Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 22, 31 maj 2013
Blygsam diplomat som räddade tusentals
Han kallades Den Svarta nejlikan och fick en av Norges högsta utmärkelser efter andra världskriget. En aristokrat var han, alltid oklanderligt klädd, artig och orädd. "Adelskap förpliktigar", det visste han men inte att han skulle bli behandlad som "klassförrädare". Men medan Raul Wallenberg blev berömd för sina insatser är Harald Edelstam nästan bortglömd.
Salvador Allende-huset i Havanna.
Född för hundra år sedan (17/3 1913) var Harald Edelstam en adelsman och överklass och han gjorde en diplomatisk karriär som passade ståndet, men han tog tidigt ställning för behövande och underprivilegierade. En föreställning om fascismen fick han redan på en av sina första poster som var Rom under Mussolini. Nästa placering var som konsul i Berlin från 1941. Där fick han kännedom om koncentrationslägren. På ett möte i Publicistklubben i februari 1974 berättade Edelstam om tiden i Berlin: "... på en legation som var ljumt antinazistisk. Långa judeköer vädjade om hjälp att undgå koncentrationslägren men Sverige gjorde ingenting. Jag kände mig upprörd över detta. Judarna fördes i tiotusental till koncentrationslägren. Om lägrens existens var Berlinlegationen medveten. Det fanns också handlingar som styrkte den saken i UD:s arkiv, men de utrensades efter kriget." "Många judar kom till legationen och begärde ett skydd vi inte kunde ge. Då försökte jag gömma dem för några dagar i min bostad. Men det var väldigt riskabelt. Gestapo fanns ju överallt."
Samtidigt som han var med och skötte det neutrala Sveriges förbindelser med stormakten Tyskland knöt han kontakter med antinazister. En av ledarna i Kreisaugruppen, Helmuth von Moltke, blev han personlig vän med. Det var samma grupp som utförde attentatsförsöket mot Hitler i juli 1944, då en bomb placerades under hans sammanträdesbord.
Motstånd i Oslo
Från Berlin blev han förflyttad till Norge, som från 1941 var ockuperat av tyskarna. Alltmedan han uppehöll de officiella och diplomatiska förbindelserna med nazisterna för att ge ett sken av samarbete hade han ett nära samarbete med motståndsrörelsen. Nazisterna var smickrade av att han bjöd hem dem på fester men de visste inte att norska motståndsmän var gömda i gäststugan. På natten tog han dem i sin bil till svenska gränsen, eller så förmedlade han kontakten till det nät av kurirer och vägvisare som skötte en omfattande flyktingtrafik. På det sättet räddade han tusentals norrmän. En del var norska judar som skulle förts till koncentrationsläger.
Hans mest omtalade bedrift under tiden i Oslo var hans räddning av en grupp studenter undan Gestapo. Studenterna hade tagit sin tillflykt till den svenska kyrkan, som var omringad av SS-soldater. Han lyckades utverka att åldringar och barn skulle få fri lejd. När soldaterna stormade kyrkan fanns ingen kvar att anhålla. Edelstam hade klätt ut studenterna till haltande åldringar.
Det var under tiden i Norge som Harald Edelstam förärades hedersnamnet Svarta nejlikan med en anspelning till romanhjälten "Röda nejlikan". Det var en ädling som räddade dödsdömda aristokrater undan galgen när franska revolutionen hade urartat till terror. Till yttermera visso var romanen inspirerad av svensken Axel von Fersens försök att rädda den franska kungafamiljen med Marie Antoinette undan giljotinen.
Edelstams arbetsmetoder var illa sedda på UD i Stockholm. Där hade han inga vänner. Han blev till och med trakasserad av kollegorna. Vid hemkomsten från Oslo blev han avsatt och placerad i ett kyffe med uppgiften att rätta de andras reseräkningar. Ett år senare avtackades han däremot av sina inflytelserika norska vänner och förlänades den prestigefyllda S:t Olav-orden. Det bidrog till att han fick upprättelse och blev utrikesminister Östen Undéns privatsekreterare.
Regim och opposition
På sextiotalet placerades han i Guatemala. Det landet blev det första experimentet att utrota vänstern och gerillan i Latinamerika. Det förstod Edelstam och han var beredd på vad som skulle följa i Chile och andra länder i USA:s "bakgård". Axel Edelstam, yngre bror och även han diplomat, har berättat att "Harald sökte sig till oppositionen och försökte att vara ett stöd för dem som kämpade mot regimen. Men samtidigt hade han goda relationer med regimen. De flesta människor blir ganska smickrade av att bli bjuden till en ambassad. Så han tillämpade den strategi som han utarbetat redan i Oslo, nämligen att han hade goda kontakter med regimen, samtidigt som han arbetade för oppositionen."
I Chile blev han tillsatt som ambassadör 1972. Han kunde följa hur landet destabiliserades, saboterades och hur den demokratiskt valda regimen störtades 11 september 1973. Kuppmakarna ledda av Pinochet satte igång en systematisk förföljelse av alla som varit knutna till presidenten Salvador Allende och försökt att bygga ett nytt, demokratiskt och jämlikt samhälle. Det var deras brott i den fascistiska militärens ögon. Men Edelstam förklarade: "De som de/fascisterna/ kallar terrorister betraktar jag som frihetskämpar".
Belägrad ambassad
Efter kuppen bröt Pinochetjuntan de diplomatiska förbindelserna med Kuba och den kubanska ambassaden omringades av militär som förberedde sig på att storma den. Den svenska ambassaden låg bara ett par kvarter bort och Edelstam bestämde sig tillsammans med förstasekreteraren att bege sig till grannarna och hissa den svenska flaggan. På det sättet kunde de rädda kubanerna och fick också utrymme för flera flyktingar som sökte skydd. Under stor dramatik lyckades han eskortera kubanerna ur Chile.
Regimens fångar föstes ihop på Nationalstadion där de utsattes för brutala förhör och tortyr eller avrättades. Edelstam begav sig dit nästan dagligen med sin svarta Mercedes, i en oklanderlig, svart kostym. Hans stiliga gestalt imponerade på de mödrar, fäder, barn och syskon som bönföll honom att ge upplysningar om sina anhöriga. Tack vare sin officersutbildning i ungdomen visste han hur man skulle bete sig mot soldater. Med mod och list kunde han få ut många i livet från stadion. Vid ett tillfälle organiserade han en grupp ambassadörer för att rädda fyrtio uruguayaner från att avrättas. De lyckades, men den officer som blivit lurad att gå med på fritagningen sköts nästa dag.
I en annan, smått otrolig incident lyckades han övertala en befälhavare att låta en sårad, efterlyst kvinna bli förd till sjukhus för en akut operation. Likväl blev hon arresterad på sjukhuset. Då störtade Edelstam dit och hindrade tillsammans med kollegor att kvinnan blev bortförd. De höll fast i sjuksängen. Det kom till ett handgemäng med soldaterna. Inte förrän en vild kapten satt pistolen mot Edelstams huvud och skulle till att skjuta släppte han taget om sjuksängen. Dagen efter förklarade juntan honom icke önskvärd.
Dessa händelser kan ses dramatiskt återgivna i filmen "Svarta nejlikan" av Åsa Faringer och Ulf Hultberg.
En solidarisk ambassadör
Enligt en artikel i Svenska dagbladet 17 mars i år "kom det ... som en befrielse /för UD/ att Edelstam förklarades som persona non grata och utvisades av den chilenska militärregimen". När hans plan landade i Stockholm togs Edelstam emot som en hjälte men mera av chilenare än av sina egna landsmän.
Han ångrade inte att han brutit mot konventioner och reglementen. "Om liv är i fara och du kan göra något för att hjälpa ska du aldrig gömma dig bakom din diplomatiska status", sade han vid ett tillfälle och fortsatte att avslöja och kritisera Pinochetregimen. Han företog till och med en turné till universitet och människorättsorganisationer i USA och berättade om sina erfarenheter. Men helt nyligen har det kommit fram, tack vare WikiLeaks, att USA-ambassaden i Stockholm hade fått försäkringar från sina källor i Sverige att Edelstam inte skulle gå in på USA:s aktiva medhjälp till fascistkuppen.
Han inte bara skyddade chilenare som förföljdes av regimen utan kritiserade också samma regim öppet och försökte sprida kunskaper om dess brott och övergrepp. Sådant ingick egentligen inte i en ambassadörs uppgifter. Statsminister Olof Palme gav dock sitt stöd, och Lisbeth Palme har vittnat om hur Edelstam upprepade gånger ringde hem till paret och talade med maken för att få hans godkännande. Palmes sympati för Edelstam syns tydligt i en nygjord film om honom.
Isabel Allende, författarinnan som är släkt med den störtade presidenten, har berättat att hennes familj efter flykten från Chile, uppehöll täta kontakter med Edelstam, eftersom han fortsatte med solidaritetsverksamheten och avslöjandena om fascistregimens övergrepp. "Han var mycket älskvärd och enormt blygsam". Hon mindes hur Edelstam marscherade i täten på begravningståget för poeten Pablo Neruda några få dagar efter kuppen. Militär kantade vägen och siktade på de förbipasserande med osäkrade vapen.
Tålde inte orättvisa
Efter hemkomsten fortsatte Edelstam med sitt solidaritetsarbete. Han engagerade sig i Chilekommittén och Amnesty international. Vid ett tillfälle var han med på ett program i Kalifornien där Joan Baez uppträdde. Hon frågade honom varför han engagerat sig så mycket för Chiles sak och i hennes memoarer kan man läsa svaret: "Det är enkelt. Jag har aldrig kunnat tolerera orättvisa."
Edelstam dog 1989 några månader innan den chilenske diktatorn Pinochet förlorade det enda folkliga valet under sin regeringstid som varade i sexton år. Visserligen har 11 september kommit att förknippas med de två raserade tornen i New York och såväl Pinochetregimens terror som protesterna och motståndet mot den har utplånats ur det allmänna medvetandet, men likväl är vi några som vill påminna om Edelstams handlande i Chile för fyrtio år sedan och samtidigt varna för nya fascistiska katastrofer.
"En klassisk filmhjälte"
Isabel Allende har i en intervju 2007 berättat att "Edelstam var den mest kända diplomaten i Chile och en av de få som vågade opponera sig mot militärregimen. Alla diplomater hade immunitet men det var bara Edelstam som utnyttjade den. ... Han var som en klassisk filmhjälte: okonventionell, modig och utmanande. ... Han ingav hopp åt många. ... Han förtjänar verkligen ett officiellt erkännande som en av våra hjältar, och jag hoppas att en dag få se hans staty i Santiago".
Som det politiska läget ser ut idag kan det verka avlägset även om en sal i Chiles utrikesdepartement bär Edelstams namn. I Sverige finns det inga planer på något officiellt erkännande. Det gör det, å andra sidan i Kuba. Där vill den statliga organisationen för solidaritet med Afrika, Asien och Latinamerika, OSPAAAL i samarbete med Svensk-Kubanska Föreningen och Latinamerikagrupperna sätta upp ett minnesmärke i Salvador Allende-huset.
Gábor Tiroler samordnar nätverket Medicinare för Kuba. Huvudsaklig källa till artikeln är boken "Svarta nejlikan" av Mats Fors. Mer information om insamlingen till minnesmärket finns på latinamerikagrupperna.se/edelstamprojektet och kan också fås från g.tiroler@gmail.com.