Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 32, 7 augusti 2009

Lutherskt motstånd på Barmens barrikad

Kyrkan spelade en roll i nazisternas Tyskland på 30- och 40-talen men mest som passiv åskådare. En liten grupp kristna opponerade sig dock mot den nya ordningen under den tyska statens kontroll. Än i dag firas det symboliska protestmötet som ägde rum i Barmens församling 1934.

I Tyskland firades sista veckan i maj 75-årsjubileet av den "Teologiska Förklaringen i Barmen". En av den evangeliska kyrkans företrädare, preses Nikolaus Schneider, beskrev förklaringen som "det kanske mest betydande kyrkliga dokumentet från förra århundradet". Den utgjorde en del av den så kallade kyrkokampen, kampen om makten över kyrkan i det nazistiska samhället 1933 - 1945.

Barmen-förklaringen var en angelägenhet för de mest medvetna kretsarna inom den evangeliska eller protestantiska kyrkan. Till dem hörde teologer som för eftervärlden kommit att stå som några av de mest aktade namnen under denna tidsepok, Dietrich Bonhoeffer, Martin Niemöller och Karl Barth.

Den katolska kyrkans öde blev annorlunda genom att den i mars 1933 ingick en pakt med regimen som innebar att kyrkan inte skulle lägga sig i politiken medan nazisterna lovade att respektera kyrkans självständighet. Löftet höll de inte men den katolska kyrkan kunde ta sig igenom perioden utan att splittras.

Likrikta samhället

För protestanterna kom svårare prövningar. Månaderna före och efter maktövertagandet i januari 1933 hade Hitler framställt sig som en kristenhetens hjälte och försvarare, som dess sanne frälsare på jorden. Få var de präster som inte röstade på honom och i den "nationella revolutionen" ville alla entusiastiskt delta. Men för partiet handlade det om att likrikta alla samhällsinstitutioner, även kyrkorna.

Inom den protestantiska fick de partitrogna "Deutsche Christen" snart överhanden och deras mål att smälta samman nationalsocialism och kristendom mötte inget större motstånd. Men det fanns här och där i landet präster och lekmän som reagerade och gick samman i "fria synoder" i opposition mot att kyrkan skulle underordnas stat och parti: "Adolf Hitlers stat kallar kyrkan, kyrkan måste följa kallelsen" (Deutsche Christen).

Det var dessa "fria synoder" av oroade protestanter som våren 1934 möttes i Barmen, en stadsdel i Wuppertal. 138 röstberättigade delegater - 83 präster och 55 lekmän, däribland en kvinna, samlades i Gemarkerkyrkan tillsammans med 200 gäster, alla inkvarterade i församlingsmedlemmarnas hus.

Att det blev just Barmen förklaras av att församlingen var nästan helt fri från "Deutsche Christen" samt att den i ledningen hade tre modiga och handlingskraftiga män. Karl Immer, Paul Humburg och Paul Schneider (mördad i Buchenwald 1939) hyllas ännu i dag varje gång det rings i kyrkklockorna som uppkallats efter dem.

Måttet var rågat

Resultatet av konferensen blev sex teser som huvudsakligen utformades av Karl Barth. Första tesen utgår från Johannesevan-geliet 14,6: "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig". Ordet förtydligades i ytterligare ett par meningar och sedan kom slutsatsen: "Vi förkastar den falska läran att kyrkan som källa till sin förkunnelse förutom detta Guds ord också kan och måste erkänna andra händelser och makter, gestalter och sanningar som Guds uppenbarelse."

Detta innebar i första hand ett avståndstagande från "Deutsche Christen" som just erkände "händelserna året 1933 som bindande för förkunnelse och skrifttolkning". Den tyska nationen och den kristna tron var av tradition oupplösligt förenade.

När nu det segerrika nationalsocialistiska partiet betonade att deras maktövertagande, "den nationella revolutionen", syftade till att försvara det kristna västerlandet och dess civilisation var de flesta villiga att underordna sig.

Den viktigaste flaggan vid kyrkor och prästgårdar blev bokstavligen den nazistiska. Men när man tvingades tillämpa "arierparagrafen" även inom kyrkan var måttet för många rågat. Den krävde att präster av judisk härkomst skulle skiljas från sitt ämbete och detta uppfattades som en kränkning av själva bekännelsen. Men en protest mot antisemitismen var det inte. Man hade inget emot att judar diskriminerades i andra yrken eller i samhället.

Det handlade inte heller om människovärdet utan endast om den rätta teologin. Båda de tyska kyrkorna - protestanter och katoliker - hade tigit när nazisterna i april 1933 uppmanade till bojkott av judiska affärer.

Splittring av kyrkan

Barmen-förklaringen ledde till en splittring av den protestantiska kyrkan. I oktober 1934 bildades i Berlin den "Bekännande kyrkan" med egna församlingar och egen ledning.

Även om det var litet utgjorde Barmen-förklaringen ett hedervärt steg i rätt riktning. Men någon större betydelse fick det inte rent praktiskt eftersom man insisterade på att inte bedriva något politiskt motstånd och man förblev en smal minoritet.

Rent teologiskt var programmet också mycket smalt genom sitt fasthållande vid bibeln och endast bibeln. Det var liktydigt med en återgång till Luther och ett avståndstagande från upplysningen och utvecklingen under 1800-talet.

Där hittar man också skälet till att Barmen-förklaringen knappast längre spelar någon roll. Den enskildes kristna tro är öppnare än någonsin och element från olika traditioner blandas i en subjektiv urvalsprocess. Det religiösa behovet kan också tillgodoses av icke-kristet stoff från buddhism, sufi-mystik och andra österländska religioner.

Men den teologiska förklaringen i Gemarker-kyrkan i Barmen 1934 var ändå ett försök att markera en gräns, ett motstånd mot regimens totalitära anspråk. I sitt tal vid jubileumsfestligheten i maj ställde sig superintendent Manfred Rekowski frågan vad motstånd idag skulle kunna innebära. Som "värt att förvånas över" nämnde han hur lätt det är att skaffa fram miljarder för att rädda banker, men hur omöjligt för att undanröja eländet i tredje världen.

Bo Alvberger