Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 31, 3 augusti 2012
Tio år efter inbördeskriget: Reportage från Angola del II
Kultur och bröd för dagen
Invånarna i Angola håller på att bygga upp sitt land efter inbördeskriget (se MM 29). Gunilla Winberg har träffat konstnären Marcela Costa som driver ett eget galleri. Marcela vill utbilda och stärka människor i deras kulturella identitet.
Skulptur av deltagare i en av de många kurser som Marcela Costa arrangerar.Marcela Costa är en kvinna med okuvlig energi, textilkonstnär, utbildad i Sverige i mitten av 1980-talet och före detta parlamentsledamot.
Numera har hon ett eget galleri, Celamar på Ilha de Cabo i Luanda och har lyckats utveckla det till ett mångkulturellt centrum med ett par fasta utställningar per år, som speglar den rika flora av konstnärliga talanger som finns i Angola. En eftermiddag får jag möjlighet att samtala med henne medan palmerna rör sig lojt i den 30-gradiga värmen och havet några hundra meter bort tillfälligt lagt sig till ro. Hon berättar om sin situation i dagens Angola, som konstnär, galleriägare och medborgare. - Framför allt är jag lycklig som medborgare i ett land som nu äntligen lever i fred och frihet efter ett långt inbördeskrig. Var och en kan nu tänka vad man vill och välja sin egen väg. Jag är också lycklig som mor, eftersom jag lyckats ge mina fyra barn en bra utbildning. Som företagare är jag också nöjd. Liksom de flesta angolanska kvinnor försöker jag förverkliga mina planer. I mitt fall är det en ständig kamp för att söka sponsorer till mina utställningar. Hon berättar att hon ibland kan få statligt projektstöd, men aldrig ett generellt utbetalat kulturstöd. Projektstödet är ofta ett minimistöd, som gör att hon får kämpa hårt för att genomföra sina planer. Men hon uppfattar det inte som att hon som kvinna har svårare att komma i närheten av maktens kassakista. Hon har aldrig känt sig diskriminerad på det sättet. Hon har heller aldrig väntat sig något stöd utan har själv med hårt arbete och försakelse erövrat namnet Marcela Costa och vad det står för i dag.Mental återuppbyggnad
Som kulturagent har hon också tagit på sig rollen att arbeta för den mentala återuppbyggnaden av landet genom att utbilda och ge människor tillgång till sina kulturella särdrag. Det är en del av det viktiga medvetandegörande som ständigt pågår på hennes galleri.
Hon tror inte att kvinnliga konstnärer idag har det svårare än sina manliga kollegor att bli socialt accepterade som yrkesverksamma personer. De flesta av dagens kvinnor är yrkesverksamma och bidrar därför aktivt till familjens ekonomi, menar Marcela Costa. Den gamla rollen som förtryckt hemmafru är inte längre aktuell och med skapandet av lagar mot diskriminering och hustrumisshandel kan man till exempel gå till domstol med våldsverkande män. Kvinnor kan också numera lättare få en fördelaktig skilsmässa. Tidigare tilldömdes mannen ofta både barnen och alla gemensamma ägodelar.
Marcela Costa för en evig kamp för att söka sponsorer till utställningarna.Två yrken
Vad gäller framtiden som konstnär och företagare hoppas hon hinna med att skapa några egna verk då och då. Tyvärr måste hon i allmänhet sälja dem omedelbart för att betala sina utgifter. En positiv sak är att det finns större intresse för att köpa konst nu hos företagare och institutioner.
- Jag skulle gärna vilja sätta igång med keramiktillverkning. Jag har redan all utrustning utom en brännugn, men de är dyra. Jag vill också ta upp undervisningen i vävning igen, eftersom det är en gammal tradition här i landet. Att arrangera utställningar för att lyfta fram nya konstnärer, vore roligt att göra, också att anordna poesi- och teaterkvällar, men allt kostar pengar. En glädjande sak är att det snart kommer en mecenatlag vilket innebär att företagare får skattelättnader om de ger bidrag till ideell verksamhet. Det ska förhoppningsvis få företagare att bli mer spendersamma. - Jag brukar säga till "mina" konstnärer att de helst bör skaffa sig två yrken. Ett som de kan leva av. Det kan vara vad som helst som ger dem bröd för dagen, och så det konstnärliga yrket, som knappast kan föda dem, men ger tillfredsställelse och utvecklar deras skaparlust, tillägger Marcela Costa.Förebilder
Slutligen berättar hon lite om den grupp trumslagande flickor, Percussão Celamar, som hon startat. Hon sökte upp flickor med olika typer av problem från de fattigare förorterna. Detta var i samband med den årliga utställningen Arte Mulher, som hon har varje år i mars, då bara kvinnliga konstnärer deltar. - Jag ville ha med några flickor som utövade en annan konstart. Dessutom är det ytterst ovanligt med kvinnliga trumslagare.
Under två år fick de lära sig spela av en skicklig manlig trumslagare och har nu funnits som grupp i sju år. De har framträtt i många sammanhang både i Angola och på andra håll i världen. Siktet är nu inställt på Världsutställningen i Söul i Sydkorea i juni. - Jag är glad över att ha kunnat ge en grupp unga flickor möjlighet att utveckla sitt kunnande inom en för kvinnor så ovanlig konstart som slagverk. De i sin tur har nu blivit förebilder för andra unga flickor och visat att man genom hårt arbete kan utveckla sina talanger till något som man både kan leva för och av, avslutar Marcela Costa.Läs mer om Angola i veckans nummer av Miljömagasinet!
Se även första delen av reportaget.