Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 11, 19 mars 2010 Monarki/Republik i Sverige del 2: Svenska Kungahuset under lupp Att den svenska monarkin används som ett verktyg av mediaapparaten är ingen nyhet. Bo Alvberger berättar vidare om detta fenomen och om denna ibland provocerande symbios. (Se även: första delen i serien) Vad är det för väsen på planen? Vad ljuder på torget för skrin? Det är bara republikanen Efter Gustaf V:s död 1950 höll statsminister Tage Erlander (s) ett hyllningstal om den bortgångne i radio. Det provocerade Stig Dagerman till att skriva en skarpt satirisk dikt ur vilken ovanstående rader är hämtade, diktens snällaste, faktiskt. I sin ungdom hade Erlander - mellan 1946 och 1969 både statsminister och partiledare - propagerat för republik men i samband med att det i en socialdemokratisk motion från Nancy Andersson och ett fyrtiotal andra partikamrater på 1960-talet begärdes en utredning i frågan förklarade Erlander: Visst är jag republikan men därmed inte sagt att jag vill ha republik. Vid den tiden hade kritiken mot partiets högerglidning börjat växa och olika grepp togs för att bemöta den. Particentralen initierade studiecirklar på temat "Förvalta eller förändra?". Det är inte bekant om deltagarna gick bet på frågan eller om de fann det typiskt socialdemokratiska svaret: "Både - och"! Det är också så man har hanterat monarkin. Den har förändrats för att fortsatt kunna förvaltas. Symbol för nationen Hur detta har gått till skildrar statsvetaren Cecilia Åse i sin bok "Monarkins makt" med underrubriken "Nationell gemenskap i svensk demokrati". Författaren analyserar förloppet på det politiskt-konstitutionella planet och visar hur det nya konceptet etablerats i massmedia. Det nationella behovet av gemenskap och enhet ställs mot demokratins anda av kamp och antagonism. I och med 1974 års författning saknar kungen reell politisk makt. Han lyfts upp över demokratin och görs till symbol för nationen. Kungafamiljen blir ett identifikationsobjekt för alla familjer bortom demokratins och vardagens split och strävan. Min poäng är alltså att samtidigt som man avpolitiserar monarkin och skapar en apolitisk statschef stärker man monarkin som en nationell symbol. Under 1900-talets första hälft var det radion som fördjupade den nationella gemenskapskänslan. TV och andra medier har sedan utvidgat sin roll som monarkistiska aktörer med alltfler stora och spektakulära arrangemang som direktsända nobelfester, melodifestivaler, olympiader och kungliga evenemang. Jag vill hävda att man skulle kunna tala om ett nationellt kontrakt som upprättar nation och enighet som en förutsättning för demokrati och oenighet. Det nationella kontraktet är en överenskommelse om att vi är överens. Det är en försäkran om att det bortom våra meningsmotsättningar och olikheter finns en samsyn. Problemet är att denna samsyn inte är öppen för politisk diskussion eftersom den i sig själv är en förutsättning för den politiska diskussionen, skriver Åse. Cementering av statsskicket Trots att kungahuset under vissa perioder råkade i vanrykte och trots att det i årtionden fanns en riksdagsmajoritet för republik ledde utvecklingen under 1900-talet till en cementering av statsskicket. Cecilia Åse framhåller början av 1970-talet som en tidpunkt då det hade varit möjligt att avskaffa monarkin, då det fanns en öppning, det som statsvetarna kallar "a window of opportunity": Men med facit i hand kan man säga att förändringen i så fall skulle ha fått ske i mellanrummet mellan respekten för "gamle kungen" och glädjen över "den vackraste drottningen på Sveriges tron". Som kartläggning av det konstitutionella läget och mediernas bild av kungahuset - till stora delar Bernadottefamiljens egen - har Cecilia Åses bok stora förtjänster. De förväntningar som titeln "Monarkins makt" väcker, infrias däremot inte. Här hade säkert andra infallsvinklar än den rent statsvetenskapliga kunnat föra vidare. Frågan om i vems intresse kungahuset agerar, vem som "äger" kungahuset, ställs aldrig. Ingen undersökning görs av den roll som kungens stab av rådgivare spelar och deras koppling till det politiska etablissemanget och vissa särintressen. I januari 2010 besökte kungaparet Brasilien för att understödja ett Sverigebaserat företags försäljning av stridsflygplan trots att en majoritet av svenskarna är emot all vapenexport. Ett besök i Brasilien hade istället kunnat utnyttjas för en insats i arbetet för att bevara Amazonas. Det är angeläget för att hejda klimatförändringen, med andra ord av stort intresse för oss alla i Sverige. Men kungahuset signalerar att det är vapenexporten - liksom för övrigt kriget i Afghanistan (genom kronprinsessans samtidiga besök hos den svenska truppen) - som vi är överens om, som inbegrips i vår nationella samsyn. Brittiskt engagemang I boken hade också jämförelser med andra europeiska monarkier varit välkomna. Just när det gäller jordens regnskogar har Storbritanniens Prince Charles visat på stort engagemang med egen kampanj och informativ hemsida (www.princesrainforestproject.com). Skulle den svenska uppgörelsen om monarkin ha dragit ett kritstreck hitom sådant agerande och endast tillåta hjärtknipande insamlingar till vissa grupper av utsatta barn? "Monarkins makt" är trots invändningarna en mycket nyttig bok som säkert stimulerar till fortsatt debatt och granskning av det svenska statsskicket. Referens Cecilia Åse, Monarkins makt. Ordfront, Stockholm 2009 (Se även: del tre i serien) |
|