att hon också har tankar kring miljörörelsen, så jag ber henne sammanfatta dem för Miljömagazinets läsare. Hon svarar engagerat:
– Det finns dolda ideologier i de flesta politiska rörelser; likadant med miljörörelsen. Det handlar om antaganden som tas för givna utan att diskuteras och problematiseras. När det gäller djur ses de sällan som en del av miljön, de ingår inte i begreppet ”grön”.
– För miljöengagerade tycks helt enkelt inte all natur vara lika ”grön”. Djur som individer i ett ekosystem existerar knappt, och när de inte kan sägas vara fauna utan lever och dör i djurfabriker, laboratorier och i hem (som konsumtion), ser inte miljörörelsen dem som ”miljö”. Det är inte en slump att djurförsöksfrågan knappt finns som fråga i miljörörelsen. De flesta miljöorganisationer har inte ens ett ställningstagande i frågan. Man kan fråga sig varför den del av naturen som är närmast oss; djuren inte figurerar i miljöpolitiken. Att arbeta för ett förbud mot att ha hönor i djurfabriker ses ofta inte som en miljöfråga, men dessa hönsfåglar är lika mycket fåglar som de fåglar som flyger fritt över era sjöar här i Stockholm; utrotningshotade eller ej.
Är Noske då djurrättsanhängare, frågar jag.
– Jag skulle inte använda begreppen djurrättigheter eller djurens frigörelse. Jag tycker att begreppen inte täcker in det som är specifikt och av vikt för djur. Därför talar jag hellre om djurs integritet. Som individer men även som arter, och som delar av biosfären. Det är förstås också en större fråga: Ska vi se naturen som ett passivt grönt objekt som vi är separerade från och som finns där för oss att avnjuta eller som ett stelt, hierarkiskt oföränderligt system från vilket vi ska hindra allt nytt från att komma in?
– Eller ska vi se naturen, inklusive djuren och oss själva, som ett konstant föränderligt, dynamiskt mönster i evig evolutionsprocess? Jag tror att vi måste försöka komma ifrån subjekt; objektattityden i förhållande till ”naturen” och i stället försöka odla en mentalitet som mer handlar om empati och intersubjektivitet i förhållande till all natur.
Lisa Gålmark
