|
Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 42, 19 oktober 2007 Uranbrytningens konsekvenser Urinvånarna får betala priset "Ingen vill gifta sig med våra döttrar. Och när en kvinna blir gravid är det inte längre något vi gläds åt, utan vi känner rädsla och sorg. För ingen vet om barnet blir friskt." Så beskriver Ghanshyam Birulee från Adivasifolket situationen i sin hemregion Jharkhandi i östra Indien, där den indiska regeringen har låtit bryta uran i drygt 40 år. Befolkningen blev av med sin mark och fick i gengäld jobb i urangruvorna - jobb som förvandlade dem till offer för uranindustrin. Många av urinvånarna har redan dött i cancer, och kvinnorna föder ofta barn med genetiska skador. Ghanshyam Birulee är en av tusentals urinvånare i Indien, Australien, Kanada, Afrika eller Sydamerika, som inte kan förstå varför politikerna pratar om "ren" energi. "Låt uranet stanna i marken!" krävde hundratals drabbade i Navajo Nations reservat, som hotas av uranbrytning. Men i stället för att stänga befintliga urangruvor forcerar regeringar - med argumentet att klimatet måste skyddas - fram en global utbyggnad av uranbrytningen i Australien, Angola, Namibia och Sydamerika. Yellowcake Särskilt ambitiösa planer vad gäller uranexploatering har Brasiliens regering sedan den beslutade att bygga ett tredje kärnkraftverk, Angra 3, söder om Rio de Janeiro. Det handlar inte enbart om att täcka det egna behovet av kärnbränsle, utan även om export. Redan under de kommande tre åren skulle Brasilien kunna exportera uran i form av yellowcake, enligt Samuel Fayad Filho, direktör hos det statliga atomenergiföretaget Indústrias Nucleares do Brasileiras (INB). Rent uran är en relativt mjuk, tung och silvervit metall som är mycket reaktiv. Vid kontakt med syre så oxiderar ämnet och får en gul/brun färg, därav namnet yellowcake som är en form av koncentrerad uran som används som grund till bränslekapslar. En viktig anledning till uranboomen är uppgången av världsmarknadspriset från runt 30 till runt 130 dollar för ett halvt kilogram radioaktivt, gult uran. Fördubblad uranbrytning Med investeringar i storleksordningen 160 miljoner Euro planerar INB därför att fördubbla sin uranbrytning och upparbetning till yellowcake i uranbrytningsområdet Lagoa Real i Caetité i delstaten Bahia i nordöstra Brasilien, från nuvarande 400 ton till 800 ton år 2009. Det långsiktiga exportmålet uppgår till 4000 ton yellowcake årligen. Därför har man också beslutat att exploatera andra kända uranlager ytterligare. Enligt INB-ordförande Alfredo Tranjan Filho finns redan långt framskridna planer för ett uranprojekt i Santa Quitéria i den norr om Bahia belägna delstaten Ceará med en totalkapacitet på runt 1600 ton yellowcake per år. INB förhandlar dessutom med åtminstone fyra olika gruvdrifter och internationella koncerner om brytningsrättigheter. Enligt dagstidningen Folha do Sao Paulo är ett antal företag redo att exploatera gruvan i Santa Quitéria. Gruvan är av särskilt stort intresse på grund av förekomst av uran med fosfat - ett viktigt konstgödsel för etanol- och biodieselbranschens monokulturer med stigande pris. Enbart positiv rapportering Medan majoriteten av brasilianska medier och politiker talar enbart positivt om kärnkraft, tas riskerna som radioaktiv förgiftning av gruvarbetare eller lokalbefolkning i regel inte upp eller förminskas. På samhället Santa Quitérias officiella hemsida görs till exempel reklam för fosfat-urangruvan med argument som att familjens inkomst kommer att öka och dricksvattnet och hälsovården i regionen att förbättras. I officiella pressmeddelanden och presentationer sägs heller inget om att det går åt stora mängder vatten vid uranbrytningen och upparbetningen till yellowcake. Detta då, enligt Brasiliens regering, hundatusentals människor i nordöstra delen av landet lider av vattenbrist. I den australiensiska urangruvan Roxby Downs/Olympic Dam går det exempelvis åt 33 miljoner liter vatten om dagen. Denna vattenåtgång kommer att stiga till 150 miljoner liter om dagen, fruktar lokala miljöorganisationen Friends of the Earth Adelaide. Uranbrytningen medför dessutom risk för radioaktiv förgiftning av grundvattenskällor. Slöseri med vatten Läget är knappast annorlunda i Bahia. Enligt en miljöstudie av brasilianska ministeriet för teknologi och vetenskap i Brasilia från 2003 uppgår vattenförbrukningen bara för uranupparbetningen till 90000 liter per timme. En vattenförbrukning som skulle stiga vid en ökning av produktionskapaciteten och även skulle vara en viktig faktor i den planerade gruvan i semi-arida Ceará. Ekologer, miljöaktivister och den drabbade urbefolkningen anser därför att uranbrytning inte bara utgör ett radioaktivt hot utan medför även ett slöseri med vatten vilket ingen region i världen har råd med med tanke på klimatförändringarna och den redan rådande bristen på vatten. Och definitivt inte semi-arida nordöstra Brasilien. Amazonasområdet nästa Men det är inte bara nordöstra Brasilien som kärnindustrin har ställt in siktet på utan även Amazonasområdet. I Pitinga i delstaten Amazonas, och i Rio Cristalino i Pará finns andra kända uranförekomster. Och regeringen Lula da Silvas atomlobby har redan tillkännagivit att man tänker återuppta sökandet efter nya uranfyndigheter på brasiliansk mark. Brasilien har för närvarande jordens sjätte största kända uranlager, och detta trots att bara 30 procent av landets territorium har undersökts hittills. Men ekologer varnar: Redan uranletning och provborrningar leder ofta till avskogning av ytor i fotbollsplansstorlek, och till förgiftning av dricksvatten. |