Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 48, 27 november 2015
Svensk militär alliansfrihet är rationell
Under kalla kriget förde Sverige en självvald neutralitetspolitik - alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Dess bärande element var militär alliansfrihet och denna politik fördes med konsekvens fram till 1991/1992.
Om vi hotades av krigsangrepp i vårt närområde skulle vi förklara oss neutrala. Misslyckades detta och vi utsattes för en regelrätt invasion, upphörde neutraliteten per definition och då skulle vi begära hjälp från västmaktshåll. Denna svenska säkerhetspolitik var tydlig under kalla kriget och väl förstådd i utlandet.
Sven Hirdman. (Foto: Frankie Fouganthin / wikimedia CC BY-SA 4.0)
Efter det kalla krigets slut har den traditionella neutralitets- och säkerhetspolitiken övergetts. Vi famlar med nya definitioner. Några är direkt dåliga, som den ensidiga svenska solidaritetsförklaringen: att vi förväntar oss utländsk hjälp eftersom vi har så små resurser, men trots det ska erbjuda andra länder militär hjälp. Omvärlden är inte särskilt imponerad.
Vi har minskat vårt försvar från 3 procent av BNP på 1980-talet till 1,1 procent på 2010-talet. Med det kalla krigets slut upphörde hotet från Sovjetuni-onen. Den vapenteknologiska utvecklingen hade också gjort det fasta svenska försvaret med bergsanläggningar, kustförsvar och krigsflygbaser omodernt. Allt detta kunde enkelt slås ut av konventionella precisionsvapen från långt håll. Och i globaliseringsyran avskaffades invasionsförsvaret och värnplikten.
Nu står vi, menar somliga, inför ett nytt säkerhetspolitiskt läge i och med Rysslands agerande i Ukraina, liksom de skärpta motsättningarna mellan Nato och Ryssland. Östersjön har nästan blivit ett innanhav för Nato tack vare de baltiska staternas och Polens medlemskap. Från att i decennier ha varit ett lågspänningsområde har Östersjön blivit ett högspänningsområde. Detta har lett till en häftig debatt om huruvida Sverige bör söka medlemskap i Nato.
Sveriges säkerhet skulle inte stärkas utan tvärtom försämras av ett medlemskap i Nato. Här är elva skäl varför:
1. Vårt 200-åriga alliansfria politik sedan 1814 har tjänat oss väl och varit ett gott stöd under första världskriget, andra världskriget och kalla kriget. Denna politik har starkt folkligt stöd. Det ska mycket till för att denna politik ska överges.
2. Ett Nato-medlemskap påverkar i fredstid den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöområdet negativt. Konfrontationsytorna mellan Ryssland och Nato kommer ännu närmare oss och medför incidenter och ökad spänning. Ett svenskt - och finskt - medlemskap skulle bidra till att öka spänningen. Detta ligger inte i Sveriges intresse.
3. Trots att Ryssland fört en aggressiv politik mot Ukraina är något ryskt anfall på Natos eller EU:s medlemsländer är inte sannolikt. Ukrainakonflikten har sin grund i Sovjetunionens upplösning.
4. I det osannolika fallet av krig i Europa skulle ett svenskt medlemskap i Nato innebära att vi omgående blir indragna, antingen från rysk eller från Natos sida. Vi skulle inte kunna hålla det svenska territoriet utanför. Medlemskap i Nato ger oss alltså inte ökad säkerhet.
5. Solidaritetsklausulerna är tvetydiga. Sverige har inga militära förpliktelser gentemot de baltiska staterna, deras skydd ligger i Nato-medlemskapen. Däremot är vi bundna av EU-fördragets politiska solidaritetsklausul att på sätt som vi finner lämpligt bistå andra EU-medlemmar som utsätts för aggression eller andra katastrofer. Ett isolerat anfall på Sverige ter sig å andra sidan som helt osannolikt och skulle utlösa reaktioner i hela västvärlden.
6. Ett särskilt dåligt argument för Nato-medlemskap är att vi genom "de små stegens politik" redan är så nära ett medlemskap att vi lika väl kan ta det sista steget. Ska vi gå med i Nato, ska det ske med öppna ögon och efter en bred nationell debatt och en folkomröstning.
7. Ett annat lika dåligt argument är att det svenska försvaret rustats ned så mycket att enda alternativet är att gå med i Nato. Organisationen kommer inte att betala för det rika Sveriges försvarsmakt, snarare kräva att vi höjer vår försvarsbudget från nuvarande 1,1 procent av BNP till Natos målsättning 2 procent. Det medför ökade försvarsutgifter från 45 till 85 miljarder.
8. Ett medlemskap i Nato strider mot en traditionell svensk antikärnvapenpolitik. Organisationen har möjlighet att använda kärnvapen.
9. Sverige och Finland har en likartad säkerhetspolitik inriktad på avspänning i Nordeuropa och normala relationer med Ryssland. Om både Sverige och Finland blir Nato-medlemmar innebär det för Ryssland en stor och ovälkommen förändring av det strategiska läget i Östersjöområdet.
10. Ett så avgörande beslut som ett Nato-medlemskap bör inte fattas under en säkerhetspolitisk kris såsom den mellan Ryssland, Ukraina och Nato. Tvärtom stärkte efterkrigstidens betydligt värre kriser uppslutningen kring vår militära alliansfrihet. Vi har Kubakrisen 1962; Sovjetunionens inmarscher i Ungern 1956; Tjeckoslovakien 1968 och Afghanistan 1979; samt hot om inmarsch i Polen 1981. USA:s anfall på Irak 2003 kan också nämnas. I alla dessa lägen har vi hållit fast vid vår politik.
11. Ett beslut om Nato-medlemskap är lika stort som beslutet om EU-medlemskap. Här är det ytterst sannolikt att Vänstern och Miljöpartiet kräver en folkomröstning och får med sig Socialdemokraterna; de borgerliga partierna skulle inte kunna motstå en sådan begäran. Natos krav är att ett land som vill bli medlem gör det med ett starkt stöd av sin befolkning. Ett övertygande positivt ja i en sådan folkomröstning ter sig under överskådlig tid som mycket små.
Om Sverige inte bör bli medlem i Nato, vad bör vi göra i stället?
Vi bör se om vår försvarsförmåga. Detta skulle göra det mer kostsamt att angripa Sverige, som trots allt inte har den största strategiska betydelsen vid ett krig i Europa. Vi bör också betänka att vår säkerhet vilar på att vi är fast förankrade i de nordiska, europeiska och västliga gemenskaperna.
Vi måste satsa på mer fredsskapande arbete och mer militär avspänning i vårt närområde, och mellan stormaktsblocken. För ett litet land som Sverige är säkerhetspolitik mer en fråga om utrikespolitik än om försvarspolitik. Genom en trovärdig och konsekvent säkerhetspolitik ska vi undvika att dra på oss ett stormaktsanfall. Därför är Nato-medlemskap en sådan dålig idé.