Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 28, 13 juli 2007

Naturgas - ett nytt kallt krig?

När oljekällorna sinar blir nu naturgasen en allt mer eftertraktad energikälla. De politiska turerna runt den värdefulla resursen blir bara fler och större hela tiden, och inte minst Norden är inblandat och vill ha sin del av kakan.

En förnyad väst-östkonflikt har kommit till tydligt uttryck i samband med konflikt kring statyn över alliansens seger över Nazityskland i Tallinn och det motsättningsfyllda mötet mellan EU och Ryssland i Samara.

En bakomliggande orsak analyseras i en ny studie från tyska Informationsstelle Militarisierung i Tübingen (IMI). Den behandlar hur konflikterna om energiresurserna blivit en allt viktigare faktor i världspolitiken och nu också tagit sig konkret uttryck i relationen mellan EU och Ryssland. Fram till 2003 var en politik som sökte göra Ryssland till en juniorpartner till EU som motvikt till USA:s globala dominans förhärskande. Med Vladimir Putins politik att återerövra en mer betydelsefull position för Ryssland har en motsättning börjat växa fram där EU alltmer blir juniorpartner till USA mot Ryssland. IMI-studien ser därför risken av att ett nytt kallt krig växer fram med konflikterna kring energin med naturgas som ett konkret exempel.

Rysslands politiska strävan har lett till att söka erövra en monopolställning gentemot EU för leveranser av naturgas genom bolaget Gasprom. EU försöker motverka Rysslands monopoliseringsstrategi genom liberalisering av den ryska energisektorn för att på så sätt köpa in sig i de ryska energibolagen. Det har motverkats genom en massiv rysk renationalisering samtidigt som ryska intressen köper upp delar av EU:s energisektor. Enligt sedvanlig kapitalistisk modell har Ryssland också gått in för att börja ta ut marknadspriser för sina energileveranser till grannstater som tidigare fått extrema subventioner. Denna affärspolitik har riktat sig både gentemot de länder där provästliga regeringar kommit till makten, som Ukraina, men också de mer ryssvänliga som den i Vitryssland. Gasprom begärde en höjning från 50 dollar per kubikmeter till 230 US-dollar, vilket ligger nära det pris som Västeuropa betalar på 250 US-dollar. Det egentliga målet var att tillskansa sig ägande över naturgasledningarna genom grannstaterna vilket alla motsatte sig men till slut gick med på, mot att höjningen av priset hamnade kring 100 US-dollar.

Makten förskjuts

Försöken att etablera ett alternativ till ryskkontrollerade naturgasledningar från områden i Centralasien via Turkiet till EU genom mammutprojektet Nabucco motverkas framgångsrikt av Ryssland genom långsiktig uppbindning av råvarukällorna i Centralasien. Ett nytt avtal mellan Ryssland och Turkmenistan om naturgasledningar från dessa fält har ställt Nabuccoprojektet utan råvarukällor. Strategin att söka etablera en global marknad för naturgas genom övergång till flytande gas som är transporterbar på tankbåtar motverkas av Ryssland genom initiativ till att starta ett Naturgas-OPEC för naturgasproducenter.

Sjunkande energireserver för USA och EU gör att det sker en maktförskjutning från konsumenter till producenter. Väst söker utöva alltmer direkt kontroll över länder rika på fossila råvarukällor som Irak och i Västafrika. Detta försvagar Rysslands roll på den globala energimarknaden men har inte gjort EU:s beroende av naturgas från Ryssland mindre. Allt oftare hörs därför inom EU och från USA ett rop på ett energi-NATO som kan gripa in militärt för att hindra störningar i energitillförseln. Pådrivande var polske presidenten Lech Kascynskis förslag som väckte stark genklang hos bland annat CDU i Tyskland. Inför Nato-mötet i november 2006 skickade dess näringslivsutskott ut en expertrapport där Rysslands strävan efter naturgasmonopol utpekades som ett säkerhetshot. På Nato-mötet gick den inflytelserike USA-senatorn Richard Lugar till offensiv för att omvandla NATO till ett globalt interventionsförbund och krävde att stopp av energitillförsel skulle ses som grund för militära ingripanden. I slutdeklarationen från NATO-mötet som hölls i Riga står att "alliansens säkerhetsintressen kunde beröras av stopp för försörjning av vitala resurser."

Rysslands svar på allt aggressivare utvidgning av allianser och militära ingripanden från väst i brott med FN-stadgan har varit bildandet av Shanghai Cooperation Organisation (SCO) 2001 med Kina, Tadzjikistan, Uzbekistan, Kazakstan och Kirgizistan där även Iran har observatörsstatus. Den tyska studien ser i förlängningen möjligheten av att SCO knyts till ett framtida Naturgas-OPEC och att även OPEC-länder kan ansluta sig för att därmed få en militär kapacitet som de tidigare saknat. Ryska utrikesdepartementets uttalande om att Ryssland arbetar för att integrera energifrågor inom SCO ses som ett tecken på detta. Rysslands återkommande hot om att dra bort sina energiresurser från EU till växande marknader i Asien bidrar ytterligare till att visa på svagheterna i EU:s position och grund för ökade motsättningar.

Nordens roll

För Norden innebär denna förskjutning mot ökad eskalering av konflikter med storföretagens geopolitiska intressen i centrum för den förda politiken inom EU, USA och Ryssland ett problem. Den valda linjen hittills har varit lite försiktig vädjan till ekonomiskt samarbete med Ryssland, vilket Norden som grannland tjänar på, kombinerat med aggressivt deltagande i ett påbörjat ideologiskt kallt krig.

Sverige är den EU-stat som tjänar mest på EU-utvidgningen österut mot de baltiska staterna och den politisk som där förs. Den nyliberala politiken i dessa länder har i hög grad gått ut på en rasistisk etnifiering av arbetskraften där den delen som arbetat inom den tunga industrin i hög grad ställts utanför rätten till medborgarskap i det land där de är födda. Den tunga industrin har till stora delar lagts ner och de befolkningsgrupper som byggt upp den, som ofta varit ryssar, har i hög grad ställts utanför samhällsgemenskapen. Sociala tryggheten har i hög grad avskaffats och flat skatt införts samtidigt som nyhetssändningar enbart sker för den etniskt privilegierade gruppen medan den ryska underklassen får hålla sig med TV-utsändningar från Ryssland.

För den nationella ekonomin har denna politik visat sig mycket lönsam och de baltiska staterna lyfts nu fram också i Norden som föregångsländer för en ny dynamisk politik. Det land utanför Baltikum som tjänat mest ekonomiskt på den förda politiken är Sverige, som står för 60 procent av utlandsinvesteringarna i Estland. Sverige är också det land utanför Baltikum som har det största politiska ansvaret för den förda rasistiska politiken mot ryssarna. När de baltiska staterna skulle ansluta sig till EU fanns den avgörande makten hos Sverige som fungerade som den EU-stat som skötte de mesta kontakterna och hade reella möjligheter att påverka utgången. Resultatet blev att stora delar av Lettlands befolkning nu har fått pass utfärdade med påskriften Aliens i sitt eget land, en ny sorts juridisk status där de är icke-medborgare. Detta om de inte oavsett ålder och ekonomiska möjligheter skaffar sig tillräckliga kunskaper i det lettiska språket. Den socialdemokratiska utrikesministern Laila Freivalds lät detta övergrepp på mänskliga rättigheter passera med bestående skadeverkningar.

De sociala motsättningarna som den nyliberala politiken fört till i Estland underblåses av högerkrafter inom regeringarna. Dessa högerkrafter önskar främja motsättningar. Mot folkmajoritetens vilja innefattat både ester och ryssar beslutade högern att flytta minnesmonumentet över segern över Nazityskland i Tallinns centrum, dagen innan jubileet för segern. Kravaller utbröt och en rysktalande demonstrant dödades varpå Ryssland vädjade om främst dialog mellan regeringen och den rysktalande minoriteten men också sökte direkt påverka situationen. NATO, EU och USA ställde omedelbart upp på Estlands sida.

Förvrängd historia

I Sverige startade den socialdemokratiska regeringen den statliga myndigheten Forum för levande historia för att bedriva kampanjer i kalla krigets-anda med hjälp av utvald information om brott mot mänskliga rättigheter där särskilt förintelsen uppmärksammades men också kommunismens brott i praktiken från början getts en stor plats. Däremot ingår inte liberalismens folkmord på indianer eller dess militära ingripanden från opiumkriget till våra dagar för att tillskansa sig marknader med omfattande brott mot mänskligheten som följd och många folkmord i dess fotspår. När denna statliga kampanj utsattes för kritik i tidningen Ordfront gick regeringsföreträdare och ledande socialdemokrater till hård attack och anklagade på falska grunder kritikerna för att bedriva kommunistisk historierevisionism. Strax därefter gick DN till attack på Ordfront i samma typ av fråga mot en artikel som ifrågasatte den västliga versionen av krigen och konflikterna i före detta Jugoslavien. Inom kort hade den socialdemokratiska regeringen och den borgerliga pressen med benäget bistånd från många andra lyckats splittra den största oberoende kulturföreningen i Sverige och gjort Ordfront maktlös. Vänstern innefattande socialdemokratin bekrigade sig själv och fältet lämnades fritt för andra krafter att ta över. Det nya kalla krigets statliga ideologiska kampanj kunde härska allt mer ostört.

I Forum för levande historias information kunde man läsa om alla offer för Nazityskland, men den sovjetiska civilbefolkningen som utsattes för det planerade nazistiska folkmordet på 20-30 miljoner människor räknas inte ens. I en rad utställningar som Forum för levande historia står bakom tas den Nazityska målsättningen att krossa arbetarrörelsen bort. Baltiska SS-soldaters härjningar mot sovjetisk civilbefolkning är helt bortsuddat medan balters deltagande i utrotningen av judar förskönas och ses som försumbar. Istället ser man på bilder och kartor hur den ryske soldaten från en ständigt expansiv sovjetstat angriper andra. Denna kalla krigs-propaganda skickas sedan på turné runt Sverige och sedan också till Lettland och Estland. Sverige under socialdemokratisk ledning har varit en av de mest aggressiva och skickliga aktörerna i det framväxande ideologiska kriget som nu börjar ta form. Den nya borgerliga regeringen kunde bara tacka och ta emot.

För miljörörelsen innebär ett framväxande ideologiskt, politiskt, ekonomiskt och säkerhetspolitisk nytt kallt krig kring energiförsörjningen möjligheter och problem. Det är för den breda allmänheten klart att stormaktskrigen och politiken i Irak och Västasien handlar om olja. Därmed finns förutsättningar för breda allianser för en energi- och fredspolitik som främjar en omställning bort från de storskaliga lösningar som kärnkraft och fossila bränslen bygger på, och som motsätter sig militära ingripanden och ockupationer för att tillskansa sig naturresurser.

Fel fokus

Problemet är att de två linjer som syns i den offentliga debatten är antingen de som förespråkar mer stormaktspolitik från EU:s och USA:s sida för att främja västerländska storföretags intressen och de som önskar mer dialog. Fokuseringen är på form och inte på innehåll. Samtidigt är offentligheten styrd i hög grad av kommersiella intressen som gör det svårt att visa på sammanhang och driva frågor. För att skapa insikter om hur miljö- och energifrågan är sammanbunden med andra frågor behövs ett sammanhang där de krafter i samhället samlas som har behov av en självständig politisk hållning och är intresserade av organisering av människor för ett gemensamt mål. Det kan bäst ske genom att enas kring några tydliga krav och sedan samla en eller flera folkrörelser kring dessa för att tillsammans studera sammanhangen och finna argument för hur folk i gemen kan övertygas om det man eftersträvar. Vilka dessa politiska krav kan vara i den nu framväxande konflikten kring energiresurserna är något som behöver diskuteras brett i miljörörelsen och andra folkrörelser intresserade av samarbete.

Tord Björk

Analysen "IMI-Analyse 2007/023: The Contours of the New Cold War" finns att läsa i sin helhet här.