Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 19, 9 maj 2014 Djurskyddslag med modifikation F
öljande har hänt en bonde, drygt 60 år, inte tidigare åtalad. Händelsen är styrkt med skriftlig dokumentation: Vid en flytt av sin lilla grupp (ett 10-tal djur) av den utrotningshotade lantrasen fjällkon, sommaren 2012, hade en kviga i flocken slitit sig loss innan han hunnit få av den grimman. Bonden gjorde sedan otaliga försök att fånga in henne och få av henne grimman, men trots försöken blev hon gående några dagar med grimman på. Detta ledde till ett besök av länsstyrelsens djurskyddshandläggare, som beordrade en omedelbar lösning på problemet. Bonden skaffade hjälp och tog in hela flocken i ladugården och där lyckades han få av grimman, som det då visade sig hade gett skavsår på nos och i nacke. Han kontaktade en av sina närmaste grannar, som är veterinär, vilken mera symboliskt, för att visa handlingskraft skrev ut en salva att smörja på. Skavsåren var strax läkta och saken borde, sakligt sett, därmed vara löst. Men länsstyrelsen i Västra Götaland väckte åtal för händelsen. Bonden gruvade sig naturligtvis för att behöva schavottera i tingsrätten och erbjöds då av åklagaren en förenklad lösning på problemet. Ett strafföreläggande med ett bötesbelopp på 3000 kronor. Skriv bara på detta och betala böterna så är saken ur världen sedan, var budskapet. Det gjorde bonden, omedveten om vad det kunde få för konsekvenser eftersom åtalet enbart var rubricerat "djurplågeri". Normalt brukar åtal för vanvård av djur rubriceras "djurplågeri alternativt brott mot djurskyddslagen", även om det rör sig om verkligt grova fall där det handlar om drivor av döda djur. Och där bötesbeloppet i sådana fall inte alltid blir högre än 3000 kronor som i det här ärendet. Om bonden i det här "grimmafallet" hade låtit saken gå upp i tingsrätten är det inte osannolikt att han till och med hade blivit frikänd eller möjligen blivit dömd för brott mot djurskyddslagen. Bonden visste inte att jordbruksminister Margareta Winberg (S) år 2003 infört en bestämmelse som säger att den som döms för djurplågeri automatiskt ska beläggas med djurförbud. Dock med det undantaget att det är sannolikt att det som förorsakat domen för djurplågeri inte kommer att upprepas. Denne bonde har haft nötkreatur sedan han var 17 år, alltså i över 40 år, och något liknande som denna olyckshändelse med grimman har aldrig tidigare inträffat hos honom. Alltså: Skriv på strafföreläggandet och betala 3000 kronor i böter så är saken ur världen sedan. Men det var inte sant. Ett år senare, 2013, blev han bestraffad en gång till (dubbelbestraffning?) av länsstyrelsen, som gav honom djurförbud, grundat på Margareta Winbergs lag om att en djurplågeridom automatiskt ska ge djurförbud. Dock med ovan beskrivet undantag. Med hjälp av en jurist har bonden överklagat djurförbudet, men sådana processer tar tid, och då finns det ytterligare en paragraf (§ 74) i djurskyddslagen som säger att ett förbud ska gälla även om det överklagas. Sunt förnuft borde säga alla att den lagen bara är avsedd att tillämpas i akutsituationer. Men länsstyrelsen ansåg sig i det här fallet inte kunna invänta utgången av processen, vilken, utan att försöka föregripa domslutet, rimligen borde fria bonden från den här dubbelbestraffningen, inte minst med tanke på undantaget i Margareta Winbergs lag från 2003 - om risken för ett upprepande är liten. Den 28 april i år trädde djurförbudet i kraft. Fram tills dess hade bonden på alla sätt försökt att få sin lilla väl samtrimmade flock med fantastiskt fina utrotningshotade, nu högdräktiga fjällkor, placerade hos någon som vore villig att sälja tillbaka den till honom när han fått sitt djurförbud hävt. Detta hade dock ännu inte lyckats den 28 april. Och i sin förtvivlan över risken att få sina djur avlivade på gården av länsstyrelsen och skickade till destruktion, en tradition som etablerades just i Bohuslän 1999 med "skotten i Ljungskile", så tvingades han sälja djuren för ett riktigt skambud till en kreaturshandlare. Bonden fick bara litet mer per ko än vad länsstyrelsens kontrollanter debiterar i timmen (800 kronor/timme), kostnader som han naturligtvis också har debiterats. Ännu några av de ytterst få återstående fjällkorna i landet är därmed på väg mot ättestupan. Med benäget bistånd av den myndighet som i media brukar oroa sig för att betesdjuren försvinner från det "öppna landskapet". Kadaverdisciplin, i ordets rätta bemärkelse, tycks råda, när det gäller svenskt djurskydd. |