Påtår med Moa Martinson

Ingredienserna är dessa - fyra trubadurer (Åsa Bällsten, Isabell Dahlberg, Maja Heurling och Mats Källblad, den sistnämnde nyligen aktuell med seriealbumet Hundra år i samma klass), som på var sitt håll skrivit sånger baserade på Moa Martinsons texter, träffas i författarens sörmländska torp. Där spelar de in en skiva vid namn Påtår hos Moa Martinson.

Konceptet känns helt lysande i mina ögon. Svensk arbetarlitteratur i allmänhet och Moa Martinson i synnerhet är ju det finaste den svenska kulturen frambringat (i dag är det ytterligt svårt att tänka sig att någon, som Moa, skulle lyckas ta plats i offentligheten utan generationsdjupa rötter däri).

Kopplingen känns samtidigt självklar. Folk trallar friskt i Moas böcker, och hon har ofta inspirerat till musikalitet på de mest oväntade håll (i programmet till ett gammalt evenemang hos Sällskapet Moas Vänner kan man till exempel läsa att "Horace Engdahl underhåller med dragspelsmusik").

Så vad är det för musik detta begåvade gäng har spelat in? Vispop, skulle jag säga, proggig vispop som stundtals erinrar om en annan östgöte med Stockholmsdialekt, nämligen Lars Winnerbäck. Men här är det, som Maja Heurling sjunger i sin starka barnsängsballad, Ansiktet mot jorden och inte solen i ögonen.

Över huvud taget är det några av Moas viktigaste temata som här förvandlats till visor. Barnets oförställda undran inför världen och "de stora" (vackrast i Isabell Dahlbergs countrydoftande Allting börjar om), systerskapets kraft i en värld där män är snusande och supande orcher, galghumorn på samhällets botten, solidariteten med de sämst ställda (här vill jag särskilt nämna Åsa Bällstens dramatiska och evigt aktuella Ögonblicksbild), vikten av att som kvinna höja sin röst för att höras och sluta skämmas ...

Och så kaffet. Varför finns det så få svenska sånger om kaffe? Den enda jag kan dra mig till minnes är Eddie Meduzas Då tar jag mig en kôpp, som dock kan misstänkas för bristande seriositet. Så icke Mats Källblads Kaffetår, en genuint varm lovsång till denna tillvarons mörkrostade silverkant. Soundet är rent och avskalat, utan konstigheter.

Det här är ingen kampskiva. Några strejkbrytare må svischa förbi i horisonten, och ordet "proletär" må fraseras med minst lika mycket välbehag som någonsin Knutna Nävar. Ingen kommer dock att, efter väl förrättad lyssning, anlägga attentat mot bemanningsföretag och porrbutiker tillsammans med sina tre kumpaner i den nyss grundade Moa Martinson-brigaden.

Den röda tråden är något annat, som kanske är minst lika viktigt, nämligen människovärdets okränkbarhet och styrkan i den enkla gemenskapen människor emellan, för vilken de fyra samspelande och samkörande trubadurerna närmast kan ses som en symbol. Jag vet inte många skivor som besjunger dessa värden, och resultatet är synnerligen njutbart.

Martin Jernberg

Tweeta Share