Lustresor i dagens Österbotten

Att turista i egen näromgivning kan vara mycket givande. Den insikten präglar boken Österbottniska lustresor från Scriptum förlag i Vasa i Svensk-Finland. Boken har underrubriken "Upptäcktsresande i eget landskap" och den ger i 25 avsnitt en variationsrik, informativ och underhållande bild av dagens Österbotten.

Båda herrarna har vid sidan om tidningsarbetet varit aktiva också i andra sammanhang. Herrgård har gett ut flera fotoböcker om fasta fornminnen i Österbotten, medan Nygård har varit aktiv inom den fristående lokalhistoriska gruppen Närkultur-Malax och redigerat flera av deras intressanta böcker.

Bakgrunden till denna bok är en idé som kläcktes inom projektet Brösttoner, Kultur-Österbotten. De ville göra en nyutgåva av klassikern Österbottnisk lustresa av J.J.Huldén, Läktar-Jakob kallad. Denna skulle kompletteras med en nutida resa genom landskapet.

J.J. Huldéns bok kom ut 1941 medan Finland befann sig i ett nytt krig med Sovjetunionen. Därför hamnade hans bok då i skymundan. Ändå har den kommit att betraktas som en klassiker, men också något av en "doldis". Författardatabasen Brösttoner frågade Nygård och Herrgård om de kunde tänka sig uppdraget som författare respektive fotograf. De tackade ja, men kom snart underfund med att det var klokare att göra en egen, separat bok fristående från den Huldénska. Teamet Nygård-Herrgård var helt klart de rätta personerna att genomföra ett sådant projekt.

De inleder sina lustresor vårvintern 2011 och reser runt till sensommaren 2014. I välmatade kapitel beskriver de resorna tvärs igenom svenska Österbotten med en avstickare till Kyrolandet. I den första historien "Bakom mörkret glittrar glädjen" påminns vi om en 50 år gammal flygolycka. Den 3 januari 1961 störtade ett passagerarplan i skogen norr om Kvevlax och 25 människor omkom. I januari 2011 lägger en delegation ner kransar vid katastrofplatsen, och våra resenärer är närvarande.

De fortsätter sedan färden och följer årets gång: "Vi svingar oss upp på årscykeln, stampar igång i januari och trampar oss fram till december". Bertel Nygårds underfundiga träffsäkra formuleringar känns igen från hans texter i Vasabladet.

Mikael Herrgårds fotografier borgar för en hög kvalitet på illustrationerna, där hans djupgående intresse för österbottnisk förhistoria kommer väl till pass. Fotografierna ger både väsentlig dokumentation och är estetiskt tilltalande.

Kultur- och konstliv presenteras i många olika former. Teaterlivet i landskapet, både det professionella på Wasa Teater och den livliga amatörteatern, med både revyer och sommarteater, skildras i särskilda kapitel. Sommarteaterscenen Närpes Teaters senaste satsning Du Wida Wackra Wilda Wäst uppmärksammas stort. Det är värdefullt med tanke på att dess författare och regissör, eldsjälen Peter Snickars, i skrivande stund somnat in efter en längre tids sjukdom; en stor förlust för det österbottniska kulturlivet.

"Silfverberget" (Hopeavuori) i Ylistaro, dit resan mot Imola har fortsatt. Vägen är densamma som fotografens släkt färdades på under 1800-talet och i början av 1900-talet. Vid Silverberget togs malm upp till Orisbergs järnbruk. Berggrunden vid gruvhål och grustag är sällsamt vacker. Bilden från en vattenfylld grusgrop visualiserar bergets mineralhalt; det röda är järnhydroxid och det blågröna en djupare liggande manganmineral. Bilden är monterad i en ram som består av ett bildutsnitt från det blottade berget.

Svenska Österbotten är som känt museernas förlovade land och ett flertal sådana får besök av lustresenärerna. Ibland är det fabriker som återuppstått som museer som cigarrlådefabriken i Nybränn, som snart blir museum. Men Nanoq i Jakobstad, Skolmuseet i Munsala, Mortes på Björkö och Kvarkens båtmuseum i Malax uppmärksammas också som de rikt varierade, särpräglade museimiljöer de är.

Två avsnitt, som återfinns invid varann centralt i boken, har jag särskilt fäst mig vid. Det första är också lite musealt, nämligen kapitlet "Runkalendrar, tryor och solkors", som blir en spännande etnologisk djupdykning i gammal österbottnisk kultur.

En trya är en snidad träask för förvaring, för det mesta med snidade runtecken och ålderdomliga symbolfigurer som solkors. Tryan användes för en effektiv, torr förvaring av elddon som fnöske under "fälan"; de ofta långvariga sälfångstfärder som män från framför allt Korsnäs och Malax företog. Torrt fnöske var av nöden då eld skulle uppgöras ute på Bottenvikens isar. Museiintendenten Erkki Salminen hittar till lustresenärernas förtjusning flera tryor i Österbottens museums lager. Herrgårds fotografier fångar de spännande och vackra träaskarna i närbild.

Det andra avsnittet heter "Matjord är det vackraste ord vi har", där rubriken i sig är en vacker och tankeväckande formulering. Resenärernas besök hos Mats och Pauliina Holmqvist på deras ekologiska jordbruk i Linnusperä, Karleby blir lika tankeväckande som orden. Makaras inspirerande kamp mot "asfalteringen" av vår odlingsmark, och därmed utarmningen av kulturlandskapet, väcker resenärernas och läsarnas beundran. Mats försöker också rädda skogsmiljöer och restaurerar gamla ängar. Här liksom i de flesta avsnitt möter vi människor mitt i sitt arbete; och samtidigt knyter man an till historia och tradition.

Naturlandskapet med växter och djur står i fokus i flera kapitel. De besöker Benvik gård: världsresenären, ostindiefararen och superkargören Peter Johan Bladhs ståtliga karolinergård från 1776 utanför Kaskö i Närpes. Där bor idag ett annat par miljökämpar: Anette Norrgrann och Klas-Göran Nylund. De lyfter fram nyttoaspekten hos våra inte alltid uppskattade vilda växter, som exempelvis nässlan. Paret strävar att bevara den vilda floran runt gården, där många växter har anor från Bladhs tid.

Lustresenärerna tar sig också flera gånger ut i Österbottens skärgård, ett världsnaturarv som "hela världen ärvde" med Nygårds ord. Vi möter fiskare mitt uppe i sin gärning. Men också fornminnesengagerade männi-skor som letar fram tomtningar, ryssugnar och jungfrudanser ute på öarna. Författaren och fotografen besöker i kunniga guiders sällskap bland annat Valsöarna i Björkö skärgård. Precis som den röda fyren, byggd under det århundrade som Finland ingick i ryska kejsardömet, har ön eller öarna en intressant historia.

Jungfrudansen på Domarkobban i Sideby är ordentligt byggd med nedgrävda stenar i sandmark. Sommaren 2011 rensade Kurt Gullberg och Anders Storteir bort gräs och kråkris och här betraktar de stolta sitt resulat.

I många kapitel skildras livfullt hur gamla seder lever vidare ännu idag. Ett exempel är Storvarvet på Björkö, ett upptåg som går av stapeln på fettisdagen. Det är ett mer än sekelgammalt upptåg där maskerade bybor springer runt mellan gårdarna på ön och enligt gammal sed ska trakteras i stugorna. Nutid och historisk tid möts här, liksom i de flesta av bokens "resor", på ett fascinerande och intresseväckande sätt.

Boken inger mig stark lust att göra egna lustresor i detta landskap, att gå på egna upptäcktsfärder. Så mycket finns att upptäcka och njuta av i Svensk-Finland.

Min förhoppning är att boken väcker intresse också i Sverige för detta landskap. Den får fungera som en inspirerande guide. Allt som allt ger Österbottniska lustresor en mycket njutbar skildring av människor och sevärdheter, framför allt på landsbygden i Österbotten. Bokens tilltalande utformning gör den till en klassisk så kallad vardagsrumsbok, ett verk som kan ligga framme som ett vackert föremål.