Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 47, 20 november 2015
Kampen för fred
En isande känsla går genom magen när det blir klart att statsministern sagt ja till krigsinsatser mot IS i Syrien och Irak. President Francois Hollande deklarerade redan på måndagen i franska parlamentet att landet var i krig, och han har bett alla europeiska länder att ställa upp. Sverige befinner sig alltså i ett regelrätt krig för första gången sedan 1809.
Ingvar von Malmborg.
Olika regeringsföreträdare kommer att försäkra oss om att så inte är fallet. Det är nödvändiga men tillfälliga åtgärder, striderna blir begränsade och inom en rimlig tid är allt förhoppningsvis över. Detta hör till rutinerna inför varje väpnad konflikt: med sådana löften försöker man lugna medborgarna. I realiteten vet ingen hur eller när detta slutar.
Därmed tar 200 år av fred slut. En framgångsrik och lycklig tid när detta lilla kalla land kunnat utvecklats på många sätt. Vi slapp två avskyvärda världskrig. Det förtroende som finns mellan många svenskar, och den atmosfär av tilltro som finns i många av våra samhällsfunktioner, är ett direkt resultat av den långa freden.
Naturligtvis kan man hävda att Europa är under attack. Varken Sverige eller Frankrike har bestämt agendan, vi måste försvara oss och inte mycket talar för att vårt land i framtiden kommer att skonas. Men erfarenheterna av att genast vilja bemöta våld med ännu mer våld är generellt sett ganska dåliga.
Efter attacken mot Twin Towers 2001 ropade president Bush högt på krig mot terrorn. Resultatet blev angreppen på Afghanistan och Irak, två krig som fortfarande inte är avslutade och en katastrof för alla inblandade. Våldet har inte minskat; tvärtom hämtar terrorismen sin näring ur denna olösta väpnade konflikt.
För de gröna måste kampen för freden alltid vara prioriterad. Inte passivt eller naivt, utan som aktiva och medvetna handlingar. Vi kan inte tänka bort terrorn utan måste realistiskt förstå att olika insatser är nödvändiga. Men det gäller att aldrig tappa perspektivet.
Atmosfären av tilltro är på väg att ersättas av ett kontrollsamhälle, vi kan uppfatta signalerna redan nu. Hur långt är vi beredda att låta det gå? Vad är en berättigad kontroll och vad är ett övergrepp? Och yttrandefriheten är aldrig förhandlingsbar.
Utan ett klart mål för freden, utan en tydlig föreställning om hur en kommande samhällsordning kan se ut i de länder dit bombplanen är på väg, är alla krigshandlingar meningslösa. Har Sverige ett sådant mål? En tydlig föreställning om vart vi är på väg? Om ingen annan formulerar fredens mål, blir det de grönas uppgift att göra det.