Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 45, 5 november 2014
Brist på tankearbete i MP
Grön filosofi - Tankar kring en ny ideologi
Michael Moon
Arkiv förlag
Miljöpartiet har etablerat sig väl i politiken och få lyfte på ögonbrynen när Sveriges gröna nu fick sina första ministerposter. Vi kan sannolikt räkna med ökat tryck i miljöfrågan men får vi också ett annat ideologiskt inflytande i svensk politik? Förmodligen inte blir svaret efter att ha läst Michael Moons Grön filosofi - Tankar kring en ny ideologi. Han menar att den politik som genererat parlamentariska framgångar lämnat ett ideologiskt och intellektuellt tomrum efter sig i partiet.
Michael Moon, fil dr i humanekologi, har en lång historia i miljörörelsen och var med och startade Miljöpartiet 1981. Han arbetade en tid med partiets internutbildning men kallar sig numera fristående debattör.
Med boken får vi en historisk orientering och en grön kanon - från Rosseau till Arne Naess. Olika gröna perspektiv förklaras; som survivalism, socialekologi, ekofeminism och humanekologi, och vi får veta hur olika grupperingar förhåller sig till modernitet, vetenskap och maktutövning. Målet är att i en digital modell på michaelsmoon.wordpress.com ge en heltäckande bild av miljö- och alternativrörelsens olika grenar.
Den gröna ideologin - om det ens finns en sådan - är inget fulländat tankebygge påpekar Michael Moon. Det saknas bland annat klassanalys och effektiva maktstrategier. Ihop med detta hänger också en annan brist; en ekonomisk analys som når bortom det rådande ekonomiska systemet.
Det är grön fortbildning i rasande fart men lättfattligt och väldisponerat. Boken är också ett inlägg i debatten. Michael Moon anser att Miljöpartiet saknar teoretisk förankring och att de flesta aktiva är alltför praktiskt inriktade: "obenägna att ägna alltför mycket av sin tid åt abstraktioner". Civilisationskritiken har till stor del lämnats därhän och miljörörelsen och de djupgröna rösterna har förlorat sitt fönster in i politiken.
Långt ifrån alla miljövänner känner ens till den gröna rörelsens djupt samhällskritiska dimension, utan ser detta som förlegad vänsterpolitik, menar Michael Moon. Det tycks finnas en rädsla att "slå split" och i stället betonas de gemensamma ståndpunkterna men "ett tassande runt ideologins heta gröt gör ingenting för att skapa någon klarhet, tvärtom".
Michael Moon beskriver tre övergripande inriktningar utifrån synen på det moderna samhället; ekomodernism, ekologisk postmodernism och ekologisk pre-modernism. De två sistnämnda är kritiska till det moderna projektet, men från olika utgångspunkter. Dessvärre stämplas de alla som "fundisar" (fundamentalister) som inom partiet ställs mot "realos". Destruktivt och missvisande anser författaren.
I bokens andra hälft förtydligas den gröna ideologins innehåll och det handlar bland annat om frigörelse från den västerländska tendensen att dela upp verkligheten i motsatspar och hålla den ena högre än den andra. Det kan vara natur/kultur, struktur/process, rationellt/känslomässigt, kvinnligt/manligt eller fakta/värderingar, som är det motsatspar Michael Moon fokuserar på mest; det är problematiskt att vi ens tror att en sådan uppdelning är görbar. Vi måste i stället förstå samspelet och använda oss av det han kallar kunskapsrelaterade värderingar, för att överbrygga gapet mellan teori och praktik.
Inte höger, inte vänster utan rakt fram - en gammal slogan som i nya varianter används av miljöpartister som inte vill positionera sig ideologiskt. Michael Moons bok ger en bild av vad detta rakt fram kan vara, och hur en ökad insikt i det gröna tankegodset kan leda till en mer effektiv miljöpolitik.