Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 36, 4 september 2015
Faktarikt om vårt svenska lodjur
Lodjuret
Roger Bergström, Kjell Danell och Ingvar Svanberg
Atlantis Bokförlag
Det finns fyra lodjursarter i världen. Vårt lodjur (Lynx lynx) är det eurasiska, som finns i hela Eurasiens skogsbälte från Europa och ända bort till Stillahavskusten. I Nordamerika finns det rödlo och kanadalo. Här i Europa finns - fortfarande - den fjärde lodjursarten, den iberiska, världens mest hotade kattdjur, i några hundra exemplar i ett par områden i Spanien. Den fredades 1973 men fortsätter att minska i antal till följd av tjuvjakt och försämrade livsbetingelser.
I äldre tid trodde man att det fanns flera arter av lo i vårt land, och man talade om varglo, rävlo och kattlo. Härvid spelade individuella skillnader i färg och storlek in vid bedömningen, men modern DNA-teknik visar att det rör sig om ett enda släkte. Lodjuret tillhör vår ursprungsfauna och kom troligen hit snart efter inlandsisens försvinnande för cirka 10000 år sedan. Ben från lo har hittats bland boplatsmaterial daterat cirka 4000 före Kristus vid arkeologiska utgrävningar.
Lon är ett skyggt och undflyende djur som få människor har sett i sin naturliga miljö. Vår kunskap om denna "Nordens tiger" är därför ofullständig, och den är inte alls lika väldokumenterad som björn och varg. Den bristen får nu anses vara till stor del avhjälpt tack vare en ny faktarik och högintressant bok. I Lodjuret ger tolv forskare och specialister en beskrivning av lodjuret ur olika aspekter. Ett par kapitel ägnas åt världens lodjur och deras biologi i historisk belysning, ett tredje om möten med lodjur i fakta och fiktion, ett fjärde om fångst och jakt, ett femte om lodjur i dagens Sverige, varvid den aktuella rovdjursdebatten behandlas. Liksom åtgärder för att bevara en vild lodjursstam i Sverige.
Lodjuret var för inte så länge sedan i princip utrotat från hela södra rikshalvan, men har till följd av periodvist fredande och jaktrestriktioner återhämtat sig. Den är dock fortfarande hårt tillbakaträngd. I årets rödlista från Artdatabanken beskrivs lon som "sårbar", vilket dock är en förbättring, då den 2010 beskrevs som "nära hotad".
Vad som ger boken extra bredd och djup är några kapitel med etnobiologiskt perspektiv, det vill säga lodjurets roll i människors uppfattningar och i äldre folktro, i geografiska namn (svenska och samiska), lon i konst och litteratur och lon i fångenskap. I det sistnämnda kapitlet beskrivs tama lodjur som hållits som husdjur. "Fångna loar äro de trevligaste av alla kattdjur", intygar exempelvis den tyske zoologen Alfred Brehm (1829- 1884).
Filmaren Arne Sucksdorff fick som gymnasist ta hand om en av Skansens lodjursungar. Sucksdorff berättar att den blev större och grannare än något av Skansens talrika lodjur, och att den var trogen som en hund och "det var fullkomligt tamt och brukade följa mig på mina strövtåg i skogarna".
I och med den vackra och rikt illustrerade boken Lodjuret är nu också den tredje arten av våra fyra stora rovdjur väl dokumenterad till glädje för alla som intresserar sig för djur och natur och följer den aktuella rovdjursdebatten. Återstår alltså järven, men enligt uppgift planeras en bok även om detta rovdjur. Vi ser fram emot den releasen.