Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 24, 14 juni 2013 "Vad vi äter spelar roll" K
unskap är ma(k)t, menade arrangörerna till den andra årgången av Vegoforum på Arbetarnas Bildningsförbund i Stockholm. Initiativet till ett forum togs förra året av just ABF Stockholm, Köttfri måndag, Svensk mat- och miljöinformation, med flera. Bland årets utställare återfanns bland andra Djurens Rätt, Gröna kassen, Vegologi, Djurrättsalliansen, det Gröna apoteket, Effekt och Klimataktion. Förutom de vanliga stamkunderna som nutritionister och näringsfysiologer, veganer och studenter, djurrätts- och klimataktivister, halv- och heltidspolitiker så var där ett par otippade deltagare i år, som en nationalekonom och en musikfestival. Skatt på kött - hur skulle det funka? frågade sig Sarah Säll, doktorand vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, och forskade snart på hur en köttskatt skulle kunna prissätta utsläppen från svensk produktion. Ett ur nationalekonomiskt perspektiv mycket effektivt styrmedel, enligt Säll. Som det ser ut i dag så äter svensken mer och mer, ja alldeles för mycket kött - 460-738 ton/år, en ökning med 60 procent på 20 år. Samma konsument betalar samtidigt för lite för det på grund av statssubventioner. Säll har ställt kostnader för utsläpp i Östersjön jämte en nötskatt, i så fall skulle en kossa kosta tusen sinom tusen kronor mer att handha. En slutlig konsumtionsskatt skulle hamna på 24 kronor per kilo nöt, att jämföra med en krona per kilo bönor. Nöt har en 100 gånger större CO2-ekvivalent än böna. Tyvärr skulle inte skatten slå jämnt över inkomstgrupperna. Fattigare hushåll handlar i stort lika mycket animalieprodukter som de rikare, medan inkomstskillnaderna fortfarande är stora. Det totala pluset i statskassan skulle landa på 10-15 miljarder om året. Säll tror definitivt på en köttskatt inom tio år och berättade att det börjar röra på sig, att både LRF och Jordbruksverket har visat intresse för hennes forskning. Andra nationalekonomiska tips från Säll var att sänka momsen på frukt och grönt och utveckla kollektivtrafiken. Om bönornas undergörande egenskaper och varför baljväxter är veg(etari)anernas bästa vänner föreläste näringsfysiologen Camilla Gard, engagerad inom Baljväxtakademin. I Sandlersalen satt Jonas Paulsson, initiativtagare till Köttfri måndag i Sverige, ledamot i Klimataktion, kommunalpolitiker för MP och utsedd till Årets miljöhjälte 2011 i WWF:s/Min planets omröstning, och talade om djurindustrins destruktiva inverkan på klimatet. Paulsson var snart inbegripen i ett intressant samtal om året som gått tillsammans med två arrangörer från Way Out West, den göteborgska musikfestivalen som förra året, liksom i år igen, visade "branschen" vägen och blev en köttfri zon, likt de arenor där sångaren Morrisey uppträder. Medan Köttfri måndag har fortsatt sitt lyckosamma arbete för fler köttfria dagar ibland allmänhet och i offentlig verksamhet. Men de mötte motstånd dagen före forumet i en debattartikel (Miljömagasinet 24/5). Tyvärr krockade det samtalet med den minst lika intressanta frågan hur vi konfronterar köttnormen politiskt. Förre EU-parlamentarikern och Djurens Rätt-reportern, numera V:s riksdagsledamot och talesperson i miljö-och djurpolitiska frågor Jens Holm blev utfrågad av arrangörsankaret Toivo Jokkala. Frågorna löd: mycket är känt om animalieindustrins destruktiva konsekvenser, varför händer inte mer på politisk nivå; är det ens möjligt att minska köttkonsumtionen genom politiska beslut; går det att vinna över djurindustrin? Länge har det ansetts vara en privatsak vad vi äter, hur vi bor och reser; men så som läget är just nu kan det inte längre fortgå så, menade Holm. I dag subventioneras animalieproduktionen, efter EU-direktiv, kolossalt mycket. Så snart en baisse - som efter en sjuka eller ett virus - kan skönjas på marknaden så pumpar EU in abnorma summor för att liksom återställa "kundens förtroende för varan". Holm hade tre snabba förslag på problemet: 1) cellbehandlat kött; 2) inköpen till den offentliga sektorn; 3) implementera en köttskatt. Med emfas hävdade han, i likhet med Säll, att åtgärder måste ske på det strukturella, politiska planet och inte på det individuella, personliga. Visst, vad och hur vi äter spelar förstås roll, men det är ändå politikens uppgift att slutligen lösa ekvationen, avslutade Holm sitt anförande. |