Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 38, 18 september 2015 Ljusglimtar efter Paris Det känns som i går. Hela världen skulle till Köpenhamn. Minns fotot där Angela Merkel och Barack Obama - och Fredrik Reinfeldt - sitter och ser rätt uppgivna ut. Själv hade jag glädjen att träffa biskop Desmund Tutu från Sydafrika som höll ett underbart tal om klimat och rättvisa. Att besvikelsen blev så stor under klimatmötet i Köpenhamn 2009 berodde delvis på orealistiskt högt uppskruvade förväntningar. Just den frågan har vi löst: Inför COP21 i Paris är det inte längre någon som tror att vi kommer lösa hela klimatfrågan och göra det på ett sätt så att världen blir mer rättvis. I dag är jag orolig för motsatsen - vi försöker göra alldeles för litet. Tiden rinner iväg och det ÄR bråttom. En frustrerande situation. Jag är övertygad om att det skulle kunna gå att, till ganska begränsad kostnad, lösa problemen. Samtidigt ser det mycket mörkt ut. Problemet ligger just inom mitt eget forskningsområde: hur ska man utforma styrmedel lokalt i varje land och internationellt - i form av avtal - för att lösa frågan om hållbar utveckling utan att förändra klimatet? I Köpenhamn hoppades många på ett klimatavtal som höll uppvärmningen under två grader och ett avtal som skulle bli "rättvist"; alltså skulle ge fattiga länder en större andel av det kvarvarande utrymmet. Tanken kunde motiveras utifrån rättviseskäl. Fattiga länder har större befolkning och har historiskt inte släppt ut så mycket, därför ska inte de behöva bära kostnaderna. Men också av praktiska skäl: hur ska vi annars få fattiga länder att gå med på ett avtal? De har ju en agenda där tillväxt har högsta prioritet i kampen mot fattigdom. Detta byggde på principen om Common But Differentiated Responsibilities (CBDR). Vilket betydde att rika industriländer skulle begränsa sina utsläpp mycket, men däremot inte länder som Kina. Principen är oacceptabel i USA där man ser att Kinas utsläpp ökar enormt och i absoluta tal är större än USA:s. Samtidigt sitter Kina som ägare till en ansenlig del av den amerikanska utlandsskulden. Jag har hört miljövänner i USA som uttalar sig hätskt om CBDR. De menar att den principen får kol-lobbyn med bröderna Koch i spetsen att gnugga händerna av förtjusning. Så länge CBDR dominerar internationell politik kommer ingen amerikansk administration att röra ett finger för ett amerikanskt deltagande. Inför Paris hoppas nu en del på att varje land själv ska sätta sina mål (INDC) utan samordning och kanske använda utslättsrättshandel. Sedan kunde man bara koppla ihop alla handelssystemen och så skulle man ha kringgått behovet av ett internationellt avtal. Detta är ett farligt missförstånd, eftersom alla svårigheter med klimatavtal kommer att återuppstå när man försöker länka samman utsläppsrättshandeln i alla länder. Detta kräver ju att man är överens om hur många rätter varje land ska ha. Ändå behövs ett internationellt pris på CO2 och det brådskar. Sverige har världens högsta koldioxid-skatt och vi borde göra mer för att berätta om den. Vad Sverige gör får bara betydelse som exempel - men ska det fungera som exempel måste vi berätta om hur bra det går! I de flesta länder förblir priset på koldioxid alldeles för lågt i förhållande till de miljö-, hälso- och samhällskostnader som förbränning av kol eller olja medför. I själva verket, inräknat fossila bränslens subventioner, är det globala genomsnittspriset faktiskt negativt! Bilden inför Paris är faktiskt mörk. Det finns dock ett hopp och det kommer från ny teknik och förnybar energi. Historiskt har vi sett kraftfulla kostnadsminskningar för både vind och framförallt solceller, främst på grund av att Tyskland varit tidiga investerare på efterfrågesidan och Kina drivit på utvecklingen på utbudssidan. Förnybart står i dag för närmare hälften av all el i Danmark och 15 procent i Tyskland. Solceller har fallit i kostnad med 99 procent på ett antal årtionden. Ändå kan det inte garanteras att ytterligare prisfall kommer snabbt nog för att hejda klimatförändringen. Det räcker dock inte med solceller. Det behövs fortfarande ett internationellt avtal och ett pris på koldioxid. Annars använder vi bara mer energi, både fossil och förnybar. Skillnaden är att om den förnybara energin får fortsätta att utvecklas några år till, då försvagas den fossila lobbyn så pass mycket att ett sådant internationellt avtal kommer att bli möjligt. |