Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 43, 24 oktober 2014
Antiatom-läger i Tyskland:
Inte en lugn minut för atomindustrin
"Lägg ner på direkten - annars smäller det. Begrips?" står det på en banderoll på antiatomlägret i Kiel. På en annan står "Atomkraft är dödligt." Jag vet alltså att jag har hamnat rätt när jag kommer ner på den äng där ett tältläger är på väg att byggas upp för att människor under en vecka i augusti ska kunna mötas och göra motstånd mot kärnkraft.
Protest framför ett Hamnområde i Hamburg, där radioaktiv frakt lossas från båtar. På banderollen står: "Stoppa alla kärntekniska anläggningar i världen."
Det tyska kärnkraftsmotståndet är känt. Blockerade tåg, protestaktioner och massdemonstrationer har under många år hållit frågan levande, och 2011 kom beskedet: Tyskland stänger alla sina kärnkraftverk till 2022. De tyska aktivisterna tänker dock inte lägga ner sitt kampanjande. Även om reaktorerna stängs, finns det inga planer på att stänga uranfabriken i Gronau, där uranhexaflourid anrikas, eller anläggningen i Lingen, som producerar bränslestavar. När Tyskland slutar producera kärnkraftsel kommer dessa anläggningar istället att producera för export. Tyskland tänker alltså fortsätta vara en viktig aktör på den globala atommarknaden. Det finns ingen anledning att ge upp motståndet.
Mellan den 9 och den 16 augusti i år arrangerades därför ett antiatomcamp, ett tältläger för kärnkraftsmotstånd, nära staden Kiel. Ett 60-tal deltagare var där för att lyssna på föredrag, delta i workshops, diskutera och göra aktioner. Utmärkt veganmat serverades, och det fanns torrtoaletter och solvärmda duschar. En kväll var det en konsert med ett gatumusikband, vilket gav det hela en touch av festival, men med en politisk dimension. Vi var fyra aktivister ur den svenska antikärnkraftsrörelsen som reste till Kiel för att knyta internationella kontakter, lära oss av aktivism och aktivister i andra länder, utbyta tips och erfarenheter och umgås med likasinnade.
Transportled för radioaktivt
Lägret arrangerades på en äng strax intill Kielkanalen som går mellan Kiel vid Östersjön och floden Elbes mynning vid Brunsbüttel vid Nordsjön, och där väldigt många radioaktiva transporter sker. Så ofta som en gång i veckan kör fraktbåtar med uranmalm och annat radioaktivt material genom kanalen. Målet är för det mesta Hamburg, som är en av världens viktigaste omlastningsplatser för kärnkraftrelaterat material. Även Östersjön är livligt trafikerad med radioaktiva substanser.
- Oavsett om det sker via båt över världshaven, via tåg genom halva Europa eller via lastbil genom städer och byar, så är varje transport förenad med otaliga risker. Vi kräver inte bara ett förbud mot transporter av radioaktiva substanser, utan även ett stopp för den civila och den militära kärnkraften i hela världen, säger en av arrangörerna.
En aktivist på kajen/strandpromenaden i Kiel. Många av stadens invånare är okunniga om de radioaktiva transporterna som går genom deras stad.
Kontaminerade hav
Under veckan arrangerades föreläsningar och workshops om allt ifrån radioaktiva transporter och urananrikning till andra miljöfrågor (till exempel fracking och Vattenfalls planer på nya kolgruvor), olika samhällsfrågor och civil olydnad. Ett internationellt inslag fokuserade på kärnkraftsrelaterade faror i Östersjöregionen. Östersjön är världens mest radioaktivt kontaminerade hav. Det beror på att de utsläpp som hamnar i Östersjön stannar där på grund av det väldigt låga utbytet av vatten med Atlanten. Regionen drabbades hårt av nedfallen efter Tjernobyl, men är även utsatt för reguljära utsläpp av radioaktivitet från bland annat svenska Studsvik och de svenska kärnkraftverken. Motstånd finns: Nätverket Nuclear Heritage Network driver projekt som försöker samordna motståndet i de olika länderna runt Östersjön. De sammanställer lokala och internationella händelser, anordnar möten, gör ett nyhetsbrev, underhåller en mejlinglista, skapar och sprider material och underlättar samarbeten mellan länder.
Utsläpp i Östersjön
I Östhammars kommun, drygt 100 km norr om Stockholm och beläget intill Östersjön, planeras ett slutförvar för det svenska använda kärnbränslet. Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) planerar att sänka ner högradioaktivt avfall, inneslutet i kopparkapslar, 500 meter ner i urberget nära kärnkraftverket Forsmark. Även här finns naturligtvis en risk att något läcker ut i havet. Inom ramen för sina informationsinsatser hade SKB bett elever på sista året på Bruksgymnasiet i Gimo att göra teater på temat kärnavfall och slutförvar. Teaterpjäsen, som visades i vintras, skulle ta upp både positiva och negativa aspekter av kärnkraft och avfall, vilket den också gjorde. Ändå resulterade den i att några personer ur klassen blev starka motståndare till kärnkraft.
- Det blir automatiskt så när man sätter sig in i ämnet och förstår vad kärnkraft egentligen handlar om, säger en av eleverna, som nu deltog i antiatomlägret i Kiel, och där höll ett föredrag om teaterpjäsen och situationen i Östhammar.
Den svenska situationen skiljer sig från den i Tyskland i det att det inte finns något fastlagt datum för avveckling, men också i det att motståndet är på en betydligt lägre nivå. Tack vare de färgglada och delvis extrema aktionerna, där de flesta sker med ickevåld, och som lett till och fortfarande återkommande leder till rubriker i media, är de flesta tyskar mycket medvetna om kärnkraftens risker. Allmänheten i Sverige upplever vi däremot som mer okunniga och svåra att engagera. Något som förvånar tyskarna är det svaga motståndet som finns mot det planerade slutförvaret i Forsmark, Östhammars kommun. De flesta i lokalbefolkningen i Östhammar ser positivt på slutförvaret, då det förväntas leda till arbetsplatser och inkomster till kommunen.
I Tyskland har slutförvarsfrågan varit het under lång tid. Till slutförvarsplatsen Gorleben har kärnavfall transporterats i flera år, och varje gång har detta åtföljts av massiva protestaktioner och blockader. De tyska åhörarna var väldigt chockade att höra om det blygsamma motståndet i Sverige. Att det kan vara en sådan skillnad mellan länder!
- Det är konstigt för oss att uppleva en så här stark motståndsrörelse. Hemma i Östhammar vågar nästan ingen protestera mot slutförvaret. Tyskarna kunde knappast tro att det var sant, säger en av de svenska deltagarna.
Demonstration på vattnet. Vattenvägarna i Kiel är starkt trafikerade med radioaktiva substanser.
Stena Line transporterar
Kärnkraft är en internationell affärsverksamhet. Från Hamburgs hamn, där båtar med uranmalm lägger till, fraktas denna via tåg till Malvési i södra Frankrike, där Europas enda industriella konversionsanläggning står. Därifrån körs materialet sedan till anrikningsanläggningar i olika länder, till exempel till Gronau i norra Tyskland. Från anrikningsanläggningarna transporteras det anrikade bränslet sedan vidare, bland annat till bränslefabriken i svenska Västerås.
Det sker följaktligen väldigt många radioaktiva transporter genom hela Europa. Man vill gärna tro att dessa transporter sker på ett kontrollerat sätt och avskilt från människor. På campet fick vi dock lära oss att det svenska rederiet Stena Line regelbundet transporterar radioaktivt material på sina lastbils- och personfärjor. Detta visste de nordtyska aktivisterna eftersom de helt enkelt brukade räkna de containrar som bar den obligatoriska märkningen för radioaktivitet. Jag har själv åkt med Stena Lines båtar, och nu försökte jag föreställa mig att det kanske fanns material till kärnbränsle som åkte med då utan att jag visste om det - en hisnande tanke. Jag fick genast i uppgift att översätta ett flygblad till svenska, som vi sedan delade ut till Stena Lines passagerare på kajen i Kiel under en av de efterföljande aktionsdagarna. Det fanns en stark önskan från de nordtyska aktivisterna att samarbeta med oss likasinnade i Sverige. Kärnkraftsindustrin arbetar internationellt. Varför skulle inte motståndsrörelsen göra det?
Handlingskraft och fantasi
De flesta deltagarna på antiatomcampet var relativt unga. Ingen hade lust att sitta och deppa över hur hemsk världen är, utan här var det handling som gällde. Några av campets höjdpunkter var de praktiskt inriktade aktionsdagarna. Vid dessa tillfällen var det upp till deltagarna själva att hitta på, planera och genomföra upptåg som på något sätt kunde rikta uppmärksamheten på kärnkraftsproblematiken och särskilt på radioaktiva transporter. Det kunde handla om allt från att dela ut flygblad på stan i Kiel eller sätta upp banderoller på tågstationens tak, till att symboliskt ockupera ministeriet för energiomställning eller, genom en "civil inspektion," promenera in på Hamburgs avspärrade hamnområde och räkna containrar med uran. Handlingskraften var förbluffande, likaså fantasin med vilken olika aktioner hittades på. Den genomgående trenden var humor, och att hela tiden komma på ett nytt ställe, eller ett nytt sätt att "störa" verksamheten som polisen eller de kärnkraftsrelaterade företagen inte hade räknat med, och som samtidigt lockade fram skratt och sympati hos allmänheten. Vad sägs om att sätta upp satiriska affischer på oväntade platser eller göra gatuteater?
Antiatomlägret fokuserade på att stoppa kärnkraftsrelaterade transporter.
Målade urancontainrar
- En gång smög vi oss fram till ett par urancontainrar och målade dem i glada färger. Det finns många sätt att strö sand i maskineriet för kärnkraftsindustrin, berättar en tysk aktivist. Vi ger dem inte en lugn minut!
Tågblockader är också vanligt förekommande. När aktivister lyckas förhindra eller försena avgången av ett tåg med radioaktiva substanser, innebär det praktiska problem för atomindustrin. Men framförallt väcks allmänhetens uppmärksamhet kring dessa farliga transporter. Varje sådan tydlig och synlig aktion föregås alltid av mycket arbete, både innan och efter. Några dagar innan lägret skulle en fraktbåt med uranmalm från St. Petersburg åka genom Kielkanalen för vidare färd mot Hamburg. Sannolikt på grund av aktivisternas rykte valde båten just den här gången dock att åka den 800 km långa omvägen över Skagerrak och Kattegat norr om Danmark, istället för att ta Kielkanalen. Detta, plus att det stod en polisbil utanför lägrets område nästan hela tiden, tydde på att aktivisterna togs på allvar och att myndigheterna räknade med att vad som helst kunde hända. Att båten tog vägen runt Skagen firades naturligtvis som en framgång. Sedan fortsatte man dock att bevaka båtens väg, denna gång med fokus på när den gick i hamn i Hamburg. Här måste containrarna lastas om till tåg. Den nya planen från en aktivistgrupp blev att blockera detta tåg, strax innan det lämnade hamnen för vidare färd mot Frankrike. Gruppen höll sig i beredskap i flera dagar och iakttog båten, tåget och hamnterminalen med hjälp av bland annat informanter på plats. Men ingenting hände. Kanske väntade tåget tills lägret var förbi. Först då var det nämligen till slut redo att köra ut från hamnområdet. Förseningen hjälpte dock inte. Några aktivister var fortfarande i beredskap. De lyckades kedja sig fast både framför och bakom tåget strax innan det skulle avgå och försena det med fyra timmar.
Katt och råtta-lek
Förutom massdemonstrationer mot kärnkraft och för en omställning till förnybar energi ("Energiwende"), så har det tyska kärnkraftsmotståndet präglats av just denna katt-och-råtta-lek mellan kärnbränsle- eller kärnavfallstransporter, antikärnkraftsaktivister och polisen. Aktivisterna spionerar på tågen, försöker räkna ut när tågen ska avgå och vilken sträcka de ska åka. Detta måste naturligtvis ske i hemlighet, eftersom polisen, som ska säkerställa att transporterna kan ske, har ett intresse av att veta var eventuella blockader planeras och förhindra dessa. Aktivisterna jagar uran- och kärnavfallstågen och polisen jagar aktivisterna. Det hela åtföljs av press, som följaktligen förföljer alla tre. Detta spektakel är på samma gång allvarligt och underhållande och når stor publik på TV och i tidningar.
Industrins svaga punkt
Transporterna förblir en av kärnkraftsindustrins svagaste punkter. Även om murar, staket och övervakning skyddar de kärntekniska anläggningarna, så kan så mycket skydd aldrig uppbådas vid varje transport av radioaktiva material. De är inte skyddade mot terrorangrepp eller personer som har mindre fredliga syften än antikärnkraftsaktivisterna. Därför stod transporterna i centrum för den här sommarens antiatomläger. Nästa år kanske det handlar om urananrikning eller avfallshantering, eller något annat. Det saknas inte problempunkter inom den kärntekniska mega-industrin, och därmed saknas inte arbete för aktivisterna. Vi lämnar lägret med en känsla av allvar, för det är en allvarlig fråga, blandat med hoppfullhet. Gemensamt går det att uppnå väldigt mycket.