Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 38, 21 september 2012
En kritiker ute i kylan
Sven Anér är en av landets mest erfarna journalister och efter ett långt yrkesliv är han fortfarande aktiv. Bo Alvberger har besökt honom för ett samtal om journalistik, hans karriär och de frågor som mest kommit att förknippas med hans namn.
"Där drar jag mig inte för att skriva exakt vad jag menar," säger Sven Anér om sin blogg.
Att tala om massmedia som den tredje statsmakten kan verka ganska blåögt i en tid då det är underhållning som gäller och medierna ofta tjänstgör som statens förlängda arm och tycks ha blivit en del av etablissemanget. Trots detta finns det journalister som Sven Anér som utmanar makten och inte tvekar att sätta pennspetsen på just de fläckar som smärtar mest. Men hur ser han på möjligheterna för en radikalt kritisk journalist att leva på sitt skrivande?
- Jag har valt ämnen som inte är särskilt populära och jag kan absolut inte leva på mina artiklar eller mina böcker. Det får bli ett sidoknäck. Jag känner knappast till någon annan heller som har lyckats. Gunnar Wall har försökt men han blev tvungen att arbeta som vårdare på sjukhus. Det är en intressant fråga. Om man vill ha fullständig täckning för en radikal journalist då får man ha statligt stöd och då blir det ju rundgång. Nej, det går nog inte.
På frågan om hur han ser på yttrandefriheten framhåller Sven Anér att han för egen del inte har något att klaga på. Tvärtom hade han gärna sett att någon öppet angripit honom för vad han skrivit. Han framstår som ett levande skolexempel på repressiv tolerans. Hur den fun-gerar i detalj skulle vara värt en undersökning som också kunde visa varför blotta namnet "Sven Anér" på landets redaktioner - inklusive traditionellt oppositionella Arbetaren - framkallar rysningar och utropet "Nej tack!".
Väldig omvälvningstid
Hur skulle du vilja beskriva förändringarna inom massmedia under det senaste halvseklet?
- Om jag jämför med Dagens Nyheter, där jag jobbade 1948 - 62, tycker jag att nöjesdelen, bio och teater, är alldeles överdimensionerad. När det gäller den rena nyhetsbevakningen var vi bättre på den tiden, genom en korrektare bedömning av nyheterna. Den ytliga journalistiken låg redan då på kvällstidningarna.
De stora morgontidningarna avstod från ytlig journalistik, typ kändishysteri. Sven Anér menar att Reinfeldts skilsmässa hade noterats, inte mer. Filmstjärnors graviditeter hade de hoppat över.
- Tidningen, särskilt papperstidningen, håller på att bli ointressant för yngre generationer och försvinner väl helt inom några tiotal år. Det är jag ganska övertygad om. Vi sitter i en väldig omvälvningstid just nu.
Passade till reportage
När du i din ungdom skulle välja yrke hade du en ovanligt bred akademisk utbildning. Vad var det som lockade dig att bli journalist?
- Det började med att min far som var en relativt stor affärsman och bankdirektör tog för givet att jag också skulle bli stor affärsman, en vansinnig felbedömning som han borde ha sett själv. Men på den tiden resonerade man inte med sina föräldrar som i dag. Så jag tvingades in på Handelshögskolan i Stockholm så tidigt som 1940 då jag bara var 19 år.
Den unge Sven trivdes inte på sin väg in i affärsvärlden och det tidiga 40-talets militärtjänst kom nog som ett tacksamt avbrott. Återföreningen med handelsstudierna skedde inte i glädjens tecken och snart var Sven Anér på rymmen i Lund där han stannade i ett år och läste till en filosofie kandidatexamen.
När så småningom både kandidat- och handelsexamen var klara råkade det stå en annons i DN om att man sökte en ekonomisk reporter, "gärna med någon examen".
- Jag sökte tjänsten och kom in på tidningen utan att vara särskilt skrivkunnig eller ens skrivlysten. Efter några månader märkte man att jag passade bättre för allmänt reportage. Jag gled över från handelsavdelningen som var mycket liten, ibland bara 11?2 spalt. Så snart jag kommit över till allmänna redaktion enkände jag att jag trivdes och tyckte nog att det här var mitt liv. Jag blev en av de aktivaste reportrarna på den tidens DN, om jag får säga det själv.
Sven Anér med makan Lena Melin Anér och den gemensamt författade "CIAO Australia."
Inget politiskt tryck
Vilken utbildning hade dina kolleger på den tiden?
- Sprucken fil. kand., brukar man säga. Ett par akademiska år hade många, inte alla. En del kom från fackföreningsrörelsen med folkhögskola som bakgrund och på ledarredaktionen var högre akademiska examina tämligen vanliga.
Du gick över till TV, ett medium som står närmare makten. Märktes det i riktlinjer eller anvisningar?
- Jag var på samhällsredaktionen så där borde man ha märkt det. Nej, något politiskt tryck förekom inte. Vi fick arbeta väldigt självständigt.
- Jag kan gå in redan här och berätta att jag hade problem med mitt privata liv för jag var alldeles för törstig, på ren svenska. Det var det som så småningom ledde till att jag 1980 kopplade av och drack min sista grogg. I efterhand är jag övertygad om att mitt arbete på DN, på TV och som frilans fram till 1980 hade kunnat göras mycket bättre. Jag kom till en livsgräns i samband med skilsmässa och så vidare - modell 1A. Och i dag för jag ett helt annat och lämpligare liv. Det blev Sturm und Drang och sedan Lugna gatan.
Textstopp och censur
Du blev vårt lands första utrikeskorrespondent med fast placering i Sovjetunionen. Vad tyckte du om arbetsförhållandena?
- De var besvärliga. Eftersom jag inte passade för något så stort som utrikeskorrespondent - jag kände det så - så överdrev jag säkert svårigheterna. Men det var censur och vi lämnade in alla våra manus till en censur som var förklädd till allmän telegrafstation. Efter en kvart fick vi tillbaka dem med den underliga känslan att de var smutsiga. Det var som om någon läst ens kärleksbrev.
Hände det att texter stoppades?
- Ja, men inte särskilt ofta. En god vän till mig, Sacha Simon, som arbetade för Le Figaro, blev utkastad för något som han skrivit men egentligen var det kanske bara en politisk markering man ville göra mot Frankrike.
Bildandet av Miljöpartiet
När miljöpartiet bildades i september 1981 hade det redan i ungefär ett år funnits en aktionsgrupp i Stockholm. Den som ville bli medlem eller få information kunde ringa ett nummer som gick till Sven Anérs kontor på Smålandsgatan 9. Där satt Gunnar Weinberg och hade en del av utrymmet till sitt förfogande som det blivande partiets första kansli.
Du gjorde en viktig insats för bildandet av miljöpartiet. Hur hamnade du där?
- En viktig insats, det är jag inte alls säker på. Det får stå för dig.
Gunnar Weinberg påpekar det i boken "Nu kommer miljöpartiet!" och Per Gahrton har skrivit att du "definitivt hör till partibildningens nyckelfigurer". Även senare åkte du ofta ut i landet och talade på miljöpartistiska möten.
- Det var så enkelt att jag var fri att hämta. Jag hade haft ett vilset årtionde på 70-talet och var ganska le av att inte ha något jobb. Gahrtons upprop lockade mig. Vi var 15 stycken som kom till Per Gahrtons lilla lägenhet i Hammarbyhöjden i Stockholm. Lena var också med denna stiftelsedag. Vi undertecknade ett gemensamt papper men det var väl ingen som trodde att partiet skulle få den betydelse det har i dag, inte ens att de skulle komma in i riksdagen. Jag säger "de", för jag kan numera inte identifiera mig med partiet. Miljödelen uppskattar jag men resten kan jag inte analysera.
- Jag frågar mig ofta vad det var som gjorde att miljöpartiet lyckades kravla sig över fyraprocentsspärren och nu är Sveriges tredje parti. Det är naturligtvis miljöengagemanget som gått hem hos så många trots att de stora tidningarna visar så lite intresse för miljöfrågorna. Ta till exempel dagens hot mot Vättern som man bara kunnat läsa om i Miljömagasinet.
Sven Anér på turné för Miljöpartiet i Värnamo 1985 med drickbuljong i ryggen.
Palmemord och kärnkraft
Tidigare i år gav Sven Anér ut sin 25:e bok: "Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme". Hälften av författarskapet har ägnats palmemordet men det började med kärnkraften. 1977 kom "Kärnkraft på lerfötter" och tio år framåt stod kärnkraften i fokus och belystes ur olika aspekter i åtta böcker. Den sista handlade om Tjernobylolyckan i april 1986, en månad efter mordet på Olof Palme. Anér var redan engagerad i problemen kring strålningen från datorernas bildskärmar och så grep kärnkraftskatastrofen tag i honom. Mycket tid gick åt till att avslöja politikers och statstjänstemäns lögnaktiga bortförklaringar: "Det är inte farligt - och det kan inte hända här!". Resultatet blev den lilla boken "Tjernobyl och Sverige". Först på senhösten väcktes Sven Anérs nyfikenhet på palmesaken.
- Det var Lars Krantz, min kollega från TV, som över en kopp kaffe på Lidingö Värdshus berättade för mig att det var något skit med palmeutredningen. Det var inte allmänt känt då. Från oktober 1986 gick jag in med hull och hår i palmeärendet och blev nog den mest frenetiske kritikern - och den mest bortsopade. Sedan dess har mitt liv förlöpt i kompisskap med denna fantastiska historia där förnekandet av all polisinblandning i mitt sinne har kommit att dominera över själva mordet. Jag ser omvälvningen av rättsstaten som viktigare än själva händelsen vid Dekorima. Heder och ära har försvunnit.
Sanningen om Estonia
Vid sidan av TV-reportern Lars Borgnäs är Sven Anér den svenske journalist som mest konsekvent sökt sanningen bakom landets värsta sjökatastrof någonsin då 852 människor gick under, varav 501 svenskar. Återigen har det handlat om att bringa klarhet i det som dolts av myndigheternas dimridåer. 2004 kom "Estonia sprängdes" vars titel markerar författarens ståndpunkt. Han har också försökt väcka intresse för det tiotal män och kvinnor ur den estniska besättningen som bevisligen räddades men sedan spårlöst försvann. Fakta om denna mörka historia har bakats in i den i övrigt skönlitterära "Mayday" som 2004 skrevs tillsammans med hustrun Lena.
Dina avslöjanden i samband med palmemordet och estoniakatastrofen har fått den svenska överheten att kring din person skapa förhållanden som bara kan karaktäriseras som yrkesförbud. Hur ser du själv på din situation?
- Jo, jag instämmer: Berufsverbot, yrkesförbud, som vi inte har som begrepp i svensk lag. Om man ber en myndighet om besked på konkreta punkter och som svar bara får: "Sekretess råder!", fast man skulle kunna lämna korrekta uppgifter utan att bryta mot något lagrum, då innebär det i praktiken yrkesförbud. Man kan inte i längden skriva i tomrum, man måste ha tuggmotstånd från motparten. Det får jag inte. Man skulle kunna tänka sig att jag som onekligen rutinerad journalist skulle kunna få uppdrag som frilansskribent. Det får jag inte heller.
- Min blogg har jag förstås men där möter jag bara människor som är bundna till IT-världen. De för inte sina tankar vidare i tidningar utan allt ligger kvar i en egen nebulosa. Men det är viktigt ändå och där drar jag mig inte för att skriva exakt vad jag menar. Jag har sällan lagt hämsko på mig. Men det är något visst som sitter kvar från 1948 i att få se sin egen text i tryck. Det är viktigt för ens självtillit. Nu får jag klara mig utan - men det är ett jävla roligt yrke!