Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 21, 22 maj 2009

Statoil investerar i smutsig oljesand

Den så kallade oljesanden i Kanada är en av de smutsigaste formerna av olja som finns. Utvinningen förbrukar stora mängder energi och vatten. Det förorenar floderna, grundvattnet och luften och drabbar både djurliv och människor.

- Kanada har den andra största oljereserven i världen efter Saudiarabien, säger Kjell Aleklett, professor i fysik vid Uppsala universitet.

En del finns i oljefält utanför kusten men de största lagren är i form av tjärsand under skogen i distriktet Alberta. Det är en grov och tjockflytande form av petroleum, närmast att likna vid tjära, uppblandat med sand, lera och sten.

Greenpeace har bjudit in en delegation från Kanada för att uppmärksamma de stora problemen som utvinningen av tjärsanden orsakar. Att den nordiska avdelningen av Greenpeace är så intresserade av vad som händer i Kanada beror på att norskägda Statoil planerar att investera miljardbelopp i fyra av de stora tjärsandsfälten i Alberta i Kanada. Fälten innehåller enligt StatoilHydro 2,2 miljarder fat med bitumen, som den här grova formen av olja kallas, och brytningen är planerad att starta 2011.

Bevis för Peak Oil

Ett av mötena hölls av Swesif, ett forum för hållbara investeringar, som också hade bjudit in Kjell Aleklett till Stockholm för att ge en bakgrund i energifrågan.

- Vi är rädda för att Kanada ska blockera ett nytt klimatavtal i Köpenhamn, det är därför vi gör den här kampanjen, säger Martina Krüger, kampanjansvarig på Greenpeace för klimat- och kärnkraftsfrågor.

Kanadas utsläpp av koldioxid ökar nämligen kraftigt i takt med att utländska oljebolag börjar utvinna landets stora oljesandsfält. Det är inte den utvunna oljan som står för dessa utsläpp utan själva utvinningen som i sig är väldigt energikrävande. Utvinningen av ett fat olja i Nordsjön ger upphov till 8 kilo koldioxid medan motsvarande utvinning i Alberta släpper ut mellan 20 och 400 kilo koldioxid.

- Tjärsanden (tar sand) är en tredje gradens resurs. Regeringen (i Kanada) använder termen oljesand (oil sand) eftersom det låter som att det bara är att ta upp oljan ur marken. Den här sandlådan ska göra Alberta rikt och alla oljebolag i hela världen vill vara med i sandlådan, säger den kanadensiska journalisten och författaren Andrew Nikiforuk.

Han berättar att Kanada sedan sju år är den största exportören av olja till USA och att det nu är den största ekonomiska drivkraften i Kanada.

- Detta är världens största energiprojekt, säger han.

Andrew Nikiforuk har skrivit boken "Tar Sands: Dirty Oil and the Future of a Continent" och berättar att bitumen bara är ett steg upp på skalan från kol och det behövs avancerad raffinering för att få fram användbara oljeprodukter.

- Det finns egentligen ingen marknad för bitumen, säger han. Man måste tillföra ett värde och uppgradera den.

Han konstaterar att detta är ett bevis för Peak Oil, den nu allmänt accepterade teorin om att världens stora oljekällor är begränsade och sinande. Den minskade tillgången på olja tvingar redan energibolagen att söka nya källor av lägre kvalitet.

Gruvhål stora som städer

För att komma åt oljesanden grävs marken ut och den svarta sanden grävs upp med enorma grävskopor i öppna gruvor ner till cirka 75 meters djup.

- De här gruvorna är stora som städer, motsvarande Oslo och sedan 70-talet har företagen grävt ut lika mycket material som i sju stycken Panama-kanaler. Hur ska detta återställas, frågar Andrew Nikiforuk.

För att få ut "tjäran" ur sanden används hett vatten som blir svårt förorenat av petroleum, tungmetaller och andra giftiga ämnen. Vattnet lagras därför i stora dammar.

Företagen uppger att de återvinner vattnet men för varje gång som vattnet återanvänds i utvinningsprocessen så blir det mer och mer förorenat.

Dammarna täcker i dag ett område på 130 kvadratkilometer och läcker mer eller mindre till den intilliggande floden och grundvattnet.

- Man måste få bort vattnet ur processen så att det blir en torr process och dammarna måste tas om hand. Skulle en av dammarna brista så skulle det bli en katastrof, säger Andrew Nikiforuk.

"Energikannibalism"

En annan metod som presenteras som mer miljövänlig är den så kallade In Situ-metoden. Då borras ett hål i marken och man sprutar ner upphettad vattenånga för att lösa upp och pumpa upp den bitumen som finns där. Det är den metod som Statoil planerar att använda.

Även om inte marken grävs upp resulterar det i ett starkt industrialiserat landskap genomkorsat med pipelines. Området som är aktuellt för exploatering är nästan lika stort som Götaland och Svealand tillsammans.

Upphettningen av vattenånga kräver också stora mängder energi. I dagsläget används naturgas som är subventionerat av staten. För vart tredje fat av olja som raffineras från oljesanden går det därför åt motsvarande ett fat olja i utvinningen.

- Det är energikannibalism, säger Andrew Nikiforuk.

Eftersom bitumen innehåller mycket tungmetaller och svavel ger utvinningen också upphov till stora luftföroreningar. Ett tecken på det är att försurning har blivit ett allt större problem i Kanadas sjöar och skogar.

Förutom energi går det också åt stora mängder vatten. För varje fat med olja som man får ut från bitumen behövs det tre fat med vatten, ibland mer.

Lokalbefolkningen

I den kanadensiska delegationen deltar också John O´Connor, en läkare som 1993 började jobba i Fort Chipewyan, en by med ursprungsbefolkning i området runt sjön Athabasca i Alberta. De äldre i byn berättade om hur sjön förorenats av oljerester, om fiskar med tumörer och extra fenor. Efter att ha bott en tid i byn reagerade han på att många av invånarna hade cancer, reumatism och diabetes. Sjukdomar som vanligen inte förknippas med människor som lever nära naturen. Han försökte uppmärksamma myndigheterna på problemet men anklagades för att sprida falska rykten och var nära att förlora sin läkarlegitimation.

Till slut kom det en rapport som bekräftade John O´Connors misstankar; det fanns höga halter med bland annat kvicksilver och arsenik i floden och sjön.

- Det var väldigt chockerande och vi gick ut med en varning att barn och gravida inte skulle äta fisken överhuvudtaget och att barnen inte skulle leka i sjön, säger han.

Myndigheterna har hävdat att de inte vet varifrån gifterna kommer men John O´Connor tycker att det är tydligt nog.

- Det har läckt ut bitumen i floden i flera år. De boende är väldigt arga eftersom de aldrig blivit tillfrågade om oljeutvinningen i deras område.

Det bor cirka 40000 människor nedströms floden.

- Jag kan ingenting om tekniken men företagen som är inblandade har blod på sina händer, säger han.

Den sista att tala av de kanadensiska gästerna är Melina Laboucan Messino. Hon är själv uppvuxen i en av byarna i Alberta och berättar om sin pappa som är jägare och som hittar tumörer i älgarna som han skjuter. Hennes mamma har också fått cancer.

Vid Beaver Lake i Alberta har en grupp av ursprungsbefolkningen fått finansiell hjälp från en kooperativ bank för att starta en rättsprocess mot de lokala myndigheterna i Alberta. Målet är att stoppa mer än 16000 tillstånd för brytning av oljesand i området eftersom effekterna av utvinningen förstör förutsättningen för deras traditionella sätt att leva, rapporterade den brittiska tidningen The Guardian i slutet av februari.

Kärnkraft för olja

I framtiden när produktionen i oljesandsfälten beräknas öka kommer inte Kanadas naturgas att räcka till utvinningen. Kjell Aleklett drog den slutsatsen i en rapport redan 2006 och menade att enda sättet för Kanada att öka sin oljeproduktion för att möta efterfrågan är att bygga kärnkraftverk. När rapporten kom togs den emot med skepsis men nu är hans resultat allmänt accepterat och Kanada har enligt journalisten Andrew Nikiforuk börjat göra planer för fem reaktorer.

- Det är första gången som ett land planerar att bygga ut kärnkraften för att kunna öka utsläppen av växthusgaser, säger han.

Den 19 maj hade Statoil bolagsstämma i Stavanger och Greenpeace som äger aktier i bolaget hade lagt en motion om att Statoil ska avbryta olje-sandsprojektet. Delegationen från Kanada turnerade i förra veckan i de nordiska länderna för att påverka stora delägare, banker och pensionsfonder att stödja Greenpeaces förslag.

Resultatet redovisades efter den här tidningens pressläggning men några stora pensionsföretag och banker meddelade redan förra veckan att de tänkte stödja förslaget.

Däremot kommer norska staten som äger en majoritet av aktierna i Statoil inte att rösta överhuvudtaget, enligt Greenpeace.

Svenska Statoil tycker enligt deras informationdirektör att frågan inte berör dem utan hänvisar vidare till StatoilHydrokoncernen centralt.

- Situationen är sådan i världen i dag att om Statoil drar sig ur kommer Kina att gå in istället, säger Kjell Aleklett. Statoil kan vara en god investerare jämfört med andra.

Andrew Nikiforuk instämmer i hans analys.

- Men om Statoil gör något annat - en omställning till ett energibolag istället för ett oljebolag - då skulle de visa ledarskap och skulle få folk att vakna, säger han.

Sofia Härén