– Jag fruktar en global miljö- och hälsokatastrof. Samtidigt
är jag genuint nyfiken på hur samhället kommer att utvecklas.
Kanske de orden sammanfattar Anna Horn af Rentziens samhällssyn.
Hon drar sig inte för att slå larm om hur vår aningslösa
livsstil hotar själva grunden för vår existens, men hon
är ingen dyster pessimist utan en frejdig handlingsmänniska.
Miljömagasinet
träffar Anna, riksdagsledamot för Miljöpartiet 1988-91,
i hennes hem i Sfären, Solna, ett underbart område på
en udde vid Östersjöns innersta vikar. Det byggdes på
1980-talet av den lilla herrnhutiska gruppen i Stockholm I dag har emellertid
ett bostadsbolag tagit över husen.
Arbetar för kärngårdar
Kärngårdar är Annas stora engagemang i dag. Kärngårdsrörelsen
har sitt kontor i ett av rummen i hennes lägenhet. Där står
ett enkelt skrivbord, en dator och hyllor med pärmar.
Idén till rörelsen kläcktes inom Framtiden i Våra
Händer 1984. Man skulle ta tillvara gamla odlingsmetoder och hantverk.
Anna menar att man ville öka medvetenheten om jordens sårbarhet
och att vi människor bär huvudansvaret för den. Nu finns
ett nätverk av kärngårdar över landet.
Anna kopplar också ihop kärngårdarna och försvaret.
Kärngårdarna gör ju samhället mindre sårbart.
– Vilket land gör det segaste motståndet i krig? frågar
hon. Är det fattiga stater där landsbygden är levande?
Eller är det ett rikt land, där människorna är bortskämda
av välfärd med avfolkad landsbygd? Och gör inte de breda
motorvägarna det lätt för fienden att komma fram?
Hon är mycket kritisk till att så mycket satsas på det
militära försvaret och så litet på det civila. Ändå
säger hon att under första världskriget drogs bara fem
procent av civilbefolkningen in i direkta stridshandlingar, medan det
vid de senaste krigen 95-97 procent av de civila drabbas direkt av krigsvåld.
Anna ser kärngårdarna som en del av det civila försvaret.
– Skulle vi bli avspärrade för en längre tid, står
vi där med hela industrijordbruket till ingen nytta. Vi kan inte
importera kemikalier och diesel till jordbruksmaskinerna. Kärngårdarna
har däremot egna frön, de känner till växtföljden.
– De flesta kärngårdar har tillgång till hästar.
De kan sela dem, de vet hur man plöjer med hästdragna plogar.
De kan handmjölka kor, medan stora gårdar har så många
kor att det vore omöjligt att mjölka dem för hand. Förresten
släpper inte korna till mjölken, om man försöker handmjölka.
De är så vana vid mjölkmaskiner.
Viktiga sårbarhetsfrågor
Annas intresse för sårbarhetsfrågor väcktes när
hon bodde i Västervik på 1980-talet. Hon hade inte varit politiskt
engagerad förut, men när Miljöpartiet bildades kände
hon för första gången i sitt liv att nu fanns ett parti
som hon kunde ställa upp för. Anna hamnade i civilförsvarsnämnden.
– Jag var uppkäftig, säger hon, och frågade efter
en katastrofplan för Oskarshamnsverket, som ligger i närheten
av Västervik. För att lugna mig, tog nämnden fram en äldre
major, som höll på att utreda en evakueringsplan.
– Majoren höll ett föredrag. ”För övrigt
skall vi ta det här med en gnutta humor”, slutade han. Han hade
tagit lång tid på sig med sin utredning. Ingen gjorde några
försök att skynda på honom.
Ilska kan driva på konstruktivt arbete. 1987 gav Anna ut boken Kärngårdar
– ett nätverk som minskar vår sårbarhet och bevarar
hotade livsvärden (LT:s förlag). Det är ingen slump
att dåvarande generalsekreteraren i Sveriges Civilförsvarsförbund,
Karl-Gunnar Bäck, skrev förordet.
Annas förhållande till naturen belyses bäst av en episod
i början av 1980-talet. När hon 1982 skrev och redigerade boken
Min bit på jorden (Bokförlaget Bra Böcker), en antologi
om människors förhållande till naturen, fick hon av en
man frågan om hon höll på med en kärleksroman.
– ”Karlar är sig lika”, fräste jag först.
Men min ilska försvann snabbt. Visst höll jag på med en
kärleksroman. Eller snarare en samling kärleksnoveller!
Kärleken till naturen grundlades tidigt. Anna är född 1924
och växte upp dels i ett grönt hus i Hagaparken i Solna, som
varit bostad åt Gustaf III:s tjänstefolk, dels på Kagghamra
gård i Södermanland. Hennes mamma veckopendlade dit från
Solna, medan hennes pappa som var jordbrukskemist bodde på Kagghamra.
– Min mamma hade läst geologi, men hon hade 8 barn och 2 hushåll
att ta hand om.
Nazister vid makten
På Kagghamra hade fadern ett eget laboratorium. Han mätte bland
annat jordarnas kemiska reaktioner, siffror som i dag är intressanta,
eftersom de visar hur jordens försurning förändrats.
– Jag fick extrahera oljor ur medicinalväxter som pappa odlade,
berättar Anna. Det var jätteroligt!
Det enda negativa hon anför om pendlarlivet var att kamratrelationerna
blev lidande av att bo på två orter.
Under hennes ungdom härskade nazisterna i Tyskland.
– Pappa hade vetenskapliga kontakter där och jag brevväxlade
med tyska ungdomar. Jag tyckte att det var förfärligt, det som
hände där, men jag var politiskt naiv på den tiden.
Anna Horns flicknamn var Arrhenius. Det är en berömd naturvetarsläkt.
Fadern ville nog att alla barnen, fyra flickor och fyra pojkar, skulle
bli vetenskapsmän.
– Det var tidigt en genomtänkt syn på jämställdhet
att han hade samma drömmar för flickorna som för pojkarna,
påpekar Anna.
Två bröder är i dag professorer. Unga Anna läste
efter studenten på 1940-talet i Wallinska skolan, Stockholm, botanik
och genetik vid Stockholms högskola. Hon kompletterade det med pedagogik
och konsthistoria. Anna hade träffat sin man och ville snabbt få
ut sin fil.kand. eftersom hon väntade sitt första barn.
Lärare på högstadiet
1960 blev Anna änka och ensamförälder med fem barn, fyra
pojkar och en flicka.
– Arbetsförmedlingen sa att med min utbildning kunde jag bli
spärrvakt i tunnelbanan. Det ville jag inte, så jag läste
in en fil.mag. och blev lärare på högstadiet i Edsberg,
ett nybyggnadsområde i Sollentuna norr om Stockholm.
– Där var det 7:or och 8:or, parallellklasser a till m. Området
hade inte stabiliserat sig. Det var stölder och andra otrevligheter.
Jag fick hota att sätta mig på en del elever, men samtidigt
trivdes jag utmärkt!
Sedan kom hon till Mörby i Danderyds kommun. Där hade man kvar
realskolan. Anna skrattar och säger att hon blir väl utesluten
ur Miljöpartiet, om hon säger att det var bättre med realskola,
om varje elev fick undervisas på sin nivå.
I mitten av 1960-talet kom Anna in på en programproducentkurs vid
Sveriges Radio. Som enda naturvetare fick hon tjänst vid Utbildningsradion.
Sammanlagt har hon arbetat på UR i 16 år. Hon gjorde mest
naturvetenskapliga program.
Men 1970 flyttade Anna till Öland. Sommarstället på Muskö
byttes mot den lilla öländska gården Kohagslyckan.
Hon berättar att folk var nyfikna på hennes politiska uppfattning:
– Man nosade i min brevlåda. Jag hade ju den syndikalistiska
Arbetaren, moderata Svenska Dagbladet och centerpartistiska Ölandsbladet.
Karriär i Miljöpartiet
Anna har varit medlem i Svenska Naturskyddsföreningen hela sitt vuxna
liv, men på Öland vaknade det aktiva naturintresset. Ölandsbron
öppnade 1972 och man kunde befara svår förslitning av
landskapets unika natur. Hon och andra naturvänner fick länsstyrelsen
att intensifiera informationen om nödvändig varsamhet med naturen
och även göra vissa fridlysningar.
I slutet av 1980-talet flyttade Anna tillbaka till det hus i Ulriksdals
slottspark, som hon och hennes man köpt vid slutet av 1940-talet.
Huset hade varit uthyrt, så det gick att återvända.
Då började en ny karriär. Vid 64 års ålder
kom Anna Horn af Rentzien in i riksdagen för Miljöpartiet.
– Det var en mycket förvånad person som fann sig vara
riksdagsledamot, säger hon spontant. Vi var 21 miljöpartister
som inte kände varandra. Bara en hade riksdagserfarenhet. Vi fick
tjocka betänkanden på fredagen som vi skulle votera om på
tisdagen. Jag var gråtfärdig ibland.
– Men ledamöter från andra partier var för det mesta
hjälpsamma. Bara några uppträdde hånfullt mot oss.
Räddat grönområden
Hon placerades i arbetsmarknadsutskottet, men hennes stora intresse var
sårbarhetsfrågor. Där stod hon bakom många interpellationer
och motioner. Hon bidrog också till att de som i dag besöker
Hagaparken i Solna inte behöver passera genom en 70 meter lång
gångtunnel under motorvägen mot Uppsala utan kan gå över
en elegant bro.
Det uppnådde hon genom att kringgå en gammal överenskommelse
mellan Solna kommun och Vägverket. Anna Horn skrev till kungen. Hagaparken
är ju kunglig mark. Sedan var det inte tal om någon lång
gångtunnel. På mera ordinarie politiska vägar uppnådde
hon däremot att Djurgården och Hagaparken i Stockholms och
Solna kommuner blev Sveriges första nationalstadspark.
Erik Lindberg
